I spanielskogen
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan HanssonDet har varit varmt i flera dagar nu och det verkar som om sommaren har hunnit ikapp efter en lång och kall inledning. Visserligen såg vi en snödriva i en skuggig slänt ned mot en bäck så sent som igår, men vi har också sett utkläckta gräsand- och knipkullar, något som känns ovanligt tidigt. De brukar inte dyka upp på någon tid ännu och det borde i sin tur betyda att en del skogsfågelkullar är kläckta eftersom de är tidigare annars.
Det är dags att börja spana litet mer i skogen, men en något skör rygg har hindrat undertecknad att röra sig alltför mycket även de senaste dagarna, men litet stillsam spaning har vi ändå gjort. Vi kan konstatera att hjortronblommen är i full gång, samtidigt som roslingen får myren att lysa i rosa. Värmen (det är mycket varmare i inlandet än vid den svalare kusten), riktigt flimrade över myren och björkbackarna där vi om drygt två månader skall jaga ripa och någon orre. Just den här vädertypen brukar vi ha då och då gäller det att jaga tidigt på morgonen om hundarna skall palla och fåglarna skall vara kvar på backarna.
Det är inte omöjligt att det redan nu finns kullar därute, men späda kycklingar behöver så mycket den första tiden i ljuset utanför sina skal; insekter som börjar svärma nu när värmen äntligen har kommit, värmen i sig, men också fukt.
Därför är det bra att där finns en bäck som fåglarna kan dra sig ned till. Bäcken är säkert en förutsättning för att där skall finnas några kullar alls eftersom den svala skuggan i buskarna runt den erbjuder fåglarna ett skydd undan solen.
Här kan den goda spanieln visa vad den går för när jakten så småningom drar igång. Ripan, som är det absolut vanligaste viltet därute, men även orren är som gjorda att jaga med spaniel och rätt tränad vet den hur man jagar både i björkbackarna och nere vid bäcken. Den jägare som har den rätta erfarenheten vet också när de olika marktyperna är som bäst att jaga av och det är nödvändigt att ha den för att visa sin hund på rätt ställe vid rätt tillfälle. Jaktsäsongen är så extremt kort att det vill till om man skall ha någon jaktglädje ut av sin hund och allt det arbete man lägger ned på den.
Bäcken är spännande också på ett annat sätt; där kan finnas änder. Främst kricka förstås, denna underskattade fågel som tyvärr av många ses som ett apporteringsvilt, men som kräver lika stor respekt som annat vilt, både som levande liv och jaktbyte eller matbit. Det är allvarligt när man ser riktiga jaktvilt som träningsvilt då det finns måsar och kråkor. Hur många krickor behöver en hund hämta innan den kan anses ha lärt sig att hämta riktigt vilt?
För oss som jagar längs bäcken är chansen till dubblé på kricka och ripa uppenbar, i alla fall på de sträckor där båda arterna normalt uppehåller sig. Längs andra rinner bäcken över flack myr som vid höga flöden blir så översilad av vatten att det är svårt att nå fram till den. Det är då våra mångsidiga spaniels tar över – joho då, vi använder våra hundar till att stöta änder där det är nödvändigt för att få de hårt tryckande fåglarna på vingarna. Det här är storheten med spanieln som ras; att den kan användas till allt möjligt och att den är så läraktig när den en gång får chansen att lyckas. För oss som använder hela veckor när vi jagar är det förstås nödvändigt att ha hundar som kan litet av varje och pallar för tuff jakt; där har spanieln en självklar plats i jaktsverige – hos dem som jagar hårt, ofta, och länge.
Nya cockerägare
Av Stefan HanssonVi har mailbekanta i en annan del av landet som vi har haft täta kontakter med under några månader, sådana som funderat på en jaktspaniel och som har frågat oss om ett och annat som rör raserna. Nu funderar de inte längre; i veckan kom ett mail med ämne: ”Vilken förunderlig liten en!” De hade just fått hem sin lilla jaktcockervalp.
Vi som har haft jaktspaniels som ett av våra stora fritidsintressen i några år har nog blivit en smula avtrubbade med tiden, för som våra bekanta – med stor förundran – beskriver sin lilla tikvalp, är de ju faktiskt. Vi tar det för naturligt och märker det knappt längre. Valpen beskrivs som enormt kontaktbenägen, söker husfolkets blick, är med hela tiden; ni vet, så där som litteraturen säger att de skall vara. Valpen beskrivs som annorlunda från husets alla andra hundar, men också som en som ger intryck av att vara mycket lättare att träna än förstagångsköparen av en jaktspaniel, kanske vågar hoppas på. Ni vet hur det är; att läsa i böcker och att tala med folk kan ibland få saker att verka märkvärdigare än de är.
Med ett långt förflutet med mera traditionella svenska jakthundstyper, blir det här något nytt för våra bekanta, men säkert också spännande. Vi som alltid bara har haft spaniels är förstås mer inskränkta i vår inställning till andra raser och på det viset är det spännande också för oss i ”spanielbranschen” att det kommer in nya intressenter som har erfarenheter av andra raser och andra jaktformer. Det är alltid nyttigt för redan frälsta att få intryck från friska krafter som ser litet vidare än vi själva har vant oss vid. Dessutom har det för oss varit trevliga månader med att diskutera och byta erfarenheter på det jaktliga och hundliga planet; vi har lärt oss ett och annat som vanlig mänsklig nyfikenhet mår väl av.
Till vår förundran dyker det varje år upp främmande människor i vår inkorg som via mail vill ha info om jaktspaniels och vi gör alltid vårt bästa för att hjälpa till. Det här är oss en ständig källa till glädje, kanske lika mycket för att vi tycker om att lära känna nya människor, som att ge info om hundarna och jakten med dem. Det kan också gälla tips om uppfödare och också om vilka kullar som finns just då. Litet försiktigare är vi med att ge konkreta träningstips eftersom vi upplever att det finns mängder av andra människor som är så mycket bättre på det än vi – men hej! – det är väl bra att vi som håller på med våra raser, gör det var och en passar bäst för? Vi är glada över att få möjlighet att förklara för människor hur roligt det är att arbeta och att jaga med spaniel.
Hobbyspaniels
Av Stefan HanssonHundmänniskor är galna! Har ni också hört det påståendet från dem som inte har det minsta intresse för våra lurviga vänner, sådana som rent av tycker att de är sanitära olägenheter? Jaså minsann, erkänner ni att ni umgås med sådana kättare!?
Det finns förstås också de som ser på oss från en trygg distans, som kallar det vi håller på med för en hobby; varken mer eller mindre konstig än den hobby andra kan tänkas hålla på med. Vi själva kanske hellre använder ordet ”intresse” eller vi kanske till och med drar till med ”livsintresse”, allt för att undvika det litet fula, svenssonaktiga och mindre välklingande ”hobby”. Ändå känns det – i ärliga stunder – som att de faktiskt har rätt; för oss är det här med våra spaniels en trevlig och hälsosam – just det! – hobby.
Ibland får vi frågor från nya spanielägare som undrar: Hur gör ni? Eller: Måste man göra så (om det ena eller andra)? På A svarar vi: Så gott vi kan! På B svarar vi: Vet inte!
De mindre raljanta och mer utförliga svaren ser förstås annorlunda ut. Utan att vara särskilt duktiga på det tränar vi våra hundar till en standard där de blir dugliga jakthundar och vi vet inte riktigt vilka ”måstena” är därför att vi gör det här efter eget huvud och bestämmer vilken nivå vi kan hålla oss på. Det avgörs främst av vårt ovanligt höga jaktintresse, men också av den ständigt närvarande faktorn tid. Vardagens allvar lämnar den moderna människan väldigt litet spelrum för hur mycket tid som kan användas till livsintressen, eller – för all del hobbies! – och den tiden skall dessutom delas upp på mer än en aktivitet. Vi får helt enkelt finna oss i att våra hundar inte presterar med den precision som kanske många önskar sig.
Kanske skall man istället fråga: Måste alla vara lika duktiga? Skall man uppmuntra folk att det inte är så noga med att man gör sitt yttersta? Svaren på båda är självklart nej! Själva har vi inte det minsta intresse av att jämföra oss med andra och vi gör verkligen vårt yttersta utifrån de förutsättningar som står till buds, tro inte annat. Däremot ser vi ingen anledning att vare sig blunda för sanningen, eller gräva ned oss i grämelse över resultat som vi inte uppnår.
Gemenskap
En annan anledning till glädje för oss är kamratskapet kring jaktspaniels. Jag har hållit på med fågeljakt i många år nu, varav hälften med spaniel, ca 20 år, men det var först när vi började med jaktspaniel som vi upptäckte hur många kompisar vi har. Vi räknade efter och upptäckte att under de senaste fem åren har vår stuga sett 21 olika jaktspaniels med sina hussar och mattar. Det är just dessa sista som är de allra viktigaste; människorna bakom hundarna.
Proffsen
Det är tur att det finns de som har ett annorlunda intresse och mer tid än vi och som får fram välmeriterade hundar till avel; var skulle vi medelmåttor annars få våra jakthundar ifrån? För dem är det tur att sådana som vi finns så det finns avsättning för alla valpar som blir över.
Förhoppningsvis blir den nya jaktspanielklubben verklighet då alla torde bli ännu nöjdare med tingens ordning; de som gillar grundlighet och precision får större möjligheter att ägna sig åt sitt och vi vanliga dödliga får ännu bättre material att tillgå. För oss som inte är så duktiga ökar chansen att få en litet bättre hund ju bättre avlade och mer lättränade hundarna blir. På det viset blir våra spaniels till en ännu viktigare komponent för att vi skall kunna effektivt utöva jakt, vårt stora LIVSINTRESSE.
