Veckans ord

Mot ljusare tider
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson

 Veckan har varit mild med ett antal grader på rätt sida om noll, det vill säga: den varma. Varmast var på söndag kväll med +6 och milda vindar – fortsätter det så här är snön snart borta. I skogen finns redan stora bara fläckar.

 Det här får träningslusten att vakna. Ljuset får en onekligen att skaka vintertröttheten av sig och det blir dags att skrubba ringrosten av hundarna. Nenya med husse har väl aldrig varit mycket för gruppträning, men det skall väl medges att det har sina poänger; dels behöver man inte göra allt själv, dels är det roligare och grupptrycket kan göra underverk med fliten.

 Vi tog en stund tillsammans med Annelies gamla träningskompis Chatarina och hennes welshar Hunter och Pelle. Annelie och Tezla har tränat ihop med dessa förut och de har också gjort en och annan raid till Dylta Bruk, men för mig var det som sagt litet nytt. Intressant också att se andra jobba med sina hundar, men också med en ras som känns ovan för en.

 Förhoppningsvis kan det här bli något som vi gör då och då. Med fler och fler som blir intresserade av jakt med spaniel kan kanske antalet träningskollegor öka litet ytterligare. Det skall bara upplevas som meningsfullt av dem som kommer och det tror jag det kan bli med fokusering på rätt mål; att träna för framtida jaktturers skull.

 Nu kan vi snart lämna januari bakom oss och se fram emot den sista månad som kan befaras vara riktigt kall och besvärlig. Visst kan även mars bjuda på full vinter, men det brukar komma perioder som i alla fall liknar vår. Låt oss blicka framåt och hoppas att tiden går fort fram till dess. Mot värme och mot ljusare tider.

I stöpsleven
Av Stefan Hansson

 Debatten runt jakten blir allt hårdare för varje år. Professionella tyckare och flummiga förståsigpåare, enas allt mer om att jägare är den moderna tidens häxor; unga människor pekar ut oss och politikerna verkställer domen. Visserligen blir vi inte halshuggna, men man slår oss så hårt man kan i skallen med lagboken. Förbuden och begränsningarna blir bara fler och fler.

 När vi i höstas reste ned till Skåne, höll Djurens Rätt en manifestation mot godsjakten där djuren ”plågas på det allra mest horribla sätt”; ändå påstår jag att det inte egentligen är djuren man främst kämpar för. Ofta hör vi om ”grevars och baroners perversa nöjen” när det kommer till jakten, även kungen får ”klä skott” för sitt jaktintresse. Jag tolkar detta som gammal hederlig klasskamp på sin allra mest stupida nivå – KROSSA KAPITALET!! Vad blir nästa krav; plöj upp alla golfbanor och bygg ungdomsbostäder?

 Det de vill är att stoppa uppfödning och utsättning av fasaner och jag tycker nog att det vore hemskt om det blev så, men om det blir så – och det egentliga skälet är något helt annat än att rädda djuren – vore det ett rättshaveri som varje svensk borde fasa för. Jag kan inte för mitt liv och pina fatta hur det har kunnat bli så här i vårt land, särskilt då vi lever i ett ”modernt informationssamhälle”, som det så fint brukar heta; hur kan det vara så lätt då att sälja enkla och ensidiga sanningar? Har det blivit så bekvämt att bara ta till sig information utan att söka efter mer – och framförallt – motargument? Ett bra exempel är för övrigt att man även i jaktsammanhanget svänger sig med det så användbara skällsordet ”patriarkatets privilegier”. Har man då inte tagit reda på att andelen kvinnliga jägare ökar för varje år, enligt uppgifter från norrbottniska jägarexamenskurser, mer än hos männen? Att den stora massan av jägare i Sverige är helt vanliga arbetare, är förstås också något man väljer att bortse ifrån.

 Sverige är fantastiskt. Just nu har den nya fjälljaktsutredningen kommit, bara för att genast sågas därför att den inte löser några problem, t o m förvärrar dem; mer makt skall flyttas över på renägarna. Just renägarna som är ett eller annat tusental inalles. De tiotusentals icke renägande samerna räknas inte ens in där, utan skall fortsätta ha lika små rättigheter till fjälljakten som andra svenskar. Det märkliga har inträffat att så många politiker ställer upp med så mycket av sin prestige för att skydda en ursprungsbefolknings rättigheter, när den ändå bara kommer en bråkdel av den till nytta. Det talas om samernas intressen, men det handlar i verkligheten bara om renägande samers rätt; alltså skyddar man ett företagande – som för övrigt inte skulle existera utan stora bidrag och stöd – inte en etnisk minoritet.

 I valet till sametinget nu senast kom den djupa konflikten mellan renägare och jakt- och fiskesamer fram väldigt tydligt, för en yttre åskådare var den på sandlådenivå ibland. Som icke-same har man väl inte egentligen någon anledning att bry sig i deras inre stridigheter, men som intresserad av jakt i fjällen kan jag förstå jakt- och fiskesamernas frustration; varför skall renägarna ha allt när de utgör ett så litet antal? Media som annars alltid brukar hålla sig framme och försvara minoriteters rätt tiger alldeles i den här frågan. Står det något i en tidning om detta är det en arg insändare, på en undanskymd plats i tidningen, från en ”vanlig” same som vill ha samma rätt som ”storebror” renägaren.

 Slutsatsen måste bli att de som bestämmer inte är ute efter att försvara en etnisk minoritet, utan en grupp företagare som sitter inne med makten i fjällen, men om man på köpet kan försvåra för jägaren/medborgaren att jaga är det ett plus. Det här är ännu ett exempel på hur man dribblar bort den verkliga debatten genom att projicera över den på något helt annat.