22-23 april
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan HanssonEn otroligt solig, varm och vacker vårvinterhelg i skogen, men det var också otroligt dumt att ens tänka på att gå av skoterspåret eller vägen eftersom man omedelbart åkte ned till ovanför knäna i snö. Det är den tidpunkt i vårförfallet när det inte ens hade hjälpt med skidor.
Ändå hade tjädrarna lyckats hitta och totalt jämna några myrstackar med snön. Det är förstås en välkommen omväxling i den enformiga dieten av tallbarr med saftiga myror när våren börjar locka fram dem, men som stackarna ser ut! Första gången man ser en sådan kan man mycket väl tro att det är björnen som har varit framme, men de ”ostkrokar” och fjädrar som blir kvar i förödelsen, avslöjar ändå den verkliga förövaren. Föga hjälper det myrorna förstås som krälar på som ett stycke levande kött och förtvivlat försöker skrapa ihop det nödvändigaste till att påbörja ett nybygge. När man ser hur de stora fåglarna lyckas slita upp de ruttna stubbar som stackarna oftast är byggda emot, blir man förvånad över hur råstarka de måste vara. Litet lustigt är att precis samma myrstackar råkade illa ut förra våren också, kanske av samma huliganer till fåglar; tycks vara en fin gammal tradition bland tjädrar…
Litet längre upp längs samma skoterspår närmade vi oss de tallar där vi förra helgen såg spår av tjädrarnas kalas på tallbarr. Nästan framme vid dem började Nenya snusa i vinden och se mystisk ut; hon var 15 meter framför mig och för att vara säker satte jag henne med en handsignal – och tur var det! Bara sekunden senare flög en stor höna ut från en tall ett par meter över huvudet på hunden som satt där och glodde, lång i nosen liksom en tapir, efter henne. Tezla, som också hade satt sig på signalen, men mycket närmare, hann aldrig med att se den – men hon kände förstås väldoften komma svepande med vinden.
Det var det närmaste vilt vi kom i helgen även om vi också såg både orre och järpe, faktiskt också en hare, men alla långt framför oss; viltet är skyggt den här årstiden. Det brukar gå jättelätt att locka fram spelsugna och revirhävdande järptuppar dock, men det var nog för vintrigt ännu, för den kom aldrig även om den svarade villigt. Annars hade det varit roligt med några fina bilder på ilskna järptuppar. Där kan man tala om testosteronstinna hannar!
Snöläget och en lång period av mycket blygsamma temperaturer har gjort att knappt några vakar syns någonstans, bara där det strömmar; som i Sävaråns utlopp från Stora Renträsket som vi passerar strax innan vi är framme vid stugan. Där går det öppet så länge det inte är för kallt, vi har t ex sett sångsvanar där på själva julafton ibland, men de är snabbt där på våren också; man kan säga att det är de stora vita fåglarna som avslutar och påbörjar varje fågelsäsong. Nu låg där ett par grågäss, några knipor och gräsänder också och alla dessa hittar mat i vattnet; värre var det nog för de fyra tranor som stegade omkring längst bort på vakens iskant.
Här i staden är snön i princip borta, men det är alltså betydligt värre bara några mil in i landet. Det här borde dock jämna ut sig ganska snart eftersom inlandet har betydligt varmare än kusten så här års. När vi åkte från stugan igår hade vi +10 där, men hela vägen mot staden sjönk tempen successivt så att den låg på blygsamma +5 när vi kom hem. Det skall bli varmare under kommande vecka och det är sannerligen på tiden! Med litet tur stämmer den förutsägelsen också.
Sigge på besök
Oj, vad han hade vuxit! Samma frimodiga unge man var han också och tog våra gamla damer med fattning och den signalkänslighet som är passande för en ung glop. Ändå var det med stor självkänsla och lugn han undersökte den främmande omgivningen och de stora hundar han träffade – även om han på valpars vis frestade lyckan litet väl långt…
Nåja, det tog de snart ur honom och med glatt mod kollade han i stället in en orrvinge han blev erbjuden att bära på. Joho, det gick också bra! Det är väl klart att en norrlandshund skall bära orrvingar, allt annat vore onaturligt.
Sigge är nu ca 3 månader och det verkar gå bra med allt. Han blir säkert en god representant för den norrländska spanielstammen när han blir stor.
SSRK-Västerbotten bekänner färg
SSRK har inget intresse för jägarna! Det har jag påstått länge, står för det, och är fast besluten att aldrig förnya det medlemskap jag för flera år sedan slutade betala in.
Än mer tydligt blev det när vi i veckan var på Jakthundskväll i Umeå, en träff där man sammanförde företrädesvis unga jägare, eller blivande jägare och – just det – hundintressen. Arrangörer var Umeå Universitets jakt- och viltvårdsförening, Skogshögskolans jaktvårdsförening och Umeå jaktvårdskrets.
Huset var knökfullt av unga tjejer och killar som – just p g a sin ungdom – måste ha börjat jaga förhållandevis nyligt, eller överväger att börja. Just den kategori av människor som jägarkåren så väl behöver fånga upp för att bevara den svenska jakten. I det arbetet borde alla dra sitt strå till stacken, och som Anja Kjellsson, jaktvårdskonsulent Jägareförbundet Västerbotten och samordnare för de kvinnliga nätverken, JAQT, påpekade: här kan det stora hundintresset bli till stor hjälp för att sporra och inspirera.
Alla var där. Representanter för alla upptänkliga rasklubbar, hundklubbar – t o m grythundsklubben – publiken förstås och ordförande ditt och ordförande datt, Jägareförbundet som sagt, men inte SSRK. Jag frågade förstås varför och fick veta att de hade fått inbjudan, precis som alla andra, men ”vår” klubb hade alltså inte dykt upp.
Det blev en svart dag för SSRK. För det första för att de aldrig infann sig, men också för att det med all smärtsam tydlighet framstod att de börjar i fel ände hela tiden – och inga nya jägare hittar dit.
Unga jägare, många säkert sådana som av förklarliga skäl inte har hunnit skaffa sig så stora erfarenheter om vare sig jakt eller hundar, vill veta hur man jagar med respektive raser, hur man når sina första framgångar kort sagt. Det här har Beagleklubben, Dreverklubben, Älghundsklubben, Vorstehklubben och alla andra förstått och talar om just jakten och jakten med hundarna. Bara i förbigående nämner man kort att det också går att jaktprova och ställa ut, men andemeningen är ändå att först och främst värva nya jaktsugna till sina raser. De är helt medvetna om att ur den gruppen kommer ett tillräckligt stort antal av tävlingsintresserade att framträda, men de skall först lockas att lära sig älska just deras jaktform! SSRK hänger i stället upp diskussionen på prov och utställning, jakten verkar mest främmande för verksamheten. Ändå är det inte prov – eller utställning – som i första hand drar den här sortens publik, utan jakten.
Nä, SSRK är och förblir en ”jakthundsklubb” för föreningsmänniskor och teoretiker. Därför vet jaktintresserade unga människor att undvika klubben, men det mest tragiska är ändå att klubben är helt nöjd med det; det är inte meningen att jägarna skall intressera sig för SSRK:s raser. SSRK har ju kämpat så hårt för att få ha något eget, något att samlas kring och den enda jägaren i sällskapet kunde avslöja deras djupa okunnighet. Ett ruttet äpple förstör hela tunnan…
