Det finns tecken på liv!
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan HanssonNå, det handlar inte om nya rön från Mars, utan bara om Övre Norrland som sliter sig ur vinterns bojor. Snön har på bara en vecka försvunnit till 50% och vi står med ena foten i sommaren; det är märkligt att notera att björkknopparna börjar se svullna ut, inte klibbiga än, men om värmen – de ca +15 vi har haft i helgen – håller i sig kommer de att skimra i grönt snart. Vi som bor här förundras varje år att det kan gå från vinter till nästan sommar på bara en vecka, någon vår att tala om har vi egentligen inte. Man kan tycka vi skulle ha lärt oss det efter alla år, men det är svårt att komma ihåg.
I stället av snö täcks nu åker och myr av vatten. Särskilt myrarna har förvandlats till tillfälliga sjöar, vadare och änder till förnöjelse. Den riktiga anstormningen har inte inträffat än, men det finns ändå en del knipor, gräsänder, storskrakar och salskrakar, men också spov och skogssnäppa. Det är svårt att hålla sig inne nu och natten som oundvikligen kommer varje dygn, känns som en irritation mest.
Djuren rör sig mer än de har gjort på mycket länge. Under vintern ser man bara sällan något spännande då livet står på sparlåga, antagligen för att djuren håller sig så stilla de kan för att spara energi. Nu ser vi älg överallt, men också rådjur som det visar sig vara så gott om – något vi annars knappt är medvetna om eftersom den här korta tiden på året är i stort sett den enda när det är lätt att få se dem. I södra Sverige syns de överallt på åker och äng, men våra skogsrådjur lever ett ytterst tillbakadraget liv.
Också skogsfågelhönorna syns, eller i alla fall spåren av dem; utgrävda myrstackar, balgropar och tillfälliga tramp i den kvarvarande snön. Det vore lätt att förledas att tro att årets föryngring absolut måste gå mot en lysande säsong med tanke på mängden av till exempel tjäderhönor man ser, men det är på inget vis självklart. Visst finns bevisligen de gamla hönorna, men farorna för kycklingarna är lika många och dessutom har det visat sig att det inte är särskilt många hönor som är tillräckligt bra på att dra upp sina kullar.
Även om morkullorna sträcker varje kväll över staden, tycks de ännu inte ha hunnit komma upp i skogarna; det har ringduvorna däremot gjort. Vi har dem runt huset och även de är av den sorten att man ser dem mest den här tiden. Längre fram – särskilt när lovlighetstiden infaller! – syns de betydligt mer sällan även om vi hör dem hoa överallt. Någon odlad mark har inte funnits där på 40-50 år så det finns inga ställen att skjuta dem över bulvan; ändå finns de i stor mängd. Den som vet ett bra ställe på sin mark kan skjuta några enstaka på stöt när de äter blåbär i det höga riset – eller göra som Andreas, skjuta dem över bulvan. Inte är det många man får så där över blåbären, men en och annan sensommarprimör innan den riktiga jakten tar sin början, kan man ändå fälla.
Nog kan vi ännu få ett bakslag, men vi börjar vädra sommarluft nu, om ett par veckor borde saken vara klar. Börjar bara insekterna finnas också, så kommer snart den svartvita flugsnapparen och det är då vi norrlänningar anser att vi fått det bästa beviset på att sommaren är här!
