Veckans ord

Nosarbete
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson

 Vintern är en försvårande omständighet för en stor del av mänskliga aktiviteter; man tappar på något vis en stor del av sin normala vilja att få saker och ting gjorda. Nu har vi passerat mitten av februari, tempen droppar mot många minus igen och vi får med längre och kortare mellanrum hela tiden ett tillskott av snö. Så här på senvintern börjar tålamodet tryta en del, man börjar känna att vi närmar oss en vändning till det bättre, men samtidigt vet man att är många veckor kvar att ta sig igenom av snö och kyla.

 Ändå har vi den senaste tiden trotsat elementen och försökt hitta på vettiga saker att göra. Ännu så länge är det för mörkt på vardagar för att man skall ha ork och dagsljus för att göra något utomhus på eftermiddagar och kvällar, det får ske på helger – i sig en märklig ordning, det känns som att leva ett halvt liv en stor del av året. Det är stor tur att vi har hundar; de skall ju ha sitt, även om det bara gäller att motionera dem. Dagsljus inte är helt nödvändigt för oss som lever våra liv i gatlyktans sken.

 Riktad träning för att underhålla hundarnas jaktliga färdigheter måste skötas på helger. Klart att snödjupet gör det omöjligt att träna något annat än apportering, stadga och vanligt brukshundsarbete såsom linförighet, fritt följ och så vidare, men det är vackert nog. Det handlar ju om lydnad och kontakt, det som jakten bygger på. När det kommer till apportering kan snön till och med vara till litet nytta. Dummies som försvinner djupt ned i snön blir lurigare för hunden att hitta – då krävs ett bra nosarbete.

 Litet vittring

För oss i Norrland, som jagar en del i djup snö, är det inte okänt att den fågel som ramlar ned från 15 meters höjd, ur det träd den suttit i, kan bli svår att hitta. Även om man normalt inte har sin spaniel med under sådan jakt, kan det hända att den kan göra nytta vid sådana eftersök. Det händer faktiskt ibland att vi får ge oss hem och hämta en hund därför att den nedskjutna fågeln har försvunnit – garanterat stendöd, men omöjlig att hitta där den ligger en halvmeter ned i snön. Det är tillräckligt svårt att hitta den fågel som fallit rakt ned ur ett träd 150 meter bort, men tänk då hur svårt det är att hitta den som flyger 300 meter efter ett dåligt kulskott, man följer den med blicken och ser den falla från tjugo meters höjd rakt ned i det orörda snötäcket. Jag har varit med om det; den gången fick jag som genom ett under tag i fågeln, den var stendöd, men låg den där halvmetern djupt ned i snön. Som tur var stack en centimeter av en uppåt sträckande vingspets upp ur snön och gav litet vittring. Nog är det bra att det finns apportörer i huset sådana gånger.

 Det kan tyckas konstigt att det kan bli så där. Hur kan en fallen fågel försvinna på den begränsade ytan under ett träd? Ja, säg det, men det har hänt att jag fått rycka ut med någon av våra hundar när någon knackat på och bett om hjälp. En fågel av två fallna hade hittats medan den andra var spårlöst borta. Även hunden med sin överlägsna nos, hade svårt, men till slut hittades även den andra. Det här beror på den kalla och lösa snön som liksom ”drar med sig” vittringen i djupet. Märk väl: utan att det lämnar ett synligt märke i snön.

 Andra gånger spelar andra omständigheter in, sådana som är omöjliga att förutse. Jag stod själv en gång inför en underlig situation när den första fågeln hittades död med utsträckta vingar PÅ snön, den andra hittade jag det exakta nedslaget av, men hittade ändå inte fågeln. Som jag sökte! Där hade jag ett ”rör” att följa ned till marken och hittade ändå inte; hade den krupit undan under snön? När fågeln slutligen, med hjälp av en hund, hittades, stod det helt klart att fågeln varit död efter att ha fått den för högt riktade kulan rakt genom huvudet – där var färdigkrupet. Vad som hänt var att fågeln hade fallit genom snön, rätt ned i ett hål vid en rot som den sedan rullat in under. Hålet var för litet för att en hund skulle få in huvudet, men den kunde i alla fall markera att där fanns något. En bra nos är ALLTID en tillgång.

 Vinterträning

Dummies som kastas i en hög båge slår ned hårt och i lös snö stannar den ofta djupt ned, ibland ända nere på marknivå. Saken är den att tillsammans med den snö som rasar in över hålet – och som åter jämnar till ytan – dras också det mesta av vittringen med; den hund som då skall söka rätt på den får verkligen använda nosen ordentligt. Vi som kan vår Martin Deeley vet att han använder uttrycket: ”Only your dog nose”, en liten ordlek som innehåller en hel del sanning, men i vårt fall behövs att hunden också markerar väl, en annan av Deeleys käpphästar. Den bör ju veta var den skall börja söka och det är ju inte så svårt när hunden sitter med och ser hur apporten faller, men hur går det då om hunden tas dit långt efter skottet, den skall göra en blindapport?

 Ja, i de fall med nedfallna toppfåglar som jag tar upp ovan, har gällt att jägaren själv har fått markera så gott han har kunnat, för att på det viset leda hunden rätt. Det betyder att hunden måste ha fått den träning som gör att den vet vad som förväntas, och!, inte minst viktigt, därmed har lärt sig att säger husse att där finns något, så gör det också det! Det är en enorm utmaning för hunden många gånger att dels utföra ett svårt arbete, men dels också göra det under svåra förhållanden; det är ofta väldigt kallt, dåliga vittringsförhållanden och djup snö som tar hårt på en redan kall hunds ork. Det här är mycket långt från träningsplanen och sannerligen lika långt från de bekväma varma barmarksförhållanden vid vilka våra spaniels är mer vana vid att arbeta.

 De vintriga arbetsförhållandena har rått de senaste helgerna när vi har varit ute – det är väl typiskt att efter en någorlunda mild vecka, slår kylan till lagom till helgen! Så har det varit i tre veckor nu, så den typen av träning har vi haft goda möjligheter till.

 Våra jyckar har svårt med kylan, blir vi stilla ett par minuter, vill de gärna bli litet karpryggade och hoppa på tre ben, vi lider med dem, det skall erkännas. Vi vet alltså att de verkligen har det jobbigt, men ändå ger de allt när de skall jobba! Vilka fantastiska djur jaktspaniels ändå är! När den kastade apporten – avsiktligt placerad i ett snöfyllt djupt dike – skall hittas av en hund som får språnga hårt i den djupa snön, bara för att försvinna helt under när den väl är i diket, förstår man att det är en tuff uppgift. Ändå är det så den jaktliga verkligheten är, en fågel faller ju aldrig på ett lätt ställe.

 Vad Deeley menar är att bara hunden med sin överlägsna nos kan veta var dummyn är, att man skall låta den arbeta ostört, den fixar det. Det vill nog till – om man inte vill vänta till våren för att hitta den annars försvunna apporten. Vi oroar oss inte. Fokuserade till max, litet frusna kanske, men nog hittar hundarna – utan att vi har försökt dirigera eller mana på. Trötta men jättelyckliga över att få arbeta, kommer de simmande och hoppande tillbaka med dummyn, de tycks klara vad som helst. Ibland undrar jag om vi till fullo inser vilka värdefulla djur vi har att arbeta med.

En sak vet jag i alla fall: nästa gång jag behöver en hund för djupsnöarbete, har jag hundar som fått chansen att lära sig fungera även under svåra förhållanden; och kom ihåg: only your dog nose!

Kallapportering 19/2
Av Stefan Hansson

 För fjärde helgen i rad trotsade vi elementen och gav oss ut i den djupa snön och ”plågade” hundarna. Det var ganska kallt, men ändå hanterbart, ca -10. Som vanligt var det vi med våra hundar, Chatarina med sina tre, Rufsan, Pelle och Hunter, men med var också Anna och Roger med jaktlabben Fylgia. Precis som jaktspaniels hör väl dessa labbar till de mindre vanliga i våra trakter. Anna och Roger lever för övrigt på hoppet just nu, hoppet att det skall bli en jaktcocker till dem också i år. Det är litet långt dit än, men vi hoppas för vår del att även de skall få njuta glädjen i att ha en jaktspaniel, och därmed också bidra till en förstärkning av vår informella lilla träningsgrupp.

 Planen var alltså att träna apportering i kall och lös snö, en utmärkt övning för att träna nosarbete. Alla hundarna skötte det hela på ett riktigt betryggande vis. Nenya fick dock en apport som blev så pass svår att hon inte kunde hantera den, men därmed fick vi också en bekräftelse på att övningen faktiskt är så besvärlig som vi beskriver den. Kombinationen av djup snö, kyla och litet vittring, gör att tröttheten kommer snabbt och då påverkas också uthålligheten.

Nåja, alla hundarna hade riktigt roligt. Hur roligt antar vi att bilderna tydligt visar och de hade nog kunnat fortsätta mycket längre än deras hussar och mattar var beredda att frysa. Det blir kallt att stå stilla!