Veckans ord

Resa till vinterlandet
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson

 Med snö uppskottad halvvägs till fönstren och med den eviga elden brinnande i den trogna gamla vedspisen, klarar vi en vistelse i stugan förvånansvärt bra. Inte för att det är någon lyxkåk direkt; bara ett gammalt torp byggt av lösvirke 1943, gistet, snett och vint och med isolering av gammal modell, nämligen sågspån. Det har väl inte varit direkt smällkallt heller de här fyra dagarna vi har varit där, men vistelsen blir en skön avkoppling i tider som dessa.

 Det låter mycket i sådana här gamla torp; det knäpper i spisen, det knäpper i väggarna och det knarrar i gamla golvtiljor. Utifrån hörs någon enstaka bil susa förbi och ibland det av snö och upplega dämpade ljudet från stambanan. När det är kallt syns titt som tätt de blåa blixtar som alstras mellan lokens strömavtagare och ledning och som slår upp mot himlen för att möta stjärnornas kalla sken. Det blir egentligen aldrig riktigt mörkt när himmelsljuset reflekteras av all snön.

 Det kan vara trevligt att minnas varmare tider så där på trettondagsafton; i år valde vi att göra det med en god middag bestående av köttbullar på hare. Haren var en av dem som tills för tre månader sedan vegeterade i skuggan av Turning Torso på Malmöslätten och i ljuv förening med lika mycket skinkstek, mald till färs, blev den en välkommen hedersgäst vid vår taffel. Alla har väl sina egna sätt att göra köttbullar, men jag är särskilt frikostig med kryddpeppar och riven lök. Med tanke på hur magert köttet är gör jag dem gärna mycket större än annars så de inte blir så torra. Själv tycker jag att det här är ett sällsynt bra sätt att göra viltet heder och det blir verkligen gott. Kanske smakar det särskilt gott bara för att det är i vårt varma kök i stugan – i vinterlandet.

 Första jakten på det nya året

Precis som många andra är jag inte helt övertygad om förträffligheten med snöskotrar; de bullrar och de stinker, många hävdar att buskörning med skoter förstör markerna, nyplanterad skog o s v. Vad som däremot talar till dess fördel är att skoterspåren är utmärkta att gå i när man jagar på vintern. Spåren går väldigt ofta fram i sådan terräng där fågeln trivs – myrar, hyggen och gamla skogsvägar. Skoteråkarna vittnar ofta om att de skrämmer upp både ripa och orre där de drar fram och själv har jag skjutit ett antal fåglar längs sådana leder i den djupa snö som jag helst slipper åka skidor i. Jag är inte så förtjust i det och till fots har jag också båda händerna fria för att hantera bössan, händer som annars är upptagna med att staka fram en på brädlapparna. Hittar jag en löpa, är det inte värre att pulsa den bit det tar att följa den till dess ände, än att jag kan göra det för att sedan återvända till skoterspåret. Det kanske inte är en lika romantisk jakt, men hej!, vem bryr sig!

Det finns förstås en skillnad mellan skotern och mig; precis som en spaniel som söker med god fart och stil, är skotern så snabb att den ”kommer i håll” innan fågeln hinner löpa undan eller lyfta – för jägaren gäller inte det. All vinterfågel är extra ”skir” – som man säger i Västerbotten (skygg). Många gånger står man kvar snopen och svärjande för att de farit på dubbla hållet. De flesta skoteråkare har alltså stora problem med att förstå att jägaren så gott som alltid kommer hem tomhänt – fåglarna är ju så dumma att de praktiskt taget lyfter framför skoterskidorna! Nåja, samma människor brukar alltid skryta med att de haft en sådan underbar dag i naturens sköte när de bullrat fram en hel dag i snön, utan att kunna förstå att andra retar sig på det…

 Den största fördelen med skotern är alltså spåren som kan nyttjas av andra att färdas i. Det har jag gjort en del i helgen, men det verkar vara smått om fågel. Nog har jag sett en del spår, mest av ripa som det verkar finnas mer gott om än orre, men i de allra flesta fallen var de gamla och halvt igensnöade. Bara någon gång har jag hittat en löpa som verkat så färsk att jag lämnat skoterspåret för att följa det efter ripan en stund i stället – men det har gått som vanligt; när jag följt det några hundra meter till dess ände, syntes bara reporna efter tre vingslag i snön, men ingen fågel. Det är problemet med ripor; de löper långa sträckor och till sist brukar de dra in i den tätaste granskogen där jägaren varken hör eller ser för all snön och de kommer undan utan att röja sig.

 Av det jag själv sett, och det jag hört av andra, finns det flera små flockar av ripa inom området. Problemet är bara att de är strykfåglar i ordets rätta bemärkelse och finns de på en plats ena dagen, betyder det inte att de finns inom en mils radie dagen efter – det blir som att leta efter en nål i en höstack. Orre har jag väl sett ett och annat spår av, men ingen fågel. Det har varit ganska många toppjägare ute och en jag talade med hade sett ett par tuppar, men inte kommit i håll. Han menade att det var smått om fågel och det kan jag väl hålla med om. Den enda fågel jag sett som på något vis har varit intressant nog att lägga märke till var faktiskt en kvarglömd bergfink vid grannens fågelbord. Den borde definitivt inte vara kvar i snön och kylan i det inre av Västerbotten. Den borde vara i Skåne eller ännu längre söderut.

 Fasanhundar i snön

Än idag lever myten att det inte går att jaga med spaniel norr om Mälardalen – Skåne säger andra. Tar man en titt på Birddogsidan står det att läsa där. Jag tänker på vallande hundar, undrar om någon i Australien skulle tycka att det är på minsta vis naturligt att kelpien idag används allmänt inom renskötseln. ”Nä, du vet kelpie kan man inte använda norr om Australien!” Ändå är det så att den håller på att tränga ut den inhemska lapphunden som renvallare och alltså skulle samerna vara mer benägna att omfamna nytänkande än spanielmänniskor söder om Dalälven. Undrar vad mälardalingar och skåningar tycker om den tanken. Vi i Norrland anses ju inte vara så snabba av oss…

 En annan vanlig vanföreställning är att spaniels inte orkar jaga mer än tjugo minuter – ni vet: ”de små markernas hundar”. Den som i lördags hade följt med oss i skoterspåret runt berget, hade fått tänka om, det kan jag lova. Bara för att vi gick i spåret kunde ju ingen under promenaden närvarande spaniel hålla sig ifrån alla dofter runt om, d v s ute i djupsnön där enda möjligheten att ta sig fram var att språnga varje meter. Vi var väl inte ute så förfärligt länge, men i alla fall bortemot tre timmar, och nog var de trötta, men inte så trötta att de inte hade kunnat språnga en bra stund till! Där luktade både hare och orre!

 Egentligen var det bara en familjepromenad i skogen, men bössan var i alla fall med, bara utifall att. Självklart blev det inget skjutet, men det var verkligen nöjsamt att studera hundarna; det är ju inte så ofta man går med spaniels under jakt under högvintern då bara deras huvuden sticker upp ovan snön då de skuttar framåt. De närmast simmar fram bitvis, fjärilssim är väl närmast sanningen. Det fanns harspår överallt, här och var spår efter orre och man förundrar sig att det kan dofta så mycket av torr, ”dammig” pudersnö, men det gjorde det alldeles uppenbart likafullt. På ett ställe hittade de en snölega där en fågel tillbringat natten och där hade de nog varit än om vi inte visat dem framåt. Antagligen luktade det så mycket att de trodde fågeln fanns kvar under snön. Med tanke på att en sådan fågel gräver sig en halvmeter ned i snön så förstår ni att det var mest bara svansarna som syntes av hundarna där de stod på skalle i pudret. Oj, vad det frustades och fnystes! Tezla som tydligen har en helt värmetät päls såg ut som ett ur-djur, alldeles vit och nedsnöad. Enda sättet för henne att bli av med snön var att hela tiden ruska sig – för den smälte inte det minsta.

Orren tar gärna sin nattlega i snön på gammal åker eller äng. Där växer ofta dungar av den värdefulla björk som de är helt beroende av under vinterhalvåret och när de har ätit klart är det plums i säng under det stora vita lakanet. Därför var det spännande att skicka hundarna i sök på dessa ytor runt gårdarna upp mot berget. Det är nämligen så att det oftast inte går att ana att det ligger orre i snön förrän de sprutar upp ur den som svarta gejsrar – det skulle ha varit så roligt att se hundarna hantera den situationen! Tyvärr är det som sagt smått om orre i år och precis som ripan är de strykfåglar i allra högsta grad och där har vi ännu ett fall av att söka efter den där berömda nålen.