Veckans ord

Dela med sig
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson

 I senaste numret av Svensk Jakt (2/3/2006), skriver Bertil Lundvik om behovet av att släppa in unga jägare – i ett försök att förebygga inskränkningar i jakten. Vår förbundstidning kommer då och då med sådana utspel; det har ju länge varit ett av förbundets viktigaste budskap. Andra gånger har man propagerat för att släppa in kvinnorna i jakten – rätt så! Fortsätt med det och tryck på mer om det! Vi är många som har en fast tilltro på förbundets förmåga att åstadkomma framsteg som gynnar våra intressen.

 Synd bara att de inte kom på det tidigare och att de mer aktivt hjälper till i frågan. Som enskilda medlemmar började vi ta med unga redan i början av 90-talet och vi har långt före förbundet gjorde det, propagerat för fler kvinnor i jakten. I rättvisans namn skall sägas att de har försökt. Efter ett samtal med de i vår lokala krets har jag fått veta att det har arbetats för att få länets jägare att förstå det här, men de vanliga jägarna har tydligen visat ett i bästa fall svalt intresse i frågan. Å andra sidan har kvinnliga jaktliga nätverk bildats. Vi ser artiklar om det då och då i pressen, bland annat i vår egen Västerbottens-Kuriren som skall ha en stor eloge för att de ägnar sig så starkt åt jakt och fiske varje vecka, i onsdagsupplagan.

 Lundvik ger en mängd förslag till varför inte den enskilde medlemmen ägnar mer tid åt de nya. Rädslan för att kompisandan skall spricka om man tar in nya; eller att de unga tar över. (Förlåt mig, men är det inte just det de skall göra en gång)? Man litar inte på de unga. (Kan man inte lita på unga som har kämpat så hårt för sitt intresse och har genomgått en väl upplagd jägarexamen – vem kan man då lita på)? Man bevakar det arrende man har lyckats komma över. (Ett problem förstås, där måste nog många goda krafter hjälpas åt att förmå fler skogsbolag, kommuner, kyrkan och andra att hjälpa till. Där har förbundet något att sätta tänderna i). Nya jägare har kanske inte de rätta kontakterna för att ta sig in, avslutar Lundvik med. En ung grabb har i ett reportage på sidan 6 sagt sin mening.

 ”Det bara snackas om att göra något för de unga, men ingen gör något” och ”Det handlar om avundsjuka, ingen vill låta någon göra något som man själv kanske inte har tid att göra” är två av de insikter han har fått.

 Just det sista känner jag igen att en spanielbekant till oss här i staden har frågat sig. Att många av avundsjuka vill bevara sina hemligheter och inte vill lära ut dem. Herregud!, varför skulle det då vara så farligt! Enligt min digra erfarenhet har de jag lärt upp ganska snart sökt sig till egna marker och risken för konkurrens från deras sida skulle därmed vara obefintlig. Jag hoppas verkligen att den unge grabben och vår vän inte har rätt, det vore en katastrof!

 Slutsatsen måste bli att ansvaret för vår framtid ligger hos den enskilde medlemmen; förbundet kan inget göra utan vårt engagemang; vi ÄR förbundet.

 Vårt eget engagemang

Till att börja med skall det sägas att vi, i det här huset, inte gör det här av rent ideella skäl; där finns också ett stort själviskt skäl: det gör så gott för ens ego att verkligen få LÄRA någon något! Inget ger en sådan inre tillfredsställelse som att få visa någon det man själv brinner för. Kalla mig gammeldags, men sådan är jag. Efter en vecka med ovana skogsjägare är man helt slut, men den stilla glädje man känner efteråt, gör all mödan värd hur mycket som helst.

 Inte bara fullständiga nybörjare

Det är ett antal fullständiga nybörjare vi har försökt hjälpa tillrätta och vi önskar vi kunde hjälpa många fler, men till det behöver vi mer tid, tid som inte finns. Underförstått betyder det att många fler borde hjälpa till – precis som vårt förbund propagerar för. För mig som har sprungit med på fjället och i skogen i fyrtio år har en viss mättnad infunnit sig, det finns ett nästan lika stort värde i att iaktta och ge råd. Nog måste det finnas fler sådana?

 Till ”vårt lag” har de sista fem åren sökt sig alla möjliga sorters människor, nybörjare i jakten, men också nybörjare med spaniel, sådana som vill prova sina skånska spaniels på skogsfågel, men förstås också prova den norrländska skogsjakten i sig själv. Sammantaget har vi hittat en modell där vi står för norrländsk jaktkunskap, gäster står för en god kunskap när det gäller spanieljakt, tillsammans har vi alla tillämpat kunskaperna i skogen – och vi har så roligt medan vi gör det! Vi lär av varandra, vi äter gott och umgås som bara jägare och goda vänner kan göra; nå, är inte det något att eftersträva så säg! Jag tvekar inte att säga att jaktintresset har givit oss mängder av vänner; vänner som idag är bland de bästa vi har, fast de kommer från alla håll i landet och tillhör alla generationer, både kvinnor och män. Den som har hängt med här på sidan kan inte ha missat det.

 Medaljens baksida

Kan vara lika bra som framsidan! I vårt fall betyder det att vi får chansen till jakt i Skåne, något vi skulle ha haft svårt till om det inte var för vår vilja till bytesjakt. Vem vill inte prova en annan landsändas jakt? Svar: en tjurig norrlänning som inte kan se något värde i annan jakt än hans egen!

 DET är en väldigt, väldigt tillspetsad sanning, men litet ligger det i den. Kanske fungerar det likadant från andra hållet, men det är också en av de saker som vi jägare borde försöka komma över; att känna andras jakt gör oss mer villiga att också värna om andras jakt; i en jaktfientlig värld kan det inte vara fel.

 Förbundet och vi

Det finns stunder då vi misstror vårt förbund, de gånger de agerar som en baktung socialdemokratisk regering som strävar efter det politiskt korrekta; driver fram officiella linjer som bara omfattas av några få medlemmar och förbundsledningen. Då är det vår uppgift att upplysa dem om att vi gräsrötterna missnöjda; att minoriteten inte skall tillerkännas den fulla bestämmanderätten. Det kan vi göra genom att skriva, påpeka och argumentera; det är det media är till för.

 I det stora hela tycker i alla fall jag att förbundet gör ett bra jobb. Om vi medlemmar ibland tycker att vi har rätt att vara kritiska, bör vi också erkänna att de har rätt i andra fall. Trots allt är det VI som är förbundet och förbundet är det enda skydd vi har mot de makter som håller på att övermanna oss och våra intressen. Låt oss ta det tillvara – men också följa dess uppmaning och ta en nybörjares önskan om att få jaga tillvara.