Den nye Umebon
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan HanssonSå har vi då träffat Sigge, eller Bivråkens Breton, som han tydligen heter på papperet. En trevlig liten hund som enligt det papperet skall vara en välstammad valp med framtiden för sig. Så vitt vi kan bedöma efter den lilla titten stämmer det alldeles säkert; det är inte alltid man träffar på valpar som är så trevliga som Sigge!
Vi har haft förmånen av att få följa den process som slutligen ledde fram till Sigges resa till den kalla nord och som alltid när det gäller jaktspaniels har det varit spännande och något som har legat oss varmt om hjärtat. Som ”spanieltokar” gillar vi det. Nu blir det ännu roligare att ibland avlägga nya visiter och se honom utvecklas. Det är inte omöjligt att vi får hålla oss väl framme för den utvecklingen kan gå fort; Sigge visar så här långt gott gry.
Vi har haft många valpar och har sett ännu fler och det som vi tycker är så fint med Sigge är den trygghet han verkar känna i sig själv. Vi har tidigare träffat ängsliga valpar – haft en och annan sådan själva – och vi har sett buffliga valpar vars främsta mål har varit att sätta hela uppsättningen av vassa valptänder i alla besökare. Detta stämmer inte på Sigge. Han skyggar för ingen, men kommer och hälsar och ligger en stund i knäet på den som sätter sig ned på golvet, allt på ett väldigt lugnt, säkert, men tryggt vis. Han accepterar världen som den är och verkar fast besluten att ta den för vad den är på gott och ont, ”gilla läget” som det heter i modernt språkbruk.
På valpars vis slår han nästan knut på sig själv när husse Jonas kallar på honom utomhus. Han kommer så fort han bara kan, även om bakändan ibland hinner i kapp fram framändan därför att den inte hinner bromsa lika fort, men han vet redan vad handsignalen ”sitt” betyder.
Benen går fort, fort, fort och den lilla svansen gör sitt bästa att vifta, men som det brukar vara med valpar ser det litet O-koordinerat ut; det är omöjligt att inte känna sig litet ”valpsjuk”.
Det är på sin plats att gratulera Bodil och Jonas till en valp som alldeles säkert kommer att bli en bra familjmedlem och jakthund. Grattis och lycka till!
Träning i trots av elementen
Vi hade nästan ingen snö kvar innan förra måndagen och till den här helgen hade vi räknat med att kunna dra igång fältträningen på allvar, men så blev det nu inte. Just förra måndagen började det snöa och det fortsatte det med i fyra dygn. Det är på intet vis någon överdrift att påstå att vi har haft den värsta vinterveckan sedan nyår så här i ingången till april. Här uppe i norr tär det hårt på mångas tålamod och resurser. Igår började Lars Leijonborg, Fp, att steka litet valfläsk åt oss – det skulle inte förvåna mig om partiet i det ögonblicket vann några extra procent av väljarkåren; det handlade om en sänkning av elskatterna. Stekoset från just det speciella fläsket torde dofta förföriskt i varje skattebetalarnäsa där hushållsekonomin är klart underfinansierad, som det så fint brukar heta! Jag tyckte själv att just den grisen var den rätta att slakta.
Det är antagligen inte många andra än tokiga hundmänniskor som orkar streta på med denna regelbundenhet trots dåliga förutsättningar för aktiviteternas utförande, men sådana är vi. Vi kunde som sagt inte syssla med det vi tänkt, men då fick det bli stadgeträning och litet apporteringsträning i stället. Vi har hittat ett riktigt bra ställe för det nu. Det är annars inte alldeles lätt att hitta någonstans att hålla till ens när det är barmark i Umeå. Staden har tillväxtsambitioner och det gör det inte lättare för hundägare. Umeå närmar sig 111 000 invånare så nog är det stor tur att vi har stugan och skogen (jaktmarken) att åka till när vi kan. I alla fall så länge inte bensinskatterna tvingas upp alltför mycket…
