Midsommar i skogen
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan HanssonI riktig sommarvärme firade vi denna med en dag förlängda helg i sällskap med Jonas, Bodil och Sigge. Meningen var att vi skulle fiska, men det gick så dåligt så det var inget vi hade särskilt svårt för att avstå. Vi har annars blivit bortskämda med kanonfiske de senaste midsommarhelgerna.
Göralösa (som man säger i Västerbotten), var vi ändå inte. Vädret var utmärkt för utomhusaktiviteter som naturligtvis involverade hundprat i massor, men också träning för ringrostiga sommarhundar och visning för vetgiriga förstagångsspanielägare. Sigge, nu ca halvåret gammal, är en framåt och pigg ung hane som behöver aktivitet under ordnade former.
Sigge, veckans badpojke
Jonas hade ett önskemål om att vi skulle ta med hans hund till något lämpligt ställe för att träna honom att simma – om det fanns något sådant ställe. (Jonas hade badbyxorna med). Det gör det och där har mer än en jaktspaniel gjort sin debut som simmare; den här lilla obemärkta byn i den västerbottniska vildmarken har genom åren utvecklat en osedvanligt tät besöksfrekvens av sådana hundar och Sigge är den senaste i raden.
Våra busar kastade sig förstås i vattnet med största tacksamhet då det var väldigt varmt. Sigge ville så gärna, så gärna, vara med, men när han inte kände botten under tassarna blev det genast litet ängsligt och han plasksimmade så där som ovana valpar gör. Han blev inte avskräckt, men hans simteknik förbättrades inte på en gång. Inte heller vågade han sig särskilt långt ut i de ganska höga vågorna. Det var då Annelie, som kan vara alldeles ovanligt listig, fick sin idé.
”Kasta några apporter åt Nenya”, bad hon mig. Jag gjorde det och min apporteringstokiga hund uppvisade alla vanliga tecken på iver och glädje att göra det – och hela tiden fick Sigge titta på och våndas över att andra fick roa sig. Snart var det också hans tur.
”Jag visste det!”, ljöd Annelies glada rop över viken när lille Sigge drog rätt ut i det våta, plaskade fram de få metrarna till dummyn och grep den och det fina med det där är att då tvingades han lägga sig tillrätta i vattnet och simma riktigt hundsim. Det finns en hel del flytkraft i en dummy, så den fungerar som en simdyna och håller upp hundens huvud. Efter ännu en enkel och kort nybörjarapport, simmade Sigge utan problem. En stund senare gav han sig även ut i strömmen vid åns utlopp, orädd, men klok nog att ge sig innan den blev för mycket för en oerfaren valp att hantera, genom att gå iland.
Spanielns storhet
Är dess förmåga att lära sig på ett lyckat försök. Av egen erfarenhet vet jag också hur svåra hinder kan bli när det inte går bra, så man får tänka sig för. Gör man bara det har man en hund som jag anser saknar motstycke i att vara lättlärd, glad och positiv.
Sigge är inget undantag från den regeln. Husse Jonas gick en sväng nedåt längs den grunda strömmen och hela tiden plaskade hunden fram och tillbaka i det grunda vattnet, nyfiket sökande längs strandbrinkarna. För en norrländsk spaniel är det mycket bra att tidigt vänja sig vid det här eftersom ån med dess risiga, här och var fräkenbeklädda stränder, kommer att bli en viktig framtida arbetsplats för den. Vi har lång erfarenhet av jakten längs just den här ån och de krickor på tidighösten, och gräsänder på senhösten, som skjuts, kan vara svåra att hitta, antingen döda eller skammade. Vi har haft incidenter som aldrig hade gått att lösa utan hund eftersom det längs ån finns tusentals av håligheter och andra obehagligheter där en and snabbt försvinner. Varma dagar söker sig också skogsfågel ned till åns svalka, hunden kan mycket väl stöta både tjäder, orre och ripa där.
Den spaniel som lärt sig den här jakten och är snabb med en god markeringsförmåga vid fåglars fall, kan göra den skillnad som behövs för att vi skall klara jakten med hedern i behåll. Det här är en annan storhet med spanieln; dess anpassningsförmåga till alla upptänkliga variationer av jakt och väl lärd det, är det sällan hundens fel om något går snett i alla fall.
Snabbtest i fält
När vi är i den allra känsligaste delen av föryngringsperioden ville vi inte riskera något genom att överdriva det testet. Vi valde ut en liten solstekt myrplätt där ingen fågel skall finnas och gav Nenya och Tezla fem minuter vardera, dels för att visa skillnaden på cocker- och springersök, dels också för att se hur mycket ringrost som sitter på hundarna. Värmen flimrade över myren och den tunga doften av skvattram gjorde platsen nästan svår att vistas på. Otränade sommarhundar trubbas snabbt av, men det gick ändå hyggligt. Visst finns det saker att slipa på, saker att påminna om, men Nenya stötte en trast ur en buske som hon utan prut respekterade. Inte helt självklart för en ringrostig norrländsk jakthund i gemen, inte heller självklart för Nenya som individ, men naturligtvis skönt att se.
Apportering
Liksom i det korta, korta testet på fältsök, förvånas vi ibland över hur väl kunskaper sitter kvar hos jaktspaniels. Vi visade litet mer utvecklad apportering med våra jyckar och det märks så tydligt, särskilt på Nenya, att de är svåra att lura på sådant som de gjort många gånger förr; att kasta en dummy åt henne när hon är på väg in med en annan, får henne att genast dimpa ned på baken, men också ”tjuvstarta” när det är OK att springa vidare in till mig. Hon vet att jag kommer att ge förnyat handtecken åt henne att komma in och lättar när hon ser att jag skall till att bre ut armarna. Ordet för det är slentrian.
Sigge, åskådaren
Jonas har gjort ett fint jobb med passivitetsträningen på Sigge och nu fick han mer av den varan när husse kunde koncentrera sig på hunden när våra arbetade. Nog följde Sigge med i allt han såg, men satt lugnt och stilla kvar utan att konstra. Sigge har ännu långt kvar innan han själv skall hålla på med den typen av jobb, kontakten är viktigare nu. Det finns många åsikter om det här, men min personliga är att utvecklad apportering är något man inte behöver ha bråttom med, en mogen hund lär sig snabbare, med ett betydligt mindre mått av risk för de konflikter som varje hundägare borde akta sig för. Rom byggdes inte på en dag och bygget håller bättre om underarbetet är gediget.
Sigge, hunden med framtiden för sig
Han är en ung man med självförtroende och smarthet. Det kommer att behövas en hel del arbete med kontaktövningar, men väl lärt kommer han utan tvekan att bli en hund att räkna med. På valpars vis upptäcker han just nu världen ur alla syn- och nosvinklar och det skall kanaliseras till jaktlig användbarhet, men väl framme blir det bra. Det skall bli spännande att följa hans utveckling och vi hoppas han skall bli en framtida ”gästarbetare” i vår del av spanielskogen.
