Sommar redan?
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan HanssonAtt sitta i kvällssolen på trappen, smutta på ett glas vin och andas in väldofterna från tallskogen som blandas med dem från grillen, ger en njutning och frihetskänsla vi inte skulle vilja vara utan; men redan nu? I kvällssolens låga strålar inne i den mörka barrskogen glittrar silvervita björkstammar, fåglar spelar överallt och från granngården på andra sidan vägen hörs dämpat tal och skratt – sommar? Jaa, kanske det, men det är svårt att tänka sig att för bara fjorton dagar sedan låg snön ännu knädjup där ute i skogen; nu har vi +20 grader och all snön är borta. Nog är det fullt normalt att vintern håller sig kvar länge och lika normalt är det att sommaren kommer pang på, men ingen av oss kan minnas att den varit så varm direkt (på söndagen hade vi som bäst 25 grader).
Inte heller gör det ont att knoppar brister. I helgen har de spruckit så det har knastrat i skogen, men inte ett enda sting av smärta har vi känt! Plötsligt finns det där, det gröna skimret i trädkronorna. Den ovana känslan av skjortan som klibbar lätt vid ryggen när man går i skogen och surrandet av de första övervintrade myggorna ( stora som ripor!), känner vi knappt igen; förstår inte riktigt hur varmt det är. Det gör vi först när vi genomför den allra första – så efterlängtade – barmarksträningen med hundarna för året; de är helt slut redan efter tio minuter. Hoppsan så det kan gå! Tur att vi bor så nära skogen när vi är i stugan och hundarna kan gå in och dricka; i skogen är det torrt för snön försvann så snabbt att inga pölar blev kvar.
Vargtjärn 6 maj
Sommaren är här med temperaturer på över 20 grader, björkarna har slagit ut, men tjärnens mörka och kalla hjärta vill inte riktigt värmas upp; bara högst motvilligt spricker dess hårda hud. I utloppet porlar vattnet ljudligt och ute på tjärnen klirrar och gnisslar de pipiga, svartblåa isflaken.
Inte alltför många fåglar finns där – långt ifrån alla arter, men våra särskilda favoriter, svarthakedoppingarna, grälar och bråkar sig som koleriska vattentroll fram längs iskanterna. De märkliga fåglarna kan få oss att sitta i timtal och studera dem; få fåglar har så många hyss för sig som de.
Skränande och skrålande tranor och sångsvanar (förstås!), men också skygga salskrakar och högdragna viggar och bråkiga och vingvisslande knipor. En och annan kricka och gräsand, men den stora anstormningen väntar ännu. Av vadare några grönbenor och skogssnäppor och svavelgula ärlor som vippar med stjärtarna ute på maderna. Ännu är det ganska tyst runt sjön, men det blir nog bättre vad det lider; sommaren kom ju litet hastigt på…
Brånsjön, en västerbottnisk pärla
Text och bild: Stefan HanssonAlla tjänar något på att det här vattnet finns; fåglarna först och främst förstås, också djur- och miljöintressen, men även den lilla privilegierade grupp av jägare som varje höst skördar av dess överskott. I trakten av Vännäsby ligger sjön i jordbrukslandskapet, inte helt olik en sjö som Tåkern, bara så mycket mindre. Som västerbottning kan man inte gärna vara mindre stolt och glad över vår fina sjö än östgöten är över sin.
Det är lättast att säga att där finns allt så här i vårtider. Att börja räkna upp arter vore fåfängt eftersom de är så många, men också för att där hamnar så många rariteter som egentligen inte hör till Sveriges normala fauna. Vad som slår mig nu är att när vi för ca 30 år sedan började besöka sjön, har så många arter ökat i antal. Tänk att då påtalade man för vänner och bekanta att man hade sett en handfull sångsvanar! Det gällde inte Brånsjön specifikt, men att de har ökat är höjt över alla tvivel – liksom gässen. Varje år rapporteras gäss av många arter i sjön – i fjol till och med en snögås – men de man ser allra mest av är sädgås och canadagås. Tänk då, för 30 år sedan, minns jag en riktig högtidskväll när vi såg en flock på mer än 15 gäss; nu räknar vi dem i många hundratal, kanske tusental. Tiderna förändras – till det bättre, vågar jag påstå. Medvetenheten om naturvärdenas betydelse har slagit väl ut hos den svenska allmänheten och det är resultatet av det vi nu ser med alla stora överskott på fågel.
Även andfåglarna har ökat menar jag. När jag var där, den 2 maj, drog en flock på 100-150 bläsänder runt sjön, ivrigt ”pyande”. Krickor fanns i mindre flockar, men jag upptäckte något fascinerande när jag senare såg alla bilder jag tog; att fåglarna – trots att de drog runt i stora snabba flockar som hela tiden kastade och svängde – lyckades hålla fast vid sin partner. Hane och hona flög i rote, vinge vid vinge, trots den höga farten och villervallan.
Naturligtvis fanns de flesta änder representerade, men också alla andra upptänkliga fåglar – sothöns till exempel som inte annars är någon vanlig fågel på våra breddgrader. Vadarna tycks låta vänta på sig ännu en tid för sådana såg jag färre av, om jag inte skall räkna spov och vipa, men de hör ju alla jordbrukslandskap till den här tiden.
För en stadsbo är ett sådant här ställe ett andningshål, någonstans att transportera sin kropp och själ till för att ladda slitna batterier. Det slår mig allt oftare att hur än urbaniserade vi blir vi människor, dras vi ändå tillbaka till ”det gröna”. Att sitta där i tornet och bara lyssna på alla fågelljud och skåda färgerna hos fåglarna är, i alla fall för mig, en lisa för själen. Jag hör inte till statistikerna som strävar efter en drömgräns i antal skådade arter; för mig räcker det med att njuta av fåglar, sol och alla vårliga ljud. Det får mig att se framåt.
