Holmsunds nya stjärnskott
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie HanssonEn kompis brukar säga: ”Ja, alla valpar är ju söta.” Det behöver inte med någon självklar säkerhet betyda att hon verkligen menar exakt det hon säger, ofta nog finns där en syrlig underton som säger att det är nu, vänta bara tills kräket blir vuxet och odrägligt…
Vi har i kväll träffat en liten valp som säkert aldrig kommer att sortera under den senare kategorin, hon blir säkert till det hon lovar redan nu; en riktig Socker spaniel. Det är hon redan nu och det torde framgå av de alldeles färska bilder – tagna för några timmar sedan – som vi presenterar här. Vi kommer att få många tillfällen att återkomma till henne i framtiden, så här kommer bara några första, korta kommentarer.
Anna och Roger kallar henne Freja och hon är den andra jaktspaniel från samma gård som kommer till Umeåtrakten i år. Hon hämtades från Kennel Meryl under helgen och tycks ha acklimatiserat sig utmärkt väl i sitt nya hem vid fjärden. Hon är en frimodig liten tös som redan utforskar den steniga stranden på sina korta ben – krångligt må det vara, men jag SKALL fram, tycks hon säga. Med kännedom om hur jaktcockrar brukar vara är det knappast något som förvånar och den framåtandan kommer hon att ha stor nytta av i sin roll som jakthund i framtiden.
Här finns en av de bästa andjakterna i regionen och husse Roger kommer att – bland mycket annat – att göra henne till en kanothund, en nödvändighet för att jakten skall kunna bedrivas med henne med. Holmsund ligger ett par mil från Umeå, vid kusten, och båtlivet är av vital betydelse eftersom en del jakt bedrivs på öar och skär. Kanske är det inte i den rollen vi tänker oss en cocker, men skogen blir en annan jaktplats för henne och till oss är hon självklart alltid välkommen. Hos oss dräller det vanligen alltid omkring spaniels av alla slag så där platsar hon bra.
Morkullsommar
Text och bild: Stefan HanssonJag tar vägen förbi potatislandet, smyger över vägen, genom det smala skogspartiet och ut i kanten av den bakomliggande åkern för att inta mitt gamla favoritpass. Kullorna sträcker redan, fast klockan ännu inte är så mycket, men de går förbi på hög höjd i den kalla, klara kvällen. Ändå kommer en inom gott håll, i trädtoppshöjd och jag följer dess bana och två smällar hörs från kamerans slutare. Bilderna blir inte särskilt bra eftersom fågeln flyger mot solens låga kvällsstrålar, men det är inte det som retar mig mest där jag står; kamerajakt i all ära, men det borde finnas en tid för jakt med både kamera och bössa. Jag saknar jakten och nu är den tid då jag normalt började planera för den.
Dessvärre sitter de två förbjudarpartierna Vänstern och framförallt Miljöpartiet som stödpartier till sossarna – och de säger ”Nej”! Mer behöver de inte säga; bara ”Nej”! Det är ingen hemlighet att sossarna fick vika sig i vargfrågan för att få med de små obetydliga partierna på vårbudgeten och självklart går de aldrig med på att vi skall få tillbaka sommarjakten på morkulla. För en jägare är en röst på sossarna bortkastad eftersom den är en röst på Mp och V eftersom de förra absolut vill sitta kvar oavsett vad de måste gå med på. Därför behöver Mp och V inte ens motivera VARFÖR de likt tjurande små barn säger ”Nej”!
I helgens miljöpartikongress krävdes ministerposter i nästa sosseledda regering. Ett parti som talar om biodynamisk odling som en väg att bli till ett med de kosmiska krafterna. Ett parti som vill förbjuda mobiltelefoner utom på särskilda platser därför att strålningen från dem kan skada oskyldiga som står bredvid; vadå? – är de rädda för riskerna med passiv telefonering? Man frågar sig vilka som inte skäms för sitt parti att de beblandar sig med slikt folk.
Det intressanta med ministerposter för Mp är att de då inte bara skulle kunna fortsätta att säga ”Nej”! De skulle bli tvungna att komma med mycket goda argument och ändå inte vara trovärdiga – att hänvisa till det gamla slitna och synnerligen korkade argumentet att ”det skall vara tyst i djurens barnkammare” tjänar nog inte mycket till, den tiden är förbi.
Bland rösterna på kongressen fanns de som inte tyckte att partiet skulle kräva ministerposter eftersom de då bara skulle bli sossarnas gisslan; det finns alltså smarta människor även bland miljöpartister. I nuläget är sossarna själva den perfekta gisslan eftersom varje miljöpartist VET att sossen i gemen är mycket för att sitta vid makten och därför får Mp ut mycket mer av att ha det som det har det. Mp kan fortsätta att lobba bakom solkiga kulisser och fortsätta att säga ”Nej”! och sossarna får obehaget – som i och för sig verkar vara som för gåsen; det rinner av.
Mp agerar utifrån den minimalaste representation och pådyvlar stora majoriteter bland olika befolkningskategorier lagar, förbud och pekpinnar som inte efterfrågas, allt under devisen: ”Om medborgaren har fel åsikter är vi i vår fulla rätt att för denna tala om vad som är rätt.” Det kan gälla energiskatter, jakt, fiske, fjälljaktsfrågan eller något annat. Att mängder av människor har valt sitt eget sätt att leva räknas inte, egen tankeförmåga räknas inte. Nå, jag är helt kapabel att tänka själv och behöver inte dem att avgöra åt mig vad som är rätt och fel.
Det viktigaste är inte vilken färg nästa regering har, utan snarare om det finns några gröna inslag i den. De borde ut ur riksdagen helt för att eliminera alla risker att de har något alls med svensk politik att göra. Frågan är om traditionella sosseväljare kommer att tolerera gröna influenser, kommer de att stumt acceptera det som vanligt, eller kommer de att tänka själva.
Försök att träna
Så var det dags att börja träna tillsammans med Chatarina och hennes welshar igen. Det har varit ett längre uppehåll och vi var sugna på att komma ut. Tyvärr valde vi en dag när det lyckades vara som allra kallast och regnigast och trots hans beredvillighet och okuvliga entusiasm, fick kajakpaddlaren finna sig i att vi avbröt snart när det var så kallt.
Det var på självaste ”flygarafton” och saken var bestämd sedan länge. Eftersom Nenya var försatt ur stridbart skick, valde jag att assistera Chatarina med pistolen där hon tränade vatten med Pelle. Regnet silade ned i den kulna 8-graderskvällen och där jag stod och sköt hörde jag hur Annelie tränade fält med Tezla på tallheden ovanför. Skotten blev till en bra störning för det och någon nytta gjorde jag i alla fall, också för Chatarina och en Pelle som gjorde ett bra arbete där han fick utgå från tallbacken, ta sig över femton meter sank strand och ut i vattnet och hämta. Även avlämningarna var riktigt prydliga.
Nenya behagar löpa precis nu och hon är inget vidare när det kommer till att arbeta när hon löper. Vi har haft några hundar som har lagt löpen helt åt sidan när jakten kommer och gjort ett lika gediget arbete som vanligt, men med Nenya är det annorlunda. Hon blir en drömmare som hellre förlorar sig i tankfullt studium av naturen, än att höra vad man säger. Det är som att hon egentligen inte trotsar – och hon ber verkligen om ursäkt för sina fel, men bryter lika snabbt mot reglerna igen stunden efter för då har hon glömt sig igen. Att träna med en sådan hund är meningslöst, det är till större skada än nytta. Å andra sidan är hon helt fantastisk ett par månader efter löpen när hon kan vara riktigt, riktigt bra. Jag har hållit på med det här för länge för att inte kunna ta det goda med det onda, så jag väntar med träningen tills hon blir sig själv igen. Om tre månader börjar jakten och då kan vi köra för fullt under en period då hon brukar vara som mest effektiv.
Röda fläckar på golven brukar inte vara populärt, men för oss är det ren vinst nu när det är Nenya som är upphovet till dem; hon är nämligen vanligen en som kör med vad som i litteraturen kallas ”tyst löpning”. Det betyder att man inte på något sätt kan se att tiken löper och det kan ha sina vådor i umgänget med hanhundar, aldrig kommer risken för tjuvparning så nära. Så har vi haft det med Nenya i två-tre år då hon aldrig har blött synligt och hennes ”utrustning” har inte visat minsta tecken till att svullna. Enligt vad vi har läst oss till, rekommenderas uppfödare som har sådana tikar att också hålla en hanhund som markerar när det är dags, annars går det inte att se. Därför är vi lyckligare än andra över röda fläckar på golven.
Sommarjobb
Text: Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson
Verkligheten hinner alltid förr eller senare ikapp den seriösa stugägaren; jobbet kommer med sommaren. Det skall krattas, rensas i rabatter, röjas buskar, huggas ved, gödslas och i helgen kom också Torsten och körde upp potatislandet. Vi väntade med att sätta potatisen. Det är för kallt ännu och blött i landet, men snart är vi där och om inget annat växer, gör gräset det…
Även den här helgen blev vädret långt bättre än vad som var förutspått. Kallt var det, men ändå mestadels soligt och vi var ute en del, spanade på morkullor – som vi har mycket gott om – men eftersom vi har pippi på fåglar, var vi också ned till tjärnen i en fantastisk tidig sommarkväll med svärmande sländor och vackert solbelysta fåglar. I lä var det riktigt skönt och det var först när solen sjönk bakom skogen som det blev för kallt för att sitta still och vi fick avbryta. Inga sjöfågelhonor har ännu lagt sig på ägg, en del svarthakedoppingar har gjort det, men det sker snart. Hoppas bara värmen också kommer snart.
