Rätt sorts spaniel
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson

 För ett par veckor sedan skrev jag något väldigt kort om minor breeds, grundat på iakttagelser och uppgifter från dem som har erfarenhet av jakt med dem. Vår träningskollega Chatarina har sina welshar som apporterar änder på norrländska skogsälvsjakter och det vore mig väldigt främmande att ifrågasätta värdet i det. Lika litet som jag skulle ifrågasätta en som har till jobb att skriva om jakt- och jakthundar, när han säger att han jagat med en field spaniel som var så bra. Nu har det kommit till vår kännedom att just det där om field spaniel har uppmärksammats av en och annan företrädare för rasen och det gör att jag känner det meningsfullt att ytterligare kommentera det. Kom då ihåg att vi i det här huset är väldigt förtjusta i rasen, bland annat håller vi den för att vara den snyggaste av alla spaniels.

 Det är ju så att vi då och då stöter på människor som har litet speciella hundar, eller hör om dem. En sådan stötte jag på för många år sedan i skogen; jägaren själv var en udda typ – men hans hund? – jösses! Husse var en uppenbarelse i en lång, blekt och fläckad trench coat, omknuten med en snörstump och på huvudet hade han en delvis flintskallig gammal pälsmössa; hunden såg ut som en blandning av någon terrierras, någon av de där strävhåriga bassetraserna och spaniel. Hunden var också en blandras och enligt dess husse fanns det mycket riktigt spaniel i den, vidare var det tydligen så att den jagade som en sådan. Själv hade jag ingen hund på den tiden även om jag redan då visste att det var spaniel jag en gång skulle ha. Här fick jag bekräftat att stötjakt med ”spaniel” var precis så fantastiskt som jag hela tiden hade trott. Så här, många år senare, kan jag inte låta bli att känna en kittling av spänning när jag fantiserar om att få se det där ekipaget på spaniel-SM på Öster-Malma…

 Det kan vara så att om man vill jaga med stötande hund spelar det egentligen ingen roll vad det är för hund, bara den fungerar ungefär som en bra spaniel skall. Då och då hör vi om sådana som har en labbe eller en flat som de använder i brist på spaniel, och det fungerar också. Å andra sidan läste jag en gång om en man som efter många år på karriärstegen hade gått i pension och hade beslutat ta upp sitt ungdomsintresse; jakten. Han hade tillgång till en bra andjakt, ingen apportör, men väl en familjehund. Den råkade vara en schäfer och då fick mannen göra som Cajsa Warg; ”ta vad man haver”, och schäfern fick bli apportör. Det gick alldeles utmärkt!

 I det där jag skrev för några veckor sedan, påstod jag att hunden blir som husse eller matte; sådan herre, sådan hund. Därför är jag också helt övertygad om att även en welsh eller en field spaniel kan bli i alla fall hygglig om man får ett bra ämne. Vi har känt en field spaniel som var fullständigt ointresserad av allt som ens avlägset påminde om jakt och fåglar, men om det berodde på att hunden hade litet av Den Heliga Eld, eller om det var matte, vet vi inte.

 Anledningen till att vi så envist hävdar jaktspanielns överlägsenhet som jakthund beror på att sannolikheten att få ett ämne som är bra från början, av födsel och ohejdad vana, är så ojämförligt mycket större. Vi jagar oerhört mycket mer än de allra flesta andra och eftersom vi har den traditionella hushållsjakten som rättesnöre, kan vi inte kosta på oss lyxen av att ta några risker. Det betyder inte att vi föraktar den som har en bra field spaniel eller welsh som apportör, men innan vi har sett en jaga i skogen som stöthund, sätter vi upp ett frågetecken; är den snabb och kraftfull nog? Det är nämligen det som är storheten hos jaktspanieln; inte för att vi bryr oss om jaktprovsaspekten i det, men det går inte att komma ifrån att ”fart och stil” är till fördel för att tvinga upp fåglarna skjutbart till utan att de genom att löpa undan kan skaffa sig fördelar.

 Förhoppningsvis får vi tillfälle att själva skapa oss en uppfattning om det finns sådana bland minor breeds redan i höst. Att det finns andra som redan tycker så vet vi. Häromåret hörde vi om en som skaffat sin första spaniel, en welsh, och efter att ha fällt ett antal orrar och tjädrar(!) redan första dagen för sin hund, var han såld. Vid ett besök i Burträsk, (vi brukar handla där när vi är i stugan längre tider), träffade vi på en annan av spanielvärldens särlingar, en man som bor i ett fallfärdigt hus ute i skogen tillsammans med en flock welshar. Han sade sig ha övergivit den vanligare engelska springern för att den inte längre håller måttet och numera lastar han alla sina welshar i sin gamla van och drar till fjälls och jagar ripa med stor framgång. Även om vi aldrig själva skulle byta ut våra jaktspaniels är det roligt att stöta på sådana ”fritänkare” vars hundar aldrig passar in i det etablerade jaktprovssystemet, men som ”duger” som jakthundar, (som att det skulle vara så dåligt). Roligt också med dessa original som man litet fördomsfullt snarare väntar att hitta där ute i skogarna med ett gäng spetsar eller blandhundar, inte brittiska gun dogs. Vi skall komma ihåg att det är riktig klassisk norrländsk avfolkningsbygd där 95% av jägarna aldrig jagar annat än älg och där andra raser än stövare och älghundar är ytterst sällsynta.

 Avslutningsvis vill jag också säga att jag tror att det där med ”sådan herre, sådan hund” också kan bli litet för bra. En jakttokig förare som får en ovanligt het hund, får lätt en hund som blir litet ”för mycket”. Därmed inte sagt att det skulle vara hundens fel! Bara för att man råkar kunna mycket om jakt behöver man inte vara mer än i bästa fall en medelmåttig tränare, men det är en annan historia som jag inte skall gå in på nu. Å andra sidan: vad spelar millimeterprecision för roll för en som ”bara” är jägare?  

Fågelflunsan slår till
Av Stefan Hansson

 För en tid sedan upptäcktes de allra första fallen av döda fåglar i Sverige, mest dykänder, men också någon ormvråk och någon berguv. Något senare hände också det som bara inte fick hända; man hittade en smittad gräsand i en tamfågelsbesättning. Order följde förstås att närmare tusen fåglar skulle avlivas och ännu en skyddszon upprättades. Ganska självklart nog i det ansvarstagande myndighetssverige, har ännu ingen människa smittats.

 Som så många andra följer vi med på olika forumsidor som har med hundar i allmänhet att göra, vår rasgrupp i synnerhet och vi finner att många som hetsar upp sig över det här, knappast fokuserar på rätt saker. Det allt överskuggande orosmomentet tycks vara hur det skall gå med höstens jaktprov för retrievers; man har svårt att tolerera att man inte får kasta omkring sig döda vit- och kråkfåglar, man måste genomföra proven med dummies.

 Nå, det är otvivelaktigt så att skräcken för den här farsoten är betydligt överdriven och jag delar dessa människors synbarligen låga oro för att den skall drabba oss människor, men det verkar samtidigt väldigt dumt att fokusera på hur det skall gå med jaktproven. Borde vi inte i stället ställa oss frågan hur det går med fåglarna, jaktviltet inte minst? Det vore också lätt för mig att tycka att en och annan duvhöks död är försumbar, men alla andra mer utsatta rovfåglar då? Det är mycket lätt att med hjälp av en hagelbössa gallra ut ett antal skadefåglar, men sjukdom slår blint. I Västerbottens-Kuriren av den 20 mars kan vi också läsa om ett experiment att leda annars utrotade fjällgäss till säkra övervintringsplatser i Tyskland med hjälp av miniflygplan. Det är nu inställt på grund av rädsla för sjukdom; man kan fråga sig om världen måste stanna för rädslan för sjuka djur, i ett större perspektiv: rädsla för naturen.

 Sanningen är att ingen kan med säkerhet säga hur det här kommer att gå. Så länge sjukdomen stannar hos fåglar är det ingen fara, vad som kan vara skäl till oro är hur det skall gå med våra hundar. Vid stora doser av virus skall sjukdomen tydligen kunna gå på människa och hundarna har vi ju inpå oss hela tiden. Inte ens det kan vara skäl till hysteri; kan en gräsandfarm drabbas trots alla säkerhetsanordningar runt de första fallen på vilda fåglar i Sverige – hur skall vi då kunna skydda oss? Vi kan nog inte göra mycket annat än att se tiden an och säkert också spetsa beredskapen inom vårdsektorn.

 Det stora orosmomentet är att sjukdomen skall mutera och smitta från människa till människa. Nå, den är befogad, men den fråga jag som amatör och lekman skulle vilja ha svar på; hur troligt är det? Finns det andra djursjukdomar som går på människor och inte har muterat ännu? Något att jämföra med?

 Ja, det gör det ju; vi har sorkpest och harpest. Jag vet som sagt inte mycket om sådant här, men jag vet i alla fall att i våra trakter förekommer utbrott av dessa regelbundet och människor blir sjuka av det – riktigt sjuka. Sjukdomarna är allvarliga för dem som drabbas och då och då varnas vi för att jaga hare eller kratta i trädgården eller rota i vedhögen för risken att drabbas av sorkpest. Bryr vi oss om de varningarna då? Näe, det gör vi inte! Livet måste gå vidare ändå, jobbet måste göras och harjakten vill vi inte vara utan.

 Det spekuleras och tros alldeles för mycket i den här frågan, framförallt av journalister och sådana som jag, men jag tycker verkligen att det är en rimlig fråga att ställa när det kommer till sork- och harpest; där har inte sjukdomen muterat, trots att de som däggdjur står närmare oss. Vad är det då som talar för att fågelvirus skall göra det?

Vårdagjämning
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson

 Idag är alltså dag och natt lika långa, hädanefter går vi i allt snabbare takt mot ljusare tider. Man kunde tycka att våren borde vara en bit på väg nu – och det var den till för ett par dagar sedan. För andra gången på kort tid har vi upplevt ett temperaturfall från ca +8 grader till flera minus, det vore alltså fel att tala om vår. Ingenstans i landet är det i närheten av vår, ja, det sade de i alla fall på väderleken i går.

 Ändå var det så härligt på lördagen! Talgoxarna satt och plinkade så där som de gör på våren och uppe på I 20-skogen där vi var och tränade hundar lyste den varma solen på oss. Konstigt nog är det så litet snö att vi kunde gå årets första fältsök med jyckarna; det hände senast i oktober eller november så det var verkligen trevligt. Faktum är att om det bara kunde få vara varmt i en vecka eller två, skulle snön vara helt borta, nu återstår bara en tunn skorpa av svart skare som knappast gör någon glad, men på söndagen slog i stället fryshuseffekten till igen.

 Träning i ur och skur

Det var inte bara sol på lördagen; vi hann under dagen uppleva både regn och snö också, det var typiskt aprilväder egentligen, men på söndagen påminde det i stället om januari, flera minus och det blåste så hundarna höll på att blåsa av klipporna ute vid havet där vi var. Det är nog bara hunddårar som envisas med att vara ute, men vad göra? Man kan ju helt enkelt inte bara vara inne när alla intressenter för en gångs skull är lediga samtidigt. En kamrat vi hade en gång i tiden brukade alltid säga att ingenstans är grupptrycket så hårt som bland jägarna att ge sig ut i ur och skur, men jag undrar om inte hunddårar är lika illa däran.

 Vi var alltså bjudna av goda vänner att tillbringa dagen vid havet i deras stuga en bit söder om Umeå. Nu kanske inte kusten är precis så gästvänlig när nordan sveper ned från Arktis, men kusten är ändå alltid kusten; det finns något storslaget i en vindpinad nordisk kustremsa. Det påminner litet om de stora sjöarna i fjällvärden med klippor och stenar och holmar som sticker upp ur isen, men trots allt väldigt vackert. Vi får passa på att här ännu en gång tacka för den utflykten.

Ett stänk av längtan

Helgen fick oss att tänka litet framåt på vår egen stuga; snart är det dags. Någon gång måste det bli varmare och påsken skall som vanligt firas i stugan. Den helgen är på något vis starten på den långa, härliga, ljusa delen av året då vi människor lever på riktigt. Så där på våren är det också varmare i inlandet. Nog vet vi att snön kommer att ligga djup ännu i påsk, men vi vet ändå att vi är på rätt väg. Då vet vi att snart kommer fåglarna, orrarna spelar ovanför huset och ännu litet längre fram börjar tallskogen dofta så där himmelskt gott.

 Vad underligt det är ändå att hur mycket stadsbor vi än är, driver oss ändå längtan till skogen eller havet eller något annat att lämna staden bakom oss varje ledig stund. Mer urbaniserade än så är vi inte. Egentligen är det både korkat och arrogant att påstå att det skall byggas ett Grönt Folkhem här i landet – vadå?! – det har vi väl redan! Ser vi till hur så många svenskar är – och alltid har varit! – är väl det inte något nytt? Än mer skrattretande blir det förstås när de som slår på stora trumman för det, själva är inrotade huvudstadsbor. De behöver inte försöka tjäna några poäng på det vi redan tycker. Tricket är bara att om det skall kunna bestå, måste vi alla ha ekonomi som tillåter vistelse i det gröna; om vi tvingas stanna i staden p g a höga bensin- och elskatter och arbetslöshet, vem skall då kunna uppskatta och bevara det?

Släkt med vargen
Av Stefan Hansson

 Vi har vänner som har hundar enbart som sällskap, trevliga familjedjur som man har nästan bara för att man tycker om hundar. Många gånger har det slagit mig att skillnaden i beteenden mellan dessa och våra skiljer sig mycket – om det sedan beror på skilda sätt att hålla jyckarna, eller på avel vet jag inte, men antagligen är det väl litet både och.

 Andras hundar kan vara väldigt dåliga på att äta till exempel. Det kan givetvis bero på att de hellre väntar på den rest av oxfilén som de vet skall komma om de vägrar äta ”kulor” nog länge – det är ju synd om den kraken för att den svälter – men det kan inte vara hela sanningen. Våra spaniels äter allt de kan, skulle det verkligen bli en bit oxfilé över så äter de med förtjusning även den – men de tar inga risker med kulorna! Tezla är visserligen litet fin i kanten när hon äter, hon tuggar i alla fall ett par gånger innan hon sväljer; Nenya andas in djupt två gånger och sedan är det tomt. Jag lovar att hon aldrig har hunnit känna smaken på någonting under hela hennes liv! Det för tanken till en vargflock där man får se till att glupa i sig innan någon annan tar det man lyckats komma över. Om inte våra hundar äter en dag vet vi att det är något som fattas dem.

 Nu har vi spaniels, det är möjligt att andra jaktavlade raser är likadana, men det är också alldeles tydligt att våra undersöker sin omgivning på ett helt annat sätt än den vanliga familjehunden. Nenya och Tezla märker direkt om det har kommit till något nytt längs vår promenad, en slängd plastkasse, en tom ölburk, en flaska eller något annat. Går vi på ett nytt ställe skall varje föremål som kan vara intressant undersökas, går det en människa på andra sidan den istäckta fjärden, ser de denna. Överhuvudtaget tror jag spaniels har en makalös syn, ofta nog apporterar de på synintryck. Ibland vill jag diskret ”tappa” en dummy för att sedan skicka Nenya på en hundrametersapport. Det är nästan omöjligt. Hon har, som vår kompis Lena brukar säga, ett öga i nacken och håller hela tiden koll på vad jag gör – fast jag inte ser det. Hon är vaken till max! Visst, det är bra att veta att hunden är med på vad husse gör, men det kan vara litet svårt att träna henne eftersom hon har en överlägsen förmåga att förutse vad jag skall göra; hon så att säga lyder kommandot innan jag givit det, därför att hon läser mig som en öppen bok. Är vi mitt i ett träningpass som jag försöker ”krångla till”, kan hon bli så misstänksam att hon blir långsam på nästa muntliga kommando, ”vad skall han nu hitta på”? Hon söker i kroppsspråket bekräftelse på det. Frågan är om hon är lydig, eller bara är som vargen; signalsäker.

Både hon och Tezla är vakna för allt. Minsta ljud som kan angå oss eller dem, får dem att vakna till ur den djupaste sömn. Slår det i en bildörr ute på gården och vi går och tittar i fönstret är det en signal att någon kommer, struntar vi i det tittar de avvaktande på oss, men sedan går de och lägger sig.

De här jaktavlade hundarna – som är så söta! – tar över hushållet om man låter dem göra det, men är lydigare och mer lättränade än andra om de får lära sig att stå längst nere på rangskalan. Det som jag här på klar lekmannanivå kopplar samman med mer ursprungligt vargbeteende vill jag gärna tro hör samman med den här aveln; den starka målinriktningen på jakt bevarar det varglika. Jag har ingen aning om jag är rätt på det, men det är så fascinerande att studera hundar och deras beteenden. Även för oss jägare är ju hunden en sällskapshund under tio månader av året, men det gäller samtidigt att ge hunden det den behöver för den tar inte ledigt. Den är ändå alltid jakthund och för att kunna ge den rätt impulser för att må bra, gäller det att lära känna sin hund och sin ras.