Veckans ord

Bister kyla, bister verklighet
Av Stefan Hansson

 Min far brukar alltid säga, väldigt ironiskt, till min mor – som är skånska – att: ”Det är bara naturkatastrofer i Skåne!” Vad den exakta definitionen på en naturkatastrof är, kan väl vara svårt att säga – ”Gudrun” kanske – men deras katastrofer i form av tillfälliga vinteroväder är ändå ganska snabbt genomlidna; vi lever i en halvårslång naturkatastrof – den kallas vinter.

 De rapporter från vinterns Sverige, som vi har sett i nyhetsförmedlingen den sista tiden, har än en gång bekräftat att det visst kan bli riktigt besvärligt i t ex Skåne med många avåkningar och olyckor. Det är bara det att om en vecka har man glömt det – vi får räkna med snö och kyla till i maj om det vill sig riktigt illa. För all del; vi har haft en skonsam vinter tills förra veckan när det blev riktigt illa, kallt, men också blåsigt. Det är ovanligt, det brukar vara antingen eller och jag kan lova att det kustnära Umeå med 20 grader kallt och vinden vinande längs gatorna får en att tänka på Bahamas eller något i den stilen! Den kylan i inlandet är inte så märkvärdig eftersom det oftast är vindstilla där, och alltid torrare luft, men mot kusten…

 Alltså måste det vara riktigt jobbigt i Holmsund eller Obbola – som ligger vid havet – men också i inlandets Vännäs där man häromdagen uppmätte -34,7 grader. Ni skåningar, var ni glada för en snabbt övergående snöstorm! Bister kyla verkar som en betydligt mindre bister verklighet om man kan börja spana efter de första vårblommorna redan om ett par månader – och då menar jag inte isblommor.

 Infrusna glädjestunder

Glädjestunder behöver inte nödvändigtvis vara av sexuell natur (även om det i och för sig är värmande!), men uteaktiviteter av olika slag, t ex sådant som har med hundar att göra, är också trevliga.

 Vi hade lovat att i helgen visa litet hundarbete för nya spanielintresserade; ni vet, litet apportering och andra enkla saker man kan hålla på med fast det är vinter. Sådant är nyttigt för jyckarna, roligt för oss förstås, men förhoppningsvis är nyttan det gör för människor som vill se och kanske lära något, det tyngst vägande skälet. Redan under veckans gång hade vi insett att det skulle bli omöjligt att genomföra och vi lämnade återbud. Man är ingen bra tränare när man håller på att frysa ihjäl själv och Nenya försöker hoppa på ett ben. Hennes köldgräns för att krampa i tassarna ligger på -15 och den gränsen låg vi långt under. Tezla är tåligare, men varför utsätta hundar för sådant man själv inte skulle vilja göra?

 All vår början bliver svår

Kommer ni ihåg hur det var att börja lära sig om hundträning? Om hur det var att försöka lära sig ur böcker och kanske på videofilm? Hur det var att fråga dem som hållit på i många år, så många att de inte längre tänker på vad de gör på grund av etablerad rutin, hur de är så vana vid det de gör så att de inte längre kan förklara det?

 På intet vis vill jag påstå att jag är något träningsproffs; i bästa fall är jag en medelmåttig hundtränare, men jag märker att när en nybörjare frågar om olika saker får jag svårt att förklara därför att jag ser min uppgift utifrån gammal rutin; hur jag gör, eller varför jag gör det, har på något sätt fallit i glömska. Man får frågan: ”Hur gör du när du tränar in söket?” Svaret – som från början kan synas självklart – blir till ett: ”Ja, du vet…det är liksom…” Så ger man sig då ut i en lång förklaring, en framställan som blir allt mer desperat eftersom ens åhörares totala oförståelse lyser fram alltmer i hans eller hennes ögon; uppgiften känns till slut alldeles hopplös! När så det stackars offret till slut artigt låtsas förstå vad man har sagt kommer nästa fråga: ”Hur lär man hunden att sitta på avstånd?” Ja, det blir ju inte lättare, bara en sak är man helt säker på; det går ganska lätt att lära hunden att sitta på tom mark, svårigheterna kommer när man skall lära den att göra exakt samma sak när en fågel går upp under nosen på den – för att inte tala om en hare på skånsk stubb!

 Nå, nu vet du ju att discipeln i fråga har sett alla videofilmer du rekommenderat, läst alla böcker, och några till; vet att personen ifråga somnar varje kväll med Sten Christofferssons bok Fågelhundar liggande på magen; nu sitter personen i din soffa och skall motta visdomsord från dig. Till slut inser du att enda chansen att lösa problemet med någon heder i behåll är att visa, i fält, med din hund, hur det går till. Är det då lättare?

 Ja, för en duktig hundtränare är det nog en smal sak; för mig som – som sagt – inte är det, kan det vara litet knepigare. Medan man håller på hör man det tysta skriket inombords som önskar att det gick att snabbinkalla någon som kan – det är bara det att hon bor i andra änden av landet…

 Efter denna litet dramatiska framställan av problemet kan jag säga att det brukar ordna sig, med eller utan min hjälp, men om ni känner igen er kan ni i alla fall le litet, eller sucka sorgset igenkännande; det är inte alltid lätt att hjälpa. Naturligtvis är det ännu svårare många gånger att vara den där nybörjaren, att veta hur det skall gå till i teorin hjälper långt ifrån alltid när det skall omsättas i praktik. Det viktiga är att stå med båda fötterna på jorden och inse det, även för den som skall lära ut. Vi får aldrig glömma att vi inte har rätt till några besserwisserfasoner när vi skall ikläda oss lärarrollen – det har inte våra elever förtjänat.

 En annan variant av problemet är naturligtvis att man kan vara väldigt duktig med hundar, men man är en usel pedagog. Att då ta hjälp av någon annan när man skall visa kan då vara lösningen och då handlar det plötsligt om träning i grupp. Antagligen är det den allra bästa metoden. Som boende i Umeå uppkommer då ännu ett problem; gruppen blir väldigt liten. Att hitta andra jaktspanielmänniskor att träna avancerade moment med går knappt eftersom vi är så få. Det vill säga: fram till nu. Med det snabbt ökande spanielintresset ökar också chanserna till att få ihop fler i framtiden, bara de får tag i några valpar. Förresten: är det någon som har valpar till salu snart?

 PS, missa inte den uppdaterade ”Nenyas sida”.  

Fjälljaktsutredningen
Av Stefan Hansson

 Så var den då klar och inlämnad till regeringen – som väl som vanligt inte vet vad den skall göra av den. Redan nu är utredningen föremål för kritik, från samebyarnas sida därför att de inte får allt, från jägarnas sida för att samerna får mer än de redan har. Att vi behöver en lösning som håller på lång sikt, är klart, men ingen tycks hitta en som håller och som alla kan godkänna. Det vill säga; den utmärkta lösning vi redan har, men som samebyarna aldrig har accepterat. Låt oss titta på förutsättningarna.

 Jägarna vill fortsätta att ha förmånen att jaga och skjuta de 1-2 ripor om dagen som forskningen visar är den genomsnittliga avskjutningen. Dessutom vill de bli lämnade ifred av samer, media och klåfingriga politiker och tjänstemän på Länsstyrelser. De vill heller inte resa 100 mil bara för att komma fram till ett Norrland där snart alla fjäll är avlysta för småviltjakt därför att de är viktiga renbetesfjäll; finns det verkligen så många renar att det inte finns plats för andra svenska medborgare än samerna själva?

 Det nuvarande upplåtelsesystemet skulle fungera alldeles utmärkt om myndigheter och politiker bara kunde vara så resoluta att de vågade säga: alla medborgare skall ha rätt att utnyttja statens mark för jakt och fiske. Alla äger fjällen tillsammans eftersom de tillhör staten och staten är vi. Demokratin kräver det; tanken om alla människors lika värde kräver det. I alla händelser måste det vara höjden av girighet att missunna jägarna några stackars fåglar.

 Nu har det beklagligtvis förekommit rejäla övertramp av gästande jägare, nu senast i höst när ett gäng norrmän bar sig riktigt illa åt. Jag betvivlar heller inte att det har förekommit andra fall där jägare har antingen missuppfattat, eller trotsat avlysningar där det verkligen har funnits renar, men enligt uppgifter i media har det enligt Länsstyrelserna varit väldigt få sådana fall. Att Länsstyrelserna själva har förstört den alldeles utmärkta reformen från ’93 är förstås en annan sak.

 Med en bättre kontroll av framförallt utländska jägare och någon slags förbättrad attityd till verkliga avlysningar från jägarnas sida, skall det inte vara något problem att behålla den nuvarande modellen. Ingen jägare vid sunda vätskor skulle väl medvetet sabotera för renskötseln; det enda vi vill är att vara ifred och existera några fattiga veckor om hösten i samma land som samerna råkar bo i, men som vi äger gemensamt med dem. Samexistens är möjlig om man bara kunde upphöra att betrakta sig själva som ägare till något som man tror man har ensamrätt till. Vem vet, i ett allt mer centraliserat Sverige kan det behövas att alla naturbrukare hållet ihop. För övrigt kan man väl misstänka att om beslutsfattare och tjänstemän får hålla på några år till, har snart INGEN rätt till jakt längre. Skall man se något gott i den pågående konflikten mellan samer och jägare, är det kanske just det; de styrande får verkligen upp ögonen för hur mycket jakten betyder för alla, samer eller andra svenskar. Vore det inte ett skäl så gott som något för enighet mellan samer och andra svenskar; värnandet om all jakt som en kulturell rättighet? Fienden är inte motparten i den pågående konflikten, fienden för alla jagande svenskar, samer eller icke-samer, är de så kallade folkvalda som styr oss. Samer och andra svenskar har trots allt mer som förenar än skiljer oss åt, att inse det vore en bra grund att stå på inför nystarten av ett förnuftigare sätt att se på allas utsatta situation.

 Överreaktion på fågelinfluensahotet

Läste ni också – med oro! – om olika myndigheters rekommendation om ett fågeljaktsförbud vid ett eventuellt utbrott av fågelinfluensa? Det var ju så farligt med alla flyttfåglar som smittar tamfågelbestånd, men möjligen också jägare. Nu vet vi ju att jägarna väger lätt i debatten och det är lätt att offra oss som vanligt för att lugna medelsvensson och kunna säga: ”VI har tagit vårt ansvar för medborgarna!”

 Nå, nu visade det sig häromdagen att man som vanligt var ute och gormade innan man visste närmare hur det fungerar. Såg ni det – på nyheterna? Det är i stället medelsvensson som är hotet! Tydligen är det alltför vanligt att de smugglar hem några söta höns eller ankor efter sin solsemester i fjärran land. Dessutom saknar vi tullare att bekämpa sådant vid våra gränser och flygplatser; det skall sparas. Det här är något Sverige har fått kritik av EU om, men inget händer. Konstigt egentligen när vi lägger oss platta för EU i alla andra sammanhang – man var ju från ansvarigt håll i högsta grad beredda på jaktförbud – bland annat för att samma debatt förs inom EU. Så går det till i maktens korridorer!

 I inslaget intervjuades ornitologer som sade att man hela tiden tyckt att det varit konstigt att utbrotten av influensa i olika delar av världen aldrig sammanfallit med fåglarnas flyttperioder; alltså kan de inte vara spridarna. Skall vi då anta att planerna är produkter av politiska besserwisserattityder – som vanligt? Kan vi äntligen lägga ned planerna om dessa förbud?