Sommaren mognar
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan HanssonÄntligen fick vi några riktiga A-borrar i helgen. Nåja som vanligt mest b-borrar, men efter den starka värme som rått länge nu är det nog litet trögt med fisket. Vattenståndet är förmodligen flera decimeter lägre än vanligt i våra tjärnar och i vårt potatisland dammar det; hoppet om en vettig skörd är snart ute om vi inte får regn. Man bävar inför tanken på vinterns elpriser när det bör vara lika illa i vattenmagasinen.
Ute i myrarna fick vi en försmak av vad som komma skall; rödgula, stora och tunga, hade de första hjortronen mognat fram; ni vet sådana där fantastiska bär som med sin fylliga – sparsamt söta – smak fyller munnen. Saften känns nästan oljig och solmogna hjortron är antagligen en av de norrländska exklusiviteter som känns mest värda att framhålla. I år ser vi att det kommer att bli alldeles osedvanligt gott om de fina bären och nästa helg är det nog inte bara några få som hunnit mogna fram, utan då börjar det på allvar.
Viltvattnet
Där går livet vidare. Vi var där en stund och tittade, men eftersom grönskan har hunnit växa sig så hög, är det inte lätt att se något så här mitt i sommaren. Vi såg i alla fall en stor och fin krickkull där ungarna hunnit bli lika stora som honan.
Annat liv ser ut att ha upphört – annat att just ha börjat. Vi såg en gräsandhona med små dunungar som måste ha varit en omlagd kull. Nio stycken var de och man undrar vad som hände med honans första kull, men det är klart, med trutar i luften och rävar och grävlingar som patrullerar längs stränderna, är det nog inte helt lätt att överleva – eller ens hinna kläckas.
Det kan ju bli problem med en sådan sen kull; de skall hinna växa till fullvuxna. Det händer någon enstaka gång att man kommer på en sådan i något vatten under den tidiga jaktsäsongen, men de är bara att lämna, de är inget att ha. Flyger de inte ännu kan de synas vara lätta byten, men så länge de bara har outvecklade vingar, finns det inget kött på benen alls – även om de ser ut att vara nästan vuxna, nästan i storlek med honan.
Jaktinstinkterna börjar vakna
Augusti närmar sig så sakta och den månaden lär väl vara den allra viktigaste för vår del; bären mognar, potatisen (om det blir någon) går att börja äta, svampen kommer, fisket brukar vara som bäst, men allra bäst är att flera jaktpremiärer inträffar. Jaja, jag vet det där om 16:e augusti, men vad är det mot den 21:a (morkullorna) och framförallt den 25:e (skogsfågel och änder)!!
Först ut är ändå ringduvorna den 1:a. Vi har dem ibland runt husen, bland annat såg jag en i potatislandet natten mot söndag när jag tittade ut, men de är inte lätta att ta och aldrig får man många heller. Jaja, jag vet att ni söderut har duvor överallt, i era trädgårdar, på varje åker, och inte verkar de särskilt skygga heller, inte jämfört med våra. När ni kan skjuta flera tiotal vid ett tillfälle, skattar vi oss lyckliga om vi får två – kanske blir det inte fler på hela sommaren.
Det gäller att hitta ett ställe dit de återvänder varje dag för att äta eller dricka, sätta upp ett gömsle och när de kommer hoppas att man är flink nog att få dubblén. Några fler kommer inte till det stället den kvällen, så lyckas man så bra är det lika bra att gå hem sedan. Det är inte så att de är få, tvärtom, men trots att man hör dem ”oa hela natten” runt omkring, skall man veta att skogen är stor, att sannolikheten att de kommer just till det ställe där jag passar, är snudd på obefintliga. Okey, det finns ställen även hos oss där jordbruket lever kvar och man kan skjuta duvor på liknande sätt som söderut, kanske inte så stora mängder, men ändå. I Västerbottens inland lades de flesta jordbruk ned för flera årtionden sedan. Våra duvor är alltså hänvisade till sådant som skogen kan ge, blåbär t ex, men det gör dem inte lätta att jaga.
Morkullan
Under ett par år har både Vägverket och Järnvägen (som löper parallellt med varandra) genomfört stora renoveringar, vilket har betytt utgrävningar av diken, slyröjning, och utrotande av all örtvegetation och det i samband med att markägare har råkat välja att röja sina marker samtidigt, har givit en tillfällig försämring av vår så omhuldade jakt. I år ser biotoperna ut att ha återhämtat sig; återigen kantas alla diken och vägkanter av sly som sälg, vide, gräs, hallon och mängder av mjölkört och annat som kullorna trivs att vara i. Förhoppningen är att vi skall lyckas bättre med den jakten i år, ty den utgör en av årets absoluta höjdpunkter.
Skogsfågel och änder
Änderna hoppas vi aldrig särskilt mycket på innan den stora höstflyttningen börjar och det är långt senare än jaktstarten. I viltvattnet råder förbud (vilket vi inte har något emot) och i övrigt är det få gångbara vatten för änder att häcka i. Det kan finnas några krickor eller någon liten ungkarlsklubb av gräsänder här och var.
Som ivrig skogsfågeljägare är man alltid optimist inför den stundande säsongen. Man läser hela sommaren tecken som är positiva för föryngringen, men allt som oftast visar det sig att ens läskunnighet är undermålig – eller så lider man av önsketänkande; det blir en sparsam föryngring.
Ändå framhärdar jag med min optimism i år; vi har haft varmt, föda har funnits i överflöd och vi har inte sett fler predatorer än vanligt. Kanske har jag bara låtit mig luras av det fina vädret, kanske blir det som vanligt; normaltillståndet är ju ett med sparsamt med vilt. Inte av några särskilt uppenbara skäl, utan bara för att skogsfågel är sådana. Egentligen borde vi kanske veta litet mer, ungfåglarna är halvvuxna nu och flyger utan problem, men vi vill ändå inte störa dem mer än vad vi gör när vi slumpmässigt råkar gå på dem på väg ned till ett fiskevatten eller när vi är ute med bärhinkarna. Vi respekterar den restriktiva lagstiftning som beskriver när man får börja träna hundar för höstens jakt, inte för lagens skull, utan för att den är förnuftig. (Det är ju annars inte så vanligt att jaktlagstiftningen styrs av förnuftstänkande).
Vi jägare är lyckligt lottade som har allt detta att se fram emot, men en sak i taget; eller hur? Visserligen lever vi för jakten, men den kommer tids nog – och sedan den hemska vintern. Låt oss först njuta av sommar och varma dagar, ljumma kvällar vid fiskevattnen, och en iskall pilsner i det gröna gräset. Trots allt är friluftsliv och naturintresse något som skall upplevas och intensivt avnjutas ur alla deras aspekter. Vi väljer då att göra precis så.
Utan begränsningar
Av Stefan HanssonUnder de ca två decennier jag har jagat och efter bästa förmåga tränat spaniels, har jag lärt mig att det pågår ett evigt grälande och intrigerande i våra kretsar. Vi som jagar på riktigt med våra hundar har aldrig hållits högt i kurs och intrycket är att provverksamheten också har lämnat mycket övrigt att önska, i alla fall här i norr. Efter det har jaktspanieln kommit på allt bredare front i hela vårt land och ett extra stort intresse att blåsa än mera liv i grälet, har inträffat. Ett helt revolutionerande medium för att kasta dynga på andra har också kommit med Internet.
Det som får mig att fundera särskilt på hur det är ställt, är när jag går in på vissa forumsidor. Birddog är en sida som borde kunna fylla en stor funktion, en sida som så väl behövs i våra tider, men jag måste ifrågasätta dels sidans möjlighet att skriva anonymt, men dels också vissa skribenters uppfostran. När det kommer till spaniel- och retrieverfolks inlägg tänker jag att de torde utgöra hela materialet till en beteendevetenskaplig avhandling om mänskligt uppförande på dess allra lägsta nivå. Så här hårt kan jag uttala mig därför att dessa skriver under signatur och därför avhänder sig rätten till ett sakligt bemötande. Smutskastningen av en del personer och ”deras polare”, är så stötande att de som kastar helt enkelt inte förtjänar någon respekt alls. Är det så här det är i spaniel- och retrieverkretsar, betackar jag mig. Det är under min värdighet att delta i en sådan debatt och tyvärr tror jag också det är många jägare som avskräcks och därför går till andra raser. Tyvärr tror jag också att varje ny spanielklubb (vilket är anledningen till det nu uppkomna grälet på sidan) är dömd att misslyckas om den inte står helt fri, helt utan kopplingar bakåt till SSRK. Frihet skulle ge arbetsro och ta ifrån den gamla kadern anledningen att riva i verksamheten.
Personerna bakom Birddog har deklarerat att det främst är en enskild person som så här utan begränsningar går an på sidan, en som skriver under flera olika signaturer och därmed skämmer ut både sig själv och hundfolket. Det vore lätt för oss berörda att då säga: då är det ju inget problem om det är en enda person, den behöver vi inte bry oss om! Tyvärr är det nu en gång inte så enkelt. Jag har själv personlig, tråkig erfarenhet av hur den här kulturen genomsyrar klubbverksamheten på alla nivåer. Vårt län är inget undantag, men det är på ett subtilare plan, man får höra bakom ryggen av bekantas bekanta vad som sägs om en och det är sällan något gott. Märk väl: det drabbar även dem som inte längre är medlemmar! Elefanter glömmer heller aldrig; det som det skvallrades om för 20 år sedan, är idag förvandlad till ren sanning och nya medlemmar undervisas snart i det heliga evangeliet. Det skall poängteras att det inte är en sida som Birddog som skall klandras för problemen, de fanns långt innan någon hade tillgång till vare sig hemdatorer eller ett Internet.
Nåja, om alla de som motionerat om ett förbud mot utsättning av vilt, främst fasan och änder, får igenom sina krav, finns snart inget att gräla om. Spanielverksamheten är till övervägande delen koncentrerad till södra Sverige och vad skall den baseras på om det inte längre finns vilt att jaga som passar klassisk spanieljakt? Det skulle betyda slutet för raserna som sådana. Om jag får tycka något skulle jag bry mig mer om att debattera det scenariot, än hur verksamheten skall utformas. Tro för den skull inte att jag känner mig trygg i min skogsfågeljakt; politiska råsopar slår blint och jag ser all anledning att oroa mig för egen del.
