Veckans ord

Jaktspanielklubb inom SSRK
Av Stefan Hansson

 I dagarna nås vi alla som skrivit på uppropet om en jaktspanielklubb, av mail som syftar till att samla intresserade till möten för att ta de första stegen mot en länge emotsedd och efterlängtad egen organisation för jaktspanielintresserade. Här och där lyser den underförstådda frågan fram vad vi i norra Sverige har tänkt göra åt saken. Nå, eftersom vi här i huset onekligen hör till den landsändan, kan det vara på sin plats att vi – utan att göra oss till talesmän för någon annan enskild norrländsk spanieljägare – ger vår syn på saken.

 Till att börja med skall det sägas att vi ger vårt fulla stöd till dem som driver frågan; av en underlig slump råkar ju också våra namn stå överst på listan som något 70-80-tal människor har skrivit på. Det betyder för den skull inte att vi förstår riktigt vad vi skulle kunna tillföra en sådan klubb – vi är ju bara vanliga norrländska jägare. Rubriken till den här texten speglar uppfattningen som en känd spanielman har angående den nya klubben, angiven – tror jag – på den nya sajten ”Jaktspaniels i Sverige”. Han vill att det skall finnas en jaktspanielklubb under SSRK:s paraply och den skall syfta till att främja utvecklingen av våra raser i Sverige. Gammal skåpmat kan tyckas, ”det har vi hört förr”, men icke desto mindre är det sant. Allt som görs är bra! Blir den nya klubben en dag verklighet, kommer vi att ansluta oss; kan vi sedan hitta ett område där vi kan bidra med något, skall vi lika givet se vad vi kan göra.

 Vi känner den mannen. Vi känner också många andra, mer eller mindre, och vi ser värdet i att en egen verksamhet får växa fram – även om vi bara är jägare. All hundverksamhet inom SSRK syftar till att hålla igång en jaktprovsverksamhet och dels för deras skull, dels för vår egen, bör den klubben nu grundas. De vill pröva sina hundar, de vill avla valpar och det enda instrument som finns tillgängligt för att bedöma avelsvärdet hos hundar, är kvalitetsprov. Vi är framtida valpköpare, alltså gynnas vi också av det. Spanielintresset växer snabbt nu på våra breddgrader; alltså är vi mer eller mindre beroende av en fungerande jaktprovs- och avelsstrategi. Vi har mycket litet av båda här uppe och det vore rent ut sagt dumt att inte bry sig om hur det går.

 Norrländska prov då?

När det så kommer till den brännande frågan om jaktprov, menar vi att det i dagsläget inte finns något vi kan göra i en sådan klubb eftersom vi inte provar – vad skulle vi kunna tillföra?

 En möjlighet skulle förstås vara att någon kom på idén att antalet kvalitetsprov i Norrland skulle höjas från noll till något, eller rent av några. Proven skall som bekant spegla jakten och vi påstår att sådana prov måste vara annorlunda utformade. Där kunde vi möjligen bidra med jaktlig sakkunskap för att hitta provformer som passar, men det förutsätter nytänkande.

 Det första är förstås ett radikalt höjt intresse för norrländsk jaktkultur inom spanielkretsar. Antalet norrländska jaktspanieljägare ökar visserligen för varje år, men så vitt vi förstår jagar de flesta med sina hundar, provar inte. Återstår intresserade från andra delar av landet, hur många kan de vara? Vi tror att de är mycket få.

 Det andra är att norrländsk jakt anses fel för att passa existerande regelsystem och jaktkultur. I all ödmjukhet vill vi skarpt tillbakavisa uppfattningen att den är ”fel”; den är bara annorlunda. De som varje år reser upp från Skåne för att jaga med oss, kan intyga att det bara undantagsvis skulle gå att prova hundar enligt gällande system; inte för att hundarna skulle tröttna, det ligger inte för en spaniel, men vilttätheten är normala år så liten att få hundar skulle få en ärlig chans att hitta vilt. Kvalitetsprov skulle av nödvändighet behöva genomföras med bara ett fåtal startande, helst två domare, kanske i parsläpp, men under två dagar. Då är förutsättningen att det provas på befintligt norrländskt vilt, förslagsvis orre, ripa och morkulla. Varje prov som går på utsatta fasaner i Norrland är en styggelse!

 Det tredje är en förståelse för hur norrländsk jakt fungerar; hunden måste tillåtas jaga efter norrländska förutsättningar, långa pass, vidare sök (dock ej utanför bössans räckvidd och utan att ta löpor!), och med ett betydligt högre mått av självständighet i sitt arbete. Jakten måste vara tyst, helst så litet pipa som möjligt. Låter det svårt? Det är det också.

 Det fjärde är alltså att det måste vara så högt i tak att det går att anpassa proven efter de förutsättningar som råder, inte att tvinga på dem förutsättningar som är helt naturliga i en annan landsända.

 Till frågan om hur viktigt det är. De vi känner här uppe har nog inte mycket emot att tillhöra den nu vanliga jaktprovskulturen; de söderut skulle antagligen inte vilja prova sin hund enligt norrländsk modell av rädsla för att förstöra den inför deras prov. Vi ser inga tecken idag på att den norrländska jaktkulturen någonsin skulle kunna jämställas i värde med den sydliga. Den uppfattningen stärks av att så många här uppe menar att det är helt OK att prova på utsatt fasan; det finns ingen stolthet över den egna jaktkulturen. Det här säger vi inte för att utså split, eller ”jävlas”, det är bara en beskrivning av läget som vi uppfattar det. Vi har heller inget emot fasanjakt, bara att den hör hemma söderut. Den är dessutom ovanligt trevlig. Att engagera oss i någon som helst norrländsk verksamhet med fasaner inblandade, har vi aldrig gjort och kommer heller inte att göra.

 Vi fortsätter att jaga som vanligt – bara det kunde bli 25 augusti igen! Spaniels, både cocker och springer, fungerar utomordentligt bra i de djupa norrländska skogarna och vida myrarna. Vi kan det här och det räcker för oss. Våra spaniels passar vår inställning till jakten utmärkt, och vi är fullständigt ointresserade av andra – vanligare – raser. Skulle den nya klubben verkligen bildas och om någon skulle vilja veta mer om spanieljakt i norr, finns vi här. Vi bidrar gärna – med jaktlig kunskap. Vi vet mycket litet om jaktprov, men vi vet desto mer om norrländsk jakt. Det betyder att vi gärna drar vårt strå till den berömda stacken. Det kan vi också göra om vi blir fler så det är mödan lönt. 

I väntans tider
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson

 Tänk när man har fått besked från en uppfödare att det finns en valp att hämta vid ett givet datum. Man har ringt till en mängd uppfödare, vägt för och emot, rådfrågat så många man bara har kunnat, läst allt man kan komma över om den ras man vill ha – och så kommer det positiva beskedet; man är med valp! Då vidtar en lång och närmast olidlig väntan innan man står där med sin varma och energiska valp i famnen.

 Under tiden har man också haft en lång rad frågor att lösa innan valpens ankomst; sådant av dels byråkratisk natur, dels sådant som har med det rent praktiska att göra. Valpen skall försäkras, valpen skall ges de första lärospånen av kunnande vid införlivandet i familjen, man skall välja ur en uppsjö av olika foder och skålar och annat som tillhör hundägandets vardag. Kanske skall valpen också gå på kurs och den har behov av vaccinationer och därmed ett ganska kostsamt besök hos veterinär – vilken veterinär skall jag välja?

 Allt som allt är det en massa sjå med att vara hundägare. Själv har jag många gånger ställt mig frågan om jag skulle ha hund om det inte var för jakten – men antagligen skulle jag väl det, det skulle vara konstigt att vara utan när man har haft hund i 20 år.

 Nya norrländska jaktspanielägare

Ett par som precis håller på att sälla sig till vår lyckliga skara av jaktspanielägare, har just fått det där beskedet. Glädjen står naturligtvis högt i tak och vi har förmånen att glädjas med dem; det är väl inte helt obekant att vi har en förkärlek för jaktspaniels och det är en lycka som vi gärna unnar andra.

 Under en följd av år har vi haft förmånen att hjälpa nya intressenter med råd och kontakter, efter det att de kontaktat oss, och det är i högsta grad stimulerande – särskilt som det ofta är ganska unga människor. Det har säkert att göra med att den typiska norrländska jägaren är rätt konservativ och man kanske skall ha ett ungt sinnelag för att kunna bryta mot traditionella mönster. Nog är det bra att bevara vår egen jaktkultur, men det får ju inte hindra oss från att omfamna nya idéer och raser som mycket väl kan inlemmas i den.

 Just spanieln är ett praktexempel på det. Jag, och den unge mannen – den som skall jaga med hunden – är rörande eniga om att den trampjakt vi båda fostrats in i, förbättras åtskilligt av att ”sökkorridoren” utvidgas från några meter till 20-30 meter. Den insikten hade han redan fått innan de sökte kontakt med oss, men han delar också vår åsikt att det bara är besvärligt att jaga med stående hund i skog; en spaniel finns hela tiden under bössan. Trots en åldersskillnad på 20 år har vi alltså ett gemensamt ursprung i tänkesätt, vilket torde visa att ”den norrländska modellen” är väl beprövad och fungerar som den alltid har gjort, men moderniserad och förbättrad med en spaniel. Det här ger hopp för framtiden; det finns en påfyllning av jägare i en ny generation, en som försvarar gamla värden, men som samtidigt ser framåt.

 Jag vill sluta med ett citat av ordförande Sundgren i Apportören 2-2003.

 ”Det är framförallt unga jägare med rötterna i den traditionella stövar- älg- och finnspetsjakten som söker nya alternativ.” (Sidan 11). 

Idag känns det alltmer som om han har rätt.