Normalisering
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan HanssonI helgen var det inget läge för vinsmuttande på trappen minsann; maj har nu blivit likadan som de flesta andra vi har varit med om, kall och grinig. Visserligen blev fredag och lördag något litet bättre än vad de sagt på prognosen, det regnade inte i alla fall – söndagen skall vi knappt tala om…
På söndagen kom den; snön. Tempen låg precis över noll och lappvantarna dråsade ned ymnigt. Det är väl inte helt vanligt i mitten på maj, men inget onormalt, för den skull inte önskat. Nåja, vi har haft snö till pingst i slutet av maj ibland, sådan som har lagt sig decimeterdjup på gräsmattorna och knäckt grenar på fullt utslagna björkar. Roligt är det inte, men allt är som det alltid har varit och den politiska konstruktion som ger vid handen att vi snart kommer att flämta under en glödande sol i närmast ökenliknande förhållanden, synes långt borta. Ta hit litet av drivhuseffekten – om ni har någon.
Fåglar
Som vanligt tillbringade vi en hel del tid ute. Naturen har vaknat på allvar och nu verkar de flesta fåglar ha kommit åter. Ett par särskilt välkomna gäster skall nämnas; svartvita flugsnapparen och ljungpiparen vars vemodiga toner hörs över varje myr. När det här kallvädret har dragit undan kommer det att bli riktigt härligt att tillbringa hela dagar i skogen, vi ser fram emot det.
Desto mer tid vi tillbringar ute bland det vilda utom jaktsäsong, desto viktigare blir det att göra det. Inte tackar vi nej till den spänning och hälsosamt kött som jakten ger, men det vore löjligt av oss att inte uppskatta fåglarna just för det de är; vackra, förunderliga och spännande. Kamerajakt skänker vårt svenska friluftsliv ytterligare en dimension som vi kan rekommendera för den som går i liknande tankar. Vi svenskar har sådana möjligheter att njuta av djur och natur som inte är alldeles självklara i alla länder; det är något att vara tacksam för.
Hex-jakten kan börja
Text och foto: Stefan HanssonVilken trevlig hund Hex är! Jag är tämligen likgiltig för retrievers i vanliga fall, för mig är de korpulenta, flegmatiska dressyrprodukter som bär måsar på olika aktiviteter, men den här hunden väcker till och med en jagande spanielentusiasts intresse.
Retrievers är ofta flamsiga på samma sätt som många spaniels kan vara, bara att de senare genom sin litenhet är lättare att hantera. Hex har också vissa egenskaper som jag ser hos våra spaniels – inte bara hans litenhet. Hex kan inte vara mycket högre än ca 55-56 cm och framstår som mycket behändig, men han har också den inneboende stadighet och en fokusering som jag som spanielmänniska söker efter, men som jag inte ser hos många retrievers. Enligt husse Andreas tog det ett par veckor efter språnget över Atlanten och byte till en helt främmande miljö, men hunden har också medfödda egenskaper som vi ser som goda hos våra spaniels, och som nu ger genomslag; närvaro, uppmärksamhet – mer ursprungliga beteenden som kommer av en målinriktad jaktavel.
Enligt min uppfattning har våra spaniels en särskild person som de ser upp till och Hex tyr sig på något självklart vis till sin husse. Andreas berättar att Butch Goodwin, uppfödaren, sade åt honom att ”you are now his person”. Underligt sätt att beskriva förhållandet till en hund må tyckas, men det är rätt träffande – kanske särskilt när man ser på Hex. Han har en stadig, lugnt betraktande – för att inte säga genomborrande – blick. Man får en känsla av att han skulle kunna tända på Andreas faluröd-målade hus bara genom att stirra stint på det! Ändå visar han tydligt att husse är den person här i livet som han som hund skall vända sig till. Han sätter sin lit till Andreas på ett sätt som inte kan förklaras, bara konstateras. Jag som besökare omfattas också av hundens förtroende på ett sätt som tyder på att den som husse accepterar, måste även hunden acceptera. Hunden är vänlig och trevlig och låter sig klappas, men utan något fjäsk.
Den här hunden är något helt annat än en vanlig måstransportör och även om jag personligen inte delar Andreas glödande vilja att trotsa elementen i fryskallt senhöstvatten och dy, känner jag igen och respekterar entusiasm inför framtiden när jag ser den.
I flera år nu, har jag fått mig långa utläggningar om chessens förträfflighet till livs. (Fler än jag har haft behov av om jag skall vara ärlig – men det är svårt att nedslå en äkta entusiast)! Nåja, skämt åsido; jag förstår argumenten angående behovet av en riktigt hårdför hund i andjakten. Jag har själv plöjt ned tusen timmars arbete på svårarbetade änder, varit med om jakter i närmast tropisk värme, men också sådana där hundarna knappt har kunnat arbeta på grund av kyla och is – vet hur krävande förhållandena kan vara. Enligt Andreas skall hans nya ras vara som klippt och skuren för att behärska alla upptänkliga situationer, både mentalt och kroppsligt. Det kan jag tro när jag ser på Hex. Denna lilla kompakta, kopparfärgade – vackra – hund ser ut att kunna borra sig genom polarisen bara genom att spänna blicken i den.
Jo, jag är imponerad. Jag kommer aldrig att äga en retriever, de har för begränsat arbetsområde, men som hund betraktad är chessen tydligen litet speciell – och alla kan ju inte ha spaniel. Som tur är skall sägas, och det är positivt att man kan se undantagen från ens egna grundmurade sanningar. Hex är inte den dussinretriever jag lärt mig vara så likgiltig inför. Jag förutspår Andreas och hans nya hund en strålande framtid; Hex-jakten kan börja.
