Veckans ord

 Till slut så…
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson

 Hoppet är kanske inte över ändå; vi har – efter en svinkall vecka! – upplevt litet av värmande vårvintersol i helgen. Inte var det många grader över noll, men litet bättre ändå. Det är i alla fall så att vi har vistats ute några timmar.

 Vi hade något litet att fira också och vad är då lämpligare i ett jägarhem än att göra något riktigt gott på vilt? Något som tar flera timmar att göra, men som blir till en förklaring av ett av de tunga skälen för att vi jagar; så gott är det. I det här fallet var det en ung orrtupp, en sådan där som köttet faller av benen när man lyfter den ur lergrytan. Bara doften ni vet…

 Vi har förmånen av att ha tillgång till riktigt billig jakt, inte alltid bra – så är det ju med skogsfågel – men alltid blir det litet grann varje höst. Nu är det inte i första hand bytet vi jagar för, även om vi verkligen vördar och värderar det högt och inte heller är det för ”sport” i någon form vi håller på. Gudarna skall veta att vi får slita för våra fåglar och någon gång räknade vi på hur många mil som avverkas varje år för dem. Allt som allt, till fots och på skidor, rör det sig om ett genomsnitt på 150 mil, ibland betydligt mindre, men säkert också någon gång mer. Det vore lätt att anta att det beror på om det finns mycket vilt, men det är snarare tvärtom; för att få ihop ett anständigt antal vilt för vinterns goda middagar blir milen oftast fler ju färre vilt där finns. De bra åren kan lyckade förmiddagar betyda att man sparar sig själv och hundarna och åker och fiskar på eftermiddagen i stället – eller plockar svamp. Här tror vi att vår motivation sitter; att man skördar från naturen vad naturen kan ge, men från olika källor.

 Till slut kommer alltså värmen sakta smygande och med den vaknade livsandar både när och fjärran. Mailen kommer, telefonen ringer – människor söker kontakt igen. Vi är ju bara i mars ännu, men redan börjar förfrågningar om jakt till hösten att strömma in; nåja, en och annan passar på att bjuda in sig själv via ledaren i Apportören också. Alla sätt är bra utom de dåliga…

 Vi har förmånen av ett jättestort umgänge av hågade jägare, både här och där och det lockas med jakt, fjällen, skogen, fältet och det är inte utan att man tycker att samhället borde vara litet mer välvilligt inställt till oss, ni vet; ”jägare är jägare, låt dem hållas”! Nu är det inte så, även vi antas ju bidra till BNP – men tänk om det inte var för det! Oj, vad vi skulle kunna umgås med goda vänner, bli harmoniska, goda och glada; helt enkelt vara människor och samtidigt bejaka vårt ursprung som en del av Den Stora Ordningen.

 Nu börjar snart det goda livet igen när solen och fåglarna återvänder. Så här i fågelinfluensatider är det inte alla som ser fram emot det, vilket är synd. Som vanligt är det en storm i ett vattenglas vi nu upplever, men så här i valtider passar det säkert alldeles utmärkt att låta Taktik utnyttja Hysteri. Nog ordnar det sig med det här till slut, det blåser över. I det här huset kommer vi i alla fall att hälsa fåglarna välkomna precis som vanligt; det är trots allt så att om vi börjar sky naturen, då – om inte förr – är vi riktigt illa ute.

Heder åt viltet
Av Stefan Hansson

 Jag och min tillfällige jaktkamrat sökte oss ned mot myrkanten och början av den ås vi skulle följa i en dryg kilometer för att kanske hitta någon ripa eller orre. Här på min hemmaplan kände jag mig säker på att hitta något och min kamrats bruna och vita springertik sökte med en fart och hurtig stil som tydligt visade att om utfallet blev negativt, skulle vi inte skylla på henne!

 Väl nere vid myren och på en gång, sprang hunden rätt in i en ripkull som fladdrade iväg bakom en granskärm. Som vanligt var de väl dolda, svåra att få skott på, men en enstaka blottade sig för mig mellan två granar och litet tursamt föll den tillbaka ned i dvärgbjörkriset. Tiken hämtade med högburet huvud in fågeln och lämnade av den i husses hand och fick en smekning över hjässan och ett lågmält: ”Det var bra!” Jag tog emot fågeln från kamratens hand, vek in dess huvud under vingen och lade ned den i min jaktväskas nät. Snart skulle jag få upprepa samma procedur med den andra fågeln som stöttes där den tryckte under en liten gran ute på myren. Det skottet var ovanligt lätt eftersom den ensamma fågeln som vanligt höll bra för hunden och myren var helt öppen; den lyfte så nära att jag fick släppa ut den en bit för att inte skjuta sönder den helt. Det skott som kunde ha blivit mitt tredje bara inom loppet av ett par minuter, fick jag dock avstå eftersom den lyfte så flackt att jag hade riskerat att skada hunden.

 Längs åsen hittade tiken även en orrkull, men den var så svårflörtad att vi aldrig kom till skott. När vi en stund senare satte oss och vilade, var vi ändå fullt nöjda; det var i slutet av den första jaktveckan och i den svala lagården hängde redan en ovanligt stor knippa vilt. Det var nog tillfredsställande att jag utifrån min erfarenhet av marken hade lett oss till ett bra ställe, att hunden hade gjort ett gott jobb och att vi hade fått ett par fåglar på ett jägarmässigt vis. Att det sedan var sällsynt varmt och gott i höstsolen där på den mossiga stenen i myrens kant, gjorde inte saken sämre.

 Min kamrat, en av den gamla stammens gentlemän, satt där, som vanligt fåordig, i sina gröna skogskläder. Ur det korta, välansade och gråsprängda skägget, stack snuggan fram. Efter en stund tog han pipan ur munnen, blåste ut en rökpuff och sade: ”Jag såg hur du behandlade fåglarna, stoppade huvudet under vingen och lade ned dem försiktigt i väskan, det tycker jag om att se. Jag har sett så många gånger hur illa man tar hand om viltet, förstår knappt att det snabbast möjligt skall hängas svalt och luftigt. Det är inte snyggt; viltet skall behandlas med respekt.”

 Jag är inte väl rustad att motta positiva omdömen, ens när de är att vänta. Vanligen blir jag generad, men den gången, för så många år sedan, blev jag överrumplad. Jag hade ju bara gjort som vanligt, som jag en gång blivit lärd att göra! Skulle dagens undervisning av unga jägare vara så dålig att viltet behandlas både ovärdigt och ohygieniskt – är det verkligen illa. Jag vill inte tro att det är så, men jag kommer ändå aldrig att glömma min kamrats ord, där i den varma solen i den doftande myren. De fåtaliga gåvor Moder Natur består oss med är väl förtjänta i en norrländsk jakt som inte är alldeles lätt, låt oss då inte förfalla till likgiltighet vid mottagandet av dem. Vi skall vara tacksamma över att få ingå som en del i helheten.

 Jag menar inte att berömmet inte värmde, för det gjorde det. De ripor som vi sedan på kvällen gjorde till en god middag med potatis direkt ur vårt land, nedsköljd med innehållet i en grön butelj, värmde också en jägarsjäl – heder åt viltet.

Rapphönan
Av Stefan Hansson

 Man trodde länge att rapphönan inplanterats i Sverige under medeltiden. De arkeologiska utgrävningarna av fornborgen Eketorp på Öland lämnade emellertid mängder av skelettrester från såväl husdjur som från den vilda fauna som dåtidens ölänningar jagade. Man fann då också ben av rapphöna. Rapphönan fanns sålunda i vårt land redan under folkvandringstiden, d v s grovt angivet för 2000 år sedan, ungefär vid tiden för Kristi födelse.

 Citatet ovan är hämtat från inledningen av kapitlet om rapphönan i Sven Mathiassons och Göran Dalhovs bok Våra vilda djur. Där talas om fyndens ”grovt angivna” tidsbestämning till tiden för Kristi födelse och folkvandringstiden; de två hänger inte helt ihop – som de så korrekt anger. Folkvandringen av goter och saxare (de senare till England), började något senare när romarna fick svårt att kontrollera erövrade områden och kulmen för deras del kom i år 409 när Vandalerna brände Rom. (Jodå, ordet vandalism kommer därifrån).

 För mig känns det inte som att någon under den turbulenta tiden hade möjlighet att frakta med sig rapphöns på väg hem från slagfälten i ett avlägset Europa; jag får nog anta att arten verkligen är en inhemsk svensk sådan. Ytterligare stöd får jag av att ha sett på TV i Vetenskapens Värld från utgrävningarna i Birka, att man även där gjort benfynd av den rara lilla fågeln i kökkenmöddingar.

 Artens spridning och upprätthållandet av stammarna, har säkert alltid varit beroende av människan. Mathiasson/Dalhov refererar till Gustav Kolthoff som 1894 skrev i ”Vårt Villebråd” att arten möjligen var inhemsk i Skåne och Halland, men att den i vårt i övrigt så stora land säkert kommit dit med människans hjälp. Han pekar på de extra utsättningar av engelska fåglar som gjordes. Det var säkert också så, lika säkert som att de stora mängder av fågeln som en gång fanns över hela vårt land, fanns där p g a jordbruket, ett jordbruk som inte längre finns.

 Människans hand i det här ser jag tydligt, men om fågeln alltså fanns för så länge sedan som här anges, bör det ha varit så att den fanns innan landet uppodlades; alltså förmodligen ytterligare ett par årtusenden tidigare, men hur levde den då? Kan vi anta att den bofasta människan orsakade en kraftig uppgång av arten i och med odlingens etablerande? Det skulle i alla fall jag gärna vilja veta. Man är väl vetgirig!

 Den vetgirige har också inhämtat, efter att ha läst Gustav Schröder, att Värmland och Dalarna förr i tiden var fullt av rapphöns; att herremännen varje år reste dit för att skörda av viltet. Lokalbefolkningen brydde sig inte om det, i många fall sågs viltet som ett ohägn som det var bra att dessa herrar sköt bort.

 Schröder är intressant ur många synvinklar och för att göra en liten utvikning skall nämnas hans jakter i svedjebrukets skogar där det tydligen fanns oerhörda mängder vilt, hare – som bönder och torpare såg som skadedjur i odlingarna – men också skogsfågel och morkulla. Den senare var hatad eftersom folktron sade att den tjuvmjölkade korna på nätterna så barnen fick svälta. Schröder spelar verkligen en roll som folklivsskildrare, men också iakttagare av dåtidens natur och miljö. Till exempel menar han att vargens utrotande i skogsbygderna var av ondo eftersom räven kunde ta över och sedan gick mycket hårdare åt småviltet än någonsin vargen. Han menar också att svedjebrukets upphörande kraftigt bidrog till småviltstammarnas nedgång. Idag vet vi att ett förändrat jordbruk har försämrat rapphönsens livsbetingelser, men när jag lyssnar till gamla jägare i våra trakter, förs min tanke åter till Schröder; mina gamla jägare menar bestämt att nedläggningen av norrländska skogsjordbruk har påverkat de tidigare så stora skogsfågelstammmarna negativt. Skogsfågel trivs vid odlad mark helt enkelt.

 En finsk författare vid namn Bertel Gripenberg, samtida med Schröder, beskrev fabulösa rapphönsjakter i sekelskiftets Finland. Han skrev också om mixed bags bestående av ripa, rapphöna och orre; alla arterna tycktes ha trivts på finländska mossar. (Kan sådana ha varit rapphönans ursprungliga ekologiska nisch)?

 Det säger inte Mathiasson och Dalhov något om, men även de skriver om fågelns nordliga utbredning: ”I slutet av 1800-talet fanns rapphöns norr om polcirkeln och de sköts då och då under ripjakter!”

 Lika berömd stor som i Finland var rapphönsstammen i Tornedalen och på precis samma sätt utövade den en stor dragningskraft på dåtidens herremän; jakten där var alltså bland de bästa i Europa. Förklaringarna till det var enkla; jordbruket levde, man förvarade kornet i lador som sipprade ned mellan glesa golvplank och på det viset kunde fåglarna leva igenom den strängaste vinter. En annan förklaring var att de rävar och hermeliner som skulle ha ätit upp dem, redan var tagna av den tidens yrkesjägare, så de utgjorde inget hot.

 Enligt utbredningskartan i ”Våra vilda djur”, bör den stammen ha kommit längs den finska kusten, snarare än från södra Sverige. Idag pågår ett projekt att få tillbaka rapphönsen till Tornedalen, men i mina ögon ser det ut att vara ett fruktlöst arbete. Att förse fåglarna med ett överflöd av korn kan inte vara så svårt, men hur klarar de överskotten av räv och hermelin? I fjol när jägareförbundet drog igång rävjaktskampanjen, skriade svenska ornitologer högt och kallade det barbariskt – deras finska kollegor applåderade när det gjordes i deras land. Finnarna är många gånger vettigare än svenskar och det här torde väl vara ett bevis på det. Jag tror heller inte att det är förbjudet att jaga hermelin i Finland, så där kanske rapphönsen har en litet större chans att klara sig.

 Om det är så att den svenska rapphönsstammen är inhemsk borde väl ornitologerna bry sig lika mycket om den som om till exempel salskrak, stjärtand och skedand? Jag ser då ingen skillnad i prioritering. I alla fall tidigare har jordbrukare fått stöd för att gynna fältviltet och det är ju alldeles utmärkt, men varför skall det vara så illa att reglera rovviltstammarna? Ingen menar väl att de skall utrotas, men idag känns det som om rovviltet, både på fötter och på vingar, skall skyddas in absurdum. Var är då den ekologiska balansen om alla andra djur bara skall ses som föda åt höken? Vad skall vi ha alla rovdjur till när allt annat är borta?

 Hur det än blir och hur långt norrut rapphönsen än kan tänkas finnas, kittlas i alla fall min fantasi inför möjligheten att kunna komma hem med mixed bags av rapphöns och skogsfågel. Till skillnad mot för fasanen tycks den i alla fall ha hemortsrätt i Sverige, även om det är en utopi att tro att vi någonsin skulle kunna ha en jaktbar stam av den här. Som det är nu har vi inte ens jakttid på dem, det har vi på fasan, men inte heller den har lätt att klara sig långt ifrån foderplatserna och duvhökar finns även i Norrland…