|
Veckans ord |
Arkiv | |
|
Jaktkulturer För ett par veckor sedan avslutade jag med ett citat av Andreas som löd: ”Det är framförallt unga jägare med rötterna i den traditionella stövar- älg- och finnspetsjakten som söker alternativ.” Så här ett par veckor senare har jag hunnit reflektera över det, placerat in mig själv i det tänkandet och än mer än förut förstått hur väl det stämmer. Orden gällde givetvis synen på spanieln som norrländsk jakthund och det är litet roande att notera att den som säger det är en person vi litet överseende skulle kalla för en ”08”, om det inte var för det att han bott här så länge nu att han blivit mer eller mindre naturaliserad. Det är ju annars inte så populärt bland tjuriga norrlänningar att ”en sådan” skall se klarare på oss än vi själva. Sett från andra hållet kan det också tyckas märkligt att han själv har blivit den han är. Litet fördomsfullt kan man tycka att han borde tillhöra den sortens jägare som stilar omkring i en Mellansvensk miljö som ser helt annorlunda ut än jakten hos oss. Andreas sliter och svettas och framförallt fryser lika mycket som en norrländsk glesbygdsjägare någonsin har gjort, där han vadar upp till armhålorna i vadarbyxor på jakt efter änder i sumpiga sjöar, eller iförd samma byxor vadar och krossar isen framför sig när han skall lägga ut vettarna på senhösten för att locka till sig skygga flyttänder. Han brukar själv säga att han är själaglad när han någon gång kan få så många som 5-6 änder efter en morgons hårt arbete; ställ det mot en Mellansvensk andjakt där samma jägare skjuter det flerdubbla, bekvämt på pass medan hundförare kör upp fåglarna framför dennas bössa. Till det här skall också läggas hans behov av en riktigt härdig apportör, en som inte bangar för hårt arbete och isigt höstvatten. Därför får han nu från USA sin nya hund Chesapeake Bay retrievern Hex. En ovanlig hund i vår norrländska jaktkultur, i alla fall om vi ser till hur seriöst den kommer att användas i jakt. Litet svindlar väl också tanken när man får klart för sig att någon hämtar en hund från andra sidan jorden för att jaga med den – i Norrland. Spanieln i den norrländska jaktkulturen För ett par år sedan satte jag och Andreas tillsammans ihop artikeln ”Cocker spanieln har hittat hem igen” (Sv J 2004/8), ett närmast hårresande påstående eftersom spaniels, av någon ras, knappast någonsin har hört hemma i Norrland, i alla fall inte bland de riktiga jägarna. Jag tillhör själv den där stammen av norrlänningar som har sina jaktliga rötter i ovan nämnda ursprung, men anammade i unga år spanieln som jakthund. Inte bara jag förresten, vi blir ständigt fler. Djupa, djupa rötter Under början av förra seklet var jakten många gånger den faktor som avgjorde hushållens ekonomi; gick den ihop eller inte? Arbetslösheten i Norrbotten, där jag har mina rötter, har alltid varit stor och inte var det annorlunda på 30-talet, snarare tvärtom. De som hade jobb slet 10-12 timmar om dagen för en femkrona i lön – om inte faktorn kunde påvisa att huggaren hade lämnat för höga stubbar då det genast blev avdrag på lönen. De som hade stor jaktlig kunskap klarade sig betydligt bättre och hade de också en bra hund, kunde de ha ett riktigt hyggligt liv; det var de som hade bra mat på bordet, det var också de som byggde de finaste husen. Det var de riktiga yrkesjägarnas tid, de som helt eller delvis levde av jakten. Idag är en yrkesjägare en person som sköter om fasanerier och tar hand om godsens jaktgäster. Min farfar var en av dessa som delvis fick sin utkomst från jakten. Med bra spetsar och stövare sköt han mängder av vilt, varav det mesta gick till försäljning, men som gav kontanter till ett hushåll där varje krona behövdes. Gråfågel gav bra betalt, några järpar, skjutna med kammarammunition i Mausern, likaså, men det som gav mest var pälsjakten. Det här var långt innan vår hysteriska samtid hade hunnit klassificera naturmaterialet päls som något fult, men för farfar betydde en dags skörd av 20 ekorrar en inkomst som kunde vara den åttadubbla över skogshuggarens. Fällor sattes för hermelin, rävar sköts i vakglugg och på drev. Det var en tid att minnas som en viktig del av vårt kulturarv. Under min egen uppväxt i Abisko fanns flera gånger i veckan småvilt på bordet, av alla sorter, men främst ripa. Andra årstider var det fisk; röding, öring, sik, lake eller harr. Det var inte så att vi var beroende av det som kom från fjäll och sjö, men det var en viktig del av hushållet, något som avlastade ekonomin på ett sunt vis. Det är både moraliskt, likväl som ekologiskt rätt att skörda från naturen. Det har människan alltid gjort; det är det som gör oss till dem vi är. Mina rötter når betydligt djupare än så här. Jag har förmånen att veta mycket om min släkt flera hundra år bakåt i tiden och där kan jag konstatera att min släkt – precis som i så många andra norrbottniska släkter – består av en frisk blandning av samer, invandrade finnar och svenska nybyggare. Så långt vi har kunnat nå handlar det om mitten av 1600-talet. Det säger sig självt att i det karga inlandet var jakten en oundgänglig del av hushållningen. För mig som degenererad ättling och boende i en av Sveriges största städer, finns inte längre det behovet, men som kulturbärare anser jag att jag är i min fulla rätt att vara tämligen stolt över min släkts historia. Jakten är ändå en viktig del av hushållet än idag; vi får in ekologiskt och oförgiftat kött i huset; vem vet, kanske lever vi litet längre! Varför då spaniel? Än underligare kan det tyckas att vi norrlänningar har hittat fram till spanieln, när vi tänker på dess ursprung som en hund som jagar för välekiperade människor i kulturlandskap. Kontrasten är slående mellan deras jakt i pastorala miljöer medan vi klafsar omkring bland mygg och knott i vad som kan kallas total vildmark – och där syns heller aldrig en enda tweed-keps! Nå, nu har det vänt på allvar och många fler har upptäckt att spanieln är en mycket värdefull buskröjare, antingen det är i skogarnas myrland och hyggen, eller på fjället. Det är den enkla och ofördärvade jakten; här behövs inga pejlutrustningar, inga ståndlarm, bara en pipa nummer 210½. Placera hunden i en bra fågelmark och den går på så fjädrarna ryker, upp med dem bara! För den som behöver en effektiv jakthund som hela tiden håller sig under bössan, är spanieln det självklara valet; förr så underskattad, nu uppskattad efter förtjänst. Dessa stora och ädla hjärtan, som klappar så tappert för jakten, förtjänar helt enkelt att vi lyfter på M-59 kepsen för dem! |
 |
|
|
Till havs! Nåja, nästan i alla fall – om man bara ser till att det går in lastfartyg till Holmsund så. Annars är det väl mera vid Umeälvens sista del innan den står på huvudet i havet där vi tillbringade söndagen i goda vänners lag. Det var en fantastisk dag med litet hundträning, kombinerad med en lång promenad på isen, solen glittrade på skaren och det var på det stora hela ganska gemytligt. Efter en vecka med värme, upp till +8 grader, blev det litet tröttsamt när tempen (som vanligt!), sjönk till några under nollan lagom till helgen. Det blev ju bra ändå, men när vi får veta att det ännu en gång skall bli kallare när vi går in i mars, är det litet surt. Vi fick veta i söndags av en skånsk vän att de också har snö och kallt och de har våra sympatier; vi är också trötta på det här nu. Vårvintern kan vara jättefin för oss hundägare; att träna en stund och sedan njuta av sol och en långpromenad medan hundarna springer omkring och nosar och härjar, värmer hjärtat. Som stadsbor tycker vi att vi alltid känner en liten aning av otillräcklighet för våra långöron och allt vi kan göra för att aktivera dem är ett litet plus i kanten. Inte är väl apporteringsträning någonting märkvärdigt för dem, men det skaver alltid av litet ringrost och kan man, som vi gjorde, göra det litet svårare genom att ösa ut apporter i snårig strandskog, kan det väl vara något värt. Bättre än att ligga i ett hörn av vardagsrummet och sova i alla fall! Den här gången var det inget problem med djup snö, nu hade vi skare och jyckarna sprang som möss ovanpå. Det blev förstås en massa hundsnack; våra värdar hoppas ju på att de skall få tag på en jaktcocker i år och det är ett kärt ämne att ventilera! Det börjar dyka upp litet kullar här och där nu och det är glädjande för oss att kunna bidra med information till Dem Som Söker! Just våra värdar har en andjakt som är få förunnad och eftersom spaniels är så mångsidiga passar de säkert bra där också. Överhuvudtaget är ju Norrland en landsända där jakten har ett otal olika ansikten, allt från, som här andjakt, till fjälljakt och däremellan alla tänkbara variationer. För oss som redan är frälsta, är det ingen ny insikt, men vi har verkligen svårt att se på våra spanielraser som annat än ovanligt väl lämpade för att tackla alla olika jaktsituationer som kan uppstå i vårt nordliga jaktparadis där det finns ett överflöd på mark för alla som vill ha. Här finns plats för många nya spanieljägare!
|
||
 |
||
