I gömslet
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan HanssonHar ni någon gång blivit nedtrampade och sedan örfilade av ett par tranor? Det var i alla fall vad som nästan hände oss på lördagen. Själv satt jag med ryggen mot när det dånade till bakom mig, tätt följt av svordomar från en fru som jag knappt visste kunde några sådana ord. Det visade sig att hon hade tittat upp och stirrat tranorna rätt i vitögat där de stod på andra sidan camoflagenätet: ”Jag såg bara en skalle i sökaren!”, sade hon. De hade kommit smygande längs stranden utan att vi märkt det. Det blev ändå ett par bilder när de hunnit en bit, men jag är säker på att alla ni där ute som har provat det här håller med om att det är en utmärkt bot mot tillfälliga förstoppningar.
Litet sommarkänning
Jodå, det blev allt litet smuttande på trappen medan lammkotletterna stekte på grillen. Vi kliar fortfarande på sommarens första myggbett; ni vet sådana där som blir stora knölar därför att kroppen ännu inte har vant sig vid giftet. Helgen visade att man inte skall lyssna på vad de säger i väderleksprognoser. Hade vi gjort det kunde vi lika väl ha stannat kvar i staden, i stället blev det riktigt skönt, inte en droppe regn, men kanske litet kyligt i vindilen.
Nu får vi kompensation för den utståndna vintern. Norrland kan vara fantastiskt, kanske i synnerhet den här delen på sommaren med den ljusa, skira grönskan. Syrenen håller på att slå ut och mängder av knoppar göms i bladknytena; våra ekar börjar brista ut – vilket är ovanligt tidigt. Dessa skånska importer får det att dofta som i det landskap de kommer ifrån – härligt!
Föryngringstider
Det är dags för djuren att tänka på nästa generation; det är hög tid att förvandla tjärnen till uppväxtplats för årets ungar och det kräver litet förarbete. Det var just det som försiggick på vår tjärn. Svarthakedoppingen visade sig vara en mjukis som tog upp sin dam för en stund på en bädd av torr fjolårsstarr på en tuva. Salskraken däremot var av den mer råbarkade sorten. Han gapade helt över nacken på honan och höll fast medan han helt sonika steg på och dränkte henne. Efter ett par sådana av- och påstigningar simmade paret fram och lade sig fem meter utanför vårt gömsle där hanen lättjefullt låg och putsade fjädrarna mer än grundligt. Det enda som fattades var att han hade tänt en cigarett.
I alla fall blev det en stor stund för oss som anser att salskraken är den verkliga eleganten bland våra sjöfåglar. Hanen har inga skrikiga färger, hela fågeln går i svart-vita och gråa nyanser – men vilket raffinemang i teckningen! Sober elegans – sparsmakad – är väl en korrekt beskrivning. Vid en första anblick kan honan verka tråkig, men man märker snart att hennes askgrå fjäderdräkt, bländvita buk och eldröda nacke gör henne till en fullfjädrad partner till sin hane. När de låg där och ”småpratade” utanför gömslet, var det fantastiskt när de började simma runt och spana för att jag svarade på deras ljud. Det var en jättefin upplevelse som inte blev sämre av att en av svarthakarna en stund senare kom lika nära. Det är sådana händelser i naturen som gör en ödmjuk.
Lika svart och vit som skraken var också den flugsnappare som underhöll oss bakom ryggen därför att han hade hittat ett gammalt hackspettshål i en björk. Det sjuder av liv ute i markerna och nya liv skall skapas. Liten som stor fågel har bråda dagar, säsongen är kort och många, framförallt en del av sjöfåglarna, behöver så lång tid på sig att bli flygga, så hösten nästan börjar flåsa dem i nacken innan de kommer iväg. Nu skall vi inte tänka på det dock, utan i stället njuta av den underbara årstid som knappt än har börjat.
