Änglar eller odågor
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie HanssonVanligtvis sköter våra hundar sig hyggligt när vi tränar i markerna där vi normalt håller till, och det händer även när vi visar någon i demonstrationssyfte, men då är vi ensamma i skogen – som vi nästan alltid brukar vara. Det finns ganska få som ägnar sig åt fågeljakt på den nivå vi gör det; utan överdrift kan man anta att det finns fler renodlade småviltjägare i södra Sverige än här i älgbältet. Än färre är det som gör det med spaniel och även om det finns tillfällen att jaga med likasinnade, är det vanliga att vi tragglar på ensamma med träningen; när folk besöker oss är det sannerligen inte för att syssla med träning!
Den här ensamjakten är på gott och ont. Det goda är att vi lyckas med själva jakten på ett mycket bättre sätt än när vi jagar med andra – skogsfåglar är skygga varelser och ju fler fötter som frasar i riset, trampar av kvistar och så vidare, ju svårare är viltet att komma i kontakt med. Förlusten med den typen av jakt är naturligtvis också en förlust av socialt och trevligt umgänge. Vi ser filosofiskt på problemet och tar det onda med det goda; det finns tid för båda sorterna jakt och var sak har sin tid.
Ett annat problem med sällskapsjakt kommer fram som smärtsamt tydligt när vi ser på våra hundar i träningssammanhang där andra – och framförallt andra hundar är med – och våra egna ibland tappar koncepterna helt. Såsom hände i veckan då vi tänkte att ingen av våra fina spaniels hade fåren hemma: ALLA var på rymmen!
Chatarina ringde och ville träna och det var en sällsynt vacker sommarkväll och vi skulle träna på ett sådant sätt att hundarna fick vara i vatten och få svalka och aktivitet på en gång. Övningarna gick ut på att apportera över en å som rinner i meanderslingor i en djupt skuren ravin – mycket nyttig träning som varje jagande spaniel torde ha nytta av att genomgå. Det gick bra för Chatarina och hennes welshar, de löste uppgifterna på för dem typiskt vis, inte så snabbt, men apporterna kom in. Våra löste också sina på för DEM typiskt vis – i full fart. Nenya till och med försvann i åns kristallklara djup när hon vid ett tillfälle – med dummyn i munnen – hoppade från brinken på väg tillbaka. Det var gediget arbete, men innan det; jösses!
Chatarina som drar land och rike runt på träningsaktiviteter och anordnade träningar på företag som säljer sådana träningstillfällen – välordnade sådana – har hundar därefter. De är vana vid att träna i grupp, vana vid att vänta på sin tur. Det är nu inte våra.
Det var som om de aldrig blivit lärda någonting. Det var ett av de tillfällen i ens hundliv när man var glad att det inte var någon man inte känner så väl med. Att sitta och se andra hundar arbeta, eller än värre: se den hund man bor med arbeta, var en djupt känd plåga som bara måste få ta sig uttryck i skrikande och gnällande och ryckande i koppel. Det fanns inte ett enda får hemma. Det gick inte att få kontakt med dem – annat än i själva skickningsögonblicket. Det var inte bra. Det var oklokt att ens fullfölja det hela.
Det känns som om vi har missat något med jyckarna redan när de var små. För oss som vanligen jagar ensamma är det här kanske varken så konstigt eller ens särskilt viktigt, men vid de tillfällen när de behöver klara sådant är det olyckligt. För dem som jagar i sällskap eller jaktprovar måste gruppträning antagligen ingå som en vital del i träningen av dessa heta raser. Vi ser på spanielhemsidor hur man ordnar träningar litet överallt i Mellansverige numera och det måste vara en oändligt viktig tillgång – inte minst för den som har sin allra första spaniel.
Heta dagar
Mitt i veckan åkte jag och Francisco upp till stugan ensamma. En sådan där pappa-son-grej, ni vet. Det måste jobbas litet där uppe, inte minst nu när det är så varmt och blommor skall ha vatten. Sonen fick förstås också uppgifter; kratta litet här, rensa någon kant från ogräs där, och så vidare. En stor plåga och uppoffring för en person som är på väg in i tonåren. Det tyckte man själv när man var i den åldern, men det är lustigt hur man som vuxen glömmer det ”och räknar de lyckliga stunderna blott”, de ögonblick av belöning som följer på arbetet. Vår son kommer säkert att vara likadan, även om mödan med att hjälpa till med att bära in den nu torra veden, kanske också kommer att förvandlas till ett vackert ungdomsminne med ett romantiskt skimmer.
Belöningen bestod som vanligt vid den här årstiden av fiske. Francisco fick förstås den största fisken, något han garanterat aldrig kommer att glömma. Det är konstigt med ungar; det vet väl varenda människa att man ALDRIG kan få en stor fisk med ett så enkelt bete som en mask. Fråga varenda fnittrande, prylfixerad programledare på TV 4+ fiske!!
Mor
Ändå tycker vi det är trist när inte Annelie är med. I vår familj gör vi allt tillsammans, tränar hundar, jagar, fiskar, plockar bär och svamp, jobbar med hus och gård och så vidare – och nu satt hon och slavade vid sin dator på sjukhuset där hon är läkarsekreterare. Vi hade unnat henne vår sol och vårt fiske som hon kanske mer än vi uppskattar så mycket.
Vi hämtade mor i Vindeln på fredag kväll. Det var fruktansvärt varmt att stå och vänta på bussen och nog var det skönt att vi kunnat handla innan bussen var där, att åka hem till stugan och äta en snabb middag, för att sedan än en gång åka och fiska. Nu var allt som vanligt; mor var med oss vid den steniga stranden och när hon inte stod där och svingade sitt spö, hördes idoga klickanden från kameran som är med vart hon än går.
Fantastisk sommar
När vi vid 18-tiden igår åkte hem stod termometern på 27 grader. Det är tur för både folk och fä att det finns AC i vår bil. Det formligen luktade tjära från den relativt nyasfalterade vägen och vinden gjorde inte mycket för att svalka.
Däremot kan säkert vinden ha bidragit till att starta de skogsbränder som tydligen har härjat i vårt län. I Vindeln hade gnistor från ett inbromsande tåg tänt på ett skogsparti och ca 15 ha skog hade brunnit; brandkårer från flera orter var där och släckte. Det är torrt i markerna och vi aktar oss väldigt noga från att tända några eldar om det finns minsta risk att det kan gå snett
Det är inte många dagar per år som vi har SÅ HÄR varmt, men den värme vi har haft de senaste veckorna kompenserar väl för den långa och kalla inledningen av sommaren. Det är dagar att minnas när det är lika många grader åt andra hållet mitt i vintern. Då är minnet av dem en förutsättning för att orka genomlida ännu en vinter.
Slutligen
När vi kom hem såg vi en ovanlig syn utanför vårt hus; en dam och hela TVÅ jaktspringrar. Nyfikna som vi är såg vi till att informera oss om hundarna som visade sig inte vara hemmahörande i den här staden utan i en betydligt längre norrut. Båda jyckarna kom från välbekanta uppfödare söderut och det är roligt att konstatera rasen finns – antagligen i större mängd än här – även i mitt gamla hemlän, Norrbotten.
