Vattenklöver och fågelungar
Av: Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan HanssonEvolutionen är något som inte kan förstås, inte behöver förstås, bara accepteras på gott och ont, men också omfamnas som det fantastiska den ändå är. Särskilt tydligt blir det när sommaren är som allra intensivast så här runt midsommar. Skogen sjuder av liv som andra årstider fryser bort till svaga minnen av en tid som varit, eller som vi väntar på i tyst längtan.
Nu när sommaren går mot sin höjdpunkt blommar det överallt. Hjortronblommen bildar vita mattor som minner om vitsippstiden i mer gynnade landsdelar. Roslingens rosa fält lyser också upp myren, men doften från skvattramen är ändå den som allra mest stannar kvar i minnet när sommaren förbyts i höst och vi vadar fram genom den i sök efter fågel. Den oerhört starka doften gör en nästan vimsig och ibland undrar man hur hunden känner igen fågelvittring i den.
Det har tagit evolutionen ett antal hundra miljoner år att skapa alla dessa livsformer, men bäst är ändå fåglarna – tycker rätt många i alla fall.
Blommande vatten
Som vitrosa moln svävar vattenklöverns blommor över vattenytan. Blommornas själva växtsätt höjer kalkarna ett par decimeter över vattenytan, men tjärnens alla fåglar svävar inte på rosa moln för det. Luttrade andhonor vet alltför väl vad det skulle leda till bland trutar och rovfåglar. I stället gömmer de sig under blommorna tillsammans med sina späda ungar. Underifrån finns inga hot eftersom den grunda tjärnen inte håller något gäddbestånd.
Många arter
Gräsandhonorna verkar ha fått ut sina ungar tidigare än andra eftersom de ungarna redan är ganska stora. Honan vi såg var ett under av vaksamhet. Samlade ungarna runt sig vid förflyttning, annars vakande med lång hals som stack upp då och då, här och där, i starren.
Hanarna lever ungkarlsliv med grabbarna mitt ute på sjön där de ägnar sig åt att äta, skväka högt och laja runt i luftrummet ovanför tjärnen. En titt i kikaren visar att det är hanar av många arter som samlas därute, många krickor också, men de verkar å andra sidan gärna hålla sig i sin egen flock mestadels. Man undrar nästan vem som är far till alla barnen när en flock på dussinet granna krickhanar samlas på blankytorna i fryntligt, men högljutt samspråk, endast störda av en ilsket vaktande svarthakedopping som har sina nykläckta ungar undangömda i starren.
Nykläckta är krickans egna ungar som vallas runt av en ängslig moder i strandgrönska och vattenklöver. Vi fick en enda godtagbar bild på hona med en unge innan hela gänget gick upp i rök alldeles framför våra fötter. Makalöst! Ändå förstår vi att denna förslagenhet och förmåga att sno undan spårlöst, är nödvändig när traktens enda gråtrut patrullerade över oss. Vi var glada att vi var där just då, men ännu gladare hade vi varit om kameran i stället hade varit en hagelbössa. Fiskljusen som också gjorde sina lovar kanske inte utgör något hot mot andungar, men den orsakade ändå stor oro på sjön. Den är ändå en välkommen syn jämfört med truten.
Svarthakedoppingen
Vi har ofta lagt märke till att denna lilla fågel har ett humör som inte matchar dess storlek. Det var inte bara krickgubbar som kom i vägen för deras vaktkänslor; i andra änden av tjärnen såg vi dem köra iväg en annan gräsandhona och hennes kull.
Doppingarna själva hade fyra små randiga ungar som måste ha varit nykläckta då de hade äggtänderna kvar. Fåglarna är intressanta att studera eftersom de inte beter sig riktigt som änder. Åtminstone medan ungarna är så små tycks båda föräldrarna ansvara för deras skydd, men vi såg att de verkar mata sina ungar också; den ena vallade ungar, medan den andra dök och kom upp med något som ungarna sedan fick. Välkänt är annars ungarnas ridande på föräldrarnas rygg. Det ser lustigt ut när en eller flera ungar gömmer sig under den vuxnas vingar och bara randiga huvuden sticker upp.
Nu börjar fåglarna tappa sina granna huvudprydnader och övergår till att bära mer gråa färger på kinderna. Det är svårt att tro att föräldrarna är av samma art när man ser dem bredvid varandra.
Salskraken
Knipkullar är det gott om, men det dröjde länge innan vi äntligen fick bekräftelse på att salskraken även detta år ärar tjärnen med en kull. Arten konkurrerar ju med knipan om holkarna, men de omtänksamma byborna ser till att förse alla med holkar, så det kan väl ha en viss betydelse för den lilla skrakens vilja att komma tillbaka år efter år.
Även dessa ungar måste ha varit alldeles nykläckta. Där fanns nio ungar, alla med den vita prick i näbbspetsen som är äggtanden. Det gavs inte mycket tid att studera kullen – eller ta godtagbara bilder – eftersom den vaksamma honan snabbt såg till att få undan ungarna i starren längre ut på viken. Vi var tacksamma och ödmjuka för att få chansen att se detta. Det är vi övertygade om att många skulle tycka om de tog chansen att få uppleva sådant.
Tjärnen, en samlingspunkt
Genom åren har vi lärt oss att där kan ses fåglar av många olika arter; vanliga och mindre vanliga. Inte är väl vare sig sidensvans eller gök särskilt ovanliga, men sidensvansen brukar inte vara så synlig på sommaren, nu såg vi massor, och göken är inte en fågel som syns särskilt ofta, även om den hörs överallt. Som det var nu flög den hela tiden kors och tvärs över vattnet, men landade också i ett träd en bit ifrån oss, något som inte applåderades av sidensvansarna. Jösses, vad arga de var! Göken såg ut som ett illavarslande bombplan när den, hela tiden attackerad av mindre jaktplan typ sidensvans, kom svepande på låg höjd längs stranden.
Det är stora stunder vi tillbringar vid tjärnen. Allt är inte bara spaniel och jakt. Naturen kan njutas alla årstider, fåglar kan vara annat än föremål att jaga med våra hundar, näring för hungriga själar och ögongodis och inte bara för gommen. Det märker vi tydligt när vi alla, kreti och pleti, samlas runt tjärnen, både folk och fä.
