Veckans ord

En liten fasanhistoria
Av Stefan Hansson
Bild Annelie Hansson

 Redan som liten grabb var jag fascinerad av den vackra fågel som på 60-talet syntes så allmänt förekommande när vi var på besök hos mormor och morfar i Skåne; vad var trista ripor, orrar och tjädrar mot denna fantasifågel! Då visste jag förstås inte att den är en inplanterad fågel som bara med största möda går att hålla ett naturligt bestånd av, helst då genom att hålla efter rovvilt som t ex duvhök. Morfar suckade alltid och mindes nostalgiskt hur det var förr – på den gamla goda tiden – innan det betade utsädet tog kål på de mängder av fasaner han påstod fanns då. Därför var det med ett förmaningens finger höjt i luften som han varnade min far att skjuta för många, men visst åt vi alltid fasan på våra skånska besök – och tänk vad goda de var mot för trista ripor, orrar och tjädrar!

 Det var nog först när jag såg en diamantfasan vid fågelbordet i trädgården – som jag bara hade sett på Skånes Djurpark – som jag insåg att kanske alla fasanarter, utsatta eller förrymda, var främmande gäster i vår fauna. Som vuxen har jag sedan fått uppleva fasanjakt för spaniel och tycker att det är en fantastisk sak, en dröm som har gått i uppfyllelse. Det är inte så att jakt på ripa, orre och tjäder känns tristare numera, men en bra fasanjakt är något varje fågeljägare borde få prova någon gång. Ändå är fågeln kontroversiell, bland en del jägare, men framförallt hos djurrättsaktivister som rasar över att den ens existerar i Sverige som jaktbart vilt. Ibland blir man nyfiken på hur saker förhåller sig och därför har jag företagit en liten undersökning genom att gå igenom mitt befintliga personliga bibliotek (bokhyllan i vardagsrummet) och har kommit fram till nedanstående resultat.

 I Stellan Anderssons bok (teckningar Rolf Svensson), Det Vilda Sverige inleds kapitlet om fasaner, på sidan 172, med:

 ”Fasanen har ännu inte blivit helt accepterad i svensk fauna trots att den har förekommit där ett par hundra år. Orsaken till många linnéaners och jägares kallsinne är dels det exotiska utseendet, dels den omfattande buruppfödningen som en gång för alla med rätt eller orätt givit fasanen stämpeln ’tamfågel’.”

 Det var ord och inga visor, men jag undrar vad som skulle hända med t ex den svenska spanieljakten om det inte var för detta vackra och för hundarnas jaktsätt så passande vilt. Om djurvännerna får som de vill – och risken verkar uppenbar – lär väl all uppfödning av jaktvilt försvinna, och var står man då. Det är konstigt att det inte diskuteras på det allra mest högljudda sätt av dem det närmast berör; dem som lever på ställen där det idag jagas fasan.

 Andersson fortsätter med att beskriva fågeln som synnerligen besvärlig att ha att göra med; att det faktiskt alltid har varit så. Han säger att av alla utsatta och mödosamt uppfödda fasaner kan det gå så illa att inte en enda finns kvar när jakten börjar. På 1700-talet startade drottning Lovisa Ulrika det första riktiga fasaneriet, men det gick inget vidare. Lika illa gick det för Oscar I på 1840-talet. Då användes vanliga hönor för att ruva äggen; nu har vi kläckningsmaskiner och ändå är det svårt att driva upp och upprätthålla stammen.

 Tvivelsutan är det riktiga uppgifter, samtidigt som min morfars berättelse om mängderna av fasaner motsäger detta, precis som författaren/jägaren Gustav Schröders berättelser från förra sekelskiftet om hans jakter i Östergötland. Nåja, predatorjakten var stenhård på den tiden – inte minst på duvhök. Det gjorde säkert stor skillnad. Utfodring som också anges som nödvändig av Andersson, är inget problem idag heller; kanske det allra viktigaste som sägs är: ”Det är praktiskt taget omöjligt att inplantera fasanen i terräng där den inte självmant finner sig tillrätta.” Det skall vi komma ihåg till längre fram.

 Fasanens ursprung

Fasanen, eller Phasianus colchicus, som är dess vetenskapliga namn, kommer från det geografiska område som anges som fasanens ursprungliga. Phasis anses komma från floden med samma namn, den som mynnar ut i östra Svarta havet. Vid flodens mynning ligger också platsen Colchis och tillsammans bildar de namnet till ett av Europas populäraste jaktvilt.

 Den uppgiften bildar inledningen till kapitlet om fasan i boken Våra Vilda Djur av Sven Mathiasson och Göran Dalhov. Bokens författare för redan i titeln fasanen till vilda djur, och i kommentaren om fågelns roll i den svenska naturen, förhåller han sig neutral; säger bara att dess roll ”har varit kontroversiell”, utan att hans egen åsikt tillåts skina igenom. Han tar också upp det tidiga försök med fasaneri som drottning Lovisa Ulrika gjorde och kanske är det så att en art som funnits så länge som 200 år, måste betraktas som en vild art i Sverige. Alldeles i synnerhet som den enligt utbredningskartan finns i hela Europa. Inte bara där förresten; fasaner finns i ett brett bälte över mellersta Asien ända till Stillahavskusten, Burma, Vietnam, norra Iran och Afganistan. Som inplanterad i USA och på brittiska öarna förstås, och britterna har dessutom en fasanart gemensam med Japan där den vanliga P. colchicus saknas. Den som finns där är den gröna fasanen, P. versicolor, gemenligen kallad Engelsk fasan.

 Finns det då överhuvudtaget en naturligt spridd europeisk fasan? Ja, Mathiasson pekar på att den möjligheten finns, i t ex norra Kaukasus. Det anses också att fasanerna i Turkiet är naturligt förekommande, liksom i sydöstra Bulgarien och Tracien; alltså det södra grekisk-turkiska landområdet.

 Där tycks den alltså ha ”självmant funnit sig tillrätta”. Enligt Stellan Andersson skall det ju vara viktigt för artens fortlevnad, men kan det också tänkas att en art kan vara naturlig när den ursprungligen förvildades, redan för flera tusen år sedan? Räcker det kanske med medeltiden?

 Vissa kan nog tycka det och hur det än är vet man att fasanerier fanns i Sydeuropa redan på medeltiden. Det är svårt att definiera vad som är medeltid; i norra Europa räcker den i vissa fall in i 1500-talet, men i Italien anges den till Dantes sena 1300-tal, då rennäsansen tog över. Då hölls fasanen som tamhöns enligt Mathiasson och han menar att det är fullt troligt att fåglar rymde och började bilda frilevande stammar. Ändå var inte dessa först. Det finns belägg för att fasaner fanns redan under romersk tid, en era som sträckte sig över 1200 år, med slutpunkt i början av 400-talet. Mathiasson säger att ursprunget till den förekomsten är höljd i dunkel, men kanske kan man tycka att arten i det perspektivet har rätt att kallas europeisk.

 Fasanens roll i nutid

Fasanen är primärt ett jaktvilt och har så varit ett par hundra år. Med bössor som utvecklades för flyktskytte, tog fasanuppfödningen riktig fart och än idag anses klappjakt på den vackra fågeln som den ultimata ”snobbsporten”.

 Det är också rimligt att anta att våra spaniels har nått sina exempellösa framgångar som populär jakthund på grund av fasanen. Den som har provat att jaga ”på riktigt” över de makalösa små hundarna, glömmer det inte i första taget. Å andra sidan finns det de som skriar högt av avsky för att det förekommer, vilket till och med jag, som är norrlänning har mycket svårt att förstå; vad vore det sydsvenska jordbrukslandskapet utan de vackra tuppar som struttar omkring på stubben?

 Precis som överallt annars, sägs i Färgfotoguiden över alla Europas fåglar, av Håkan Delin och Lars Svensson, att den finns till för jakten.

 ”Allmän i öppen skogsterräng och odlingsbygd med buskage, häckar, vassar m.m. Ses ofta på öppet fält. Den svenska stammen späds årligen på med stora utsläpp för jaktens skull.”

 Kanske är det anledningen till att det protesteras så mycket mot fasanens förekomst; jakten förstås, men att den föds upp för den. I så fall ganska underligt; vi föder ju upp så många andra djur för kött – varför skulle då jakten vara så mycket värre? Resultatet blir ändå det samma: det uppfödda djuret dör. När det kommer till fasanen finns det en avgörande skillnad dock: överskottet överlever och berikar faunan och landskapet. Kan man inte i stället se det goda i det?

 Ett märkligt fakta om fasanen kommer fram i Fåglar, Djur i Sveriges Natur, Bertmarks förlag, sidan 108.

 ”Den ringaktas av många människor, inte minst av fågelskådare, trots att den är en grann uppenbarelse och den enda hönsfågel som kan ses regelbundet även nära storstäder.”

 Den här bokserien har knappast skrivits för att de bakom den gillar jägare, bland annat påstår de att tjäderns minskning beror på för hårt jakttryck, något vi vet med säkerhet inte stämmer. Det är t o m så att man inte idag vet exakt vilka mekanismer som styr det, men troligen har det med skogsbruket att göra. Det är bara så bekvämt att skylla på jakten, men trots det har alltså den här författaren förstått värdet med fasanen och därmed jakten: inga vackra fåglar kring storstäderna utan jägarna. Att fågelskådarna som vanligt har fått det här om bakfoten framgår också – i alla fall om vi skall tro på den uppgift Stellan Andersson lämnar i Det vilda Sverige.

 ”Genom forskning på 1970-talet, som bland annat kartlagt duvhökens maginnehåll, har det kunnat fastslås att fasanen är huvudfödan. I områden med rik förekomst av fasaner utgör dessa två tredjedelar av hökens byte. Därmed är det motiverat att fråga hur det skulle gå med duvhöken om inte fasanen fanns.”

 Fågelskådarna brukar normalt bry sig mer om rovfåglar, än om andra fåglar – fasaner till exempel. Forskningen visar att fasanen är ett existensvillkor för duvhöken; borde då inte fågelskådarna vara tacksamma för att jägare och markägare betalar den svindyra krognota som höken drar på sig?

 Källor

Stellan Andersson och Rolf Svensson, Det vilda Sverige, 1979, Bokförlaget Bra Böcker, Höganäs.

 Sven Mathiasson och Göran Dalhov, Våra vilda djur, 1987, Bokförlaget Prisma AB, Fabrieken Brepols Belgien, 1987.

 Håkan Delin och Lars Svensson, Färgfotoguiden över alla Europas fåglar, Bonniers.

Engelsk originaltitel: Photographic Guide to the Birds of Britain & Europe, 1988, The Hamlyn Publishing Group Ltd.

 Fåglar, djur i Sveriges natur, Fåglar, djur i världens natur, 2001 WSOY-koncernen Weilin+Göös Oy och Bertmarks förlag (svenska utgåvan). Utgiven av Bertmarks förlag. Tryck: WS Bookwell Oy, Finland 2001.

Att tänka på i träningen
Text och bild: Stefan Hansson

 Efter några helger med träning var det den här dags att tänja litet på gränser. Inget märkvärdigt, men sådant som jyckarna antingen var ovana vid, eller inte behärskar så bra. Det gick väl litet si och så och det kan nog konstateras att gamla klyschor håller; det finns alltid en apport som är svårare än de tidigare.

 Nenya, som väl är den mest erfarna av de hundar som var med, hade inga problem med apportering eller avlämning, men väl det där med fjärrdirigering. Jaja, jag vet, det skall också tränas, det är jag den första att hålla med om, men i den jakt vi bedriver är det inte alltför ofta nödvändigt att hålla på med sådant; man är ibland litet kortsynt när det kommer till inte så vanliga situationer. Ändå kommer det förr eller senare och där har jag något att träna mer på. Annars är dirigering något jag gärna vill undvika; hunden skall klara att arbeta självständigt utan stöd också. Det gäller att balansera det där.

 Tezla som väl inte har samma erfarenhet och dessutom inte har tränats ordentligt på det under en lång och trist vinter, hade inga problem med dummies och att gå ut, men riktig fågel var så pass spännande att det blev litet tramsigt. Båda våra hundar var varandras överhundar på olika sätt, men nu vet vi i alla fall vad vi har att jobba med när våren och sommaren förhoppningsvis så småningom kommer.

 Pelle, som var den Catharina koncentrerade sig på, är ung och litet valpig och behöver mer träning, men det kommer nog. Det är så lätt att underskatta dessa ”minor breeds” – som britterna kallar dem i jaktprovssammanhang – och det är svårt att säga hur de skulle hantera jakten på våra myrar och i våra skogar, men Catharina deltar regelbundet i andjakter där hennes äldre hundar sköter apporteringen på ett tillfredsställande sätt.

 I veckan talade jag med en i Sverige välkänd skribent som nämnde att han varit med på en sjöfågeljakt där en field spaniel hade visat framtassarna på ett beundransvärt sätt. Kanske är det så att den hund som får chansen att vara med i skarpa situationer, blir bra, även om den inte är av jakttyp. Med skarpa situationer menar jag givetvis riktig jakt där inget är tillrättalagt eller konstlat; där faktiskt vad som helst kan inträffa och som måste hanteras omedelbart. Jag är nämligen helt övertygad om att den jägare som brinner för sin sak, har en mycket stor chans att få en hygglig hund av den som den vanliga hundsportaren inte skulle få. Sådan herre, sådan hund, ni vet…

 Vi har sett på TV att det är minusgrader i hela Sverige, att även de som är vana vid att få tidig vår får lida lika mycket som vi – det visar att det trots allt finns någon rättvisa här i världen. I ett mail vi fick från Skåne undrade vår vän var den berömda drivhuseffekten var och det är förstås en bra fråga när vädret mera för tanken till en fryshuseffekt. När kommer istiden? Tänka sig; -18 grader i Skåne – i mars!

Roliga fasanfakta
Av Stefan Hansson
 

 Det kan tyckas konstigt att en norrlänning intresserar sig för fasaner så mycket, men det gör jag. Inte bara för att de är sällsynt trevliga att jaga, utan också för att fåglar intresserar mig i sig själva; vem är inte litet av en fågelskådare någonstans i sin jägarsjäl?

 Nyligen snubblade jag över en del fakta om fasaner, som Du, käre läsare, möjligen redan känner till, men för mig var det nytt. Kanske även andra finner dem roliga att känna till.

 I Bertmarks Fåglar, djur i världens natur, sidan 80 återfinns familjen fasanfåglar, med 60 släkten och 211 arter, bland annat våra skogshöns. Tjäder, orre, ripa och järpe ”lyder” alltså under fasanen; det har då aldrig jag tänkt på förr. Att arterna är så närstående att de gärna hybridiserar med varandra, är inte nytt däremot. Våra kära skogshöns är stora vänsterprasslare som ger upphov till bland annat rackelhanen, korsning mellan tjäder och orre. Alla konstiga bastarder finns, själv har jag en gång varit med på en jakt där en rip-orre sköts, men att orre och fasan kan hoppa över skacklarna med varandra, var för mig något nytt.

 I Bertmarks Fåglar, djur i Sveriges natur, står det svart på vitt på sidan 103: ”Förutom med tjäder har man konstaterat hybrider mellan orre och järpe, dalripa, fjällripa och fasan, men dessa korsningar är ännu mer sällsynta än med tjädern.”

 Ändå händer det – men hur skall en sådan se ut! För min inre syn framträder den fantasieggande bilden av en fasanliknade orre med ring runt halsen och en groteskt förstorad lyra! Hur ser köttet ut? Vad skall den kallas – fnorre kanske? Skämt åsido; det visar hur nära varandra våra fåglar är. Kanske är inte fasanen en så långsökt del av vår fauna trots allt. Det förändrade beteende som fasanen anges ha fått, på sidan 108, tyder på det.

 ”På vintern är den till stor del beroende av människans stödutfodring men kylan i sig tål den väl. När det är riktigt kallt kan fasanen sänka sin kroppstemperatur och därigenom spara energi. Under senare tid har den även konstaterats övernatta i snögrottor på samma sätt som våra skogshöns vilket kan ses som ett prov på artens förmåga att anpassa sig till nya livsvillkor.”

 En annan uppgift jag fått om fasanens möjliga anpassning till ett kallare klimat, fick jag från en gammal, mycket erfaren jägare som bor någon mil ifrån Umeå. Det finns numera en del fasan här och var runt staden och min sagesman har några runt sina åkrar och där hade han sett en fasantupp som betade björkknopp från de låga buskarna i en åkerkant – på samma sätt som våra ripor och orrar gör. Kanske var den tuppen också en av dem som gör som sina nordliga kusiner; kryper ned under snön i vinterkylig natt.

 Kan fasanen omskolas till orre kanske den inte längre är så långsökt som svensk fågel. Det finns tydligen tecken på att den klarar sig allt bättre och nog vore det väl synd om det bestämdes att den inte får finnas längre. Jag tycker i alla fall att den gott kan få finnas – som jaktvilt och prydnad på åkern.