Träning i sommarkväll
Text och bild: Stefan HanssonSå har vi då – tack vare Jonas – funnit ett bra ställe att träna i avskildhet. Ängen är täckt av hög, tät och doftande vegetation som gör varje apport till en liten prövning för även vana hundar. Det finns inte en chans att jyckarna skall hitta en apport med synens hjälp; här är det nosarbete som gäller. När vi var där i torsdags var måhända kvällen litet för varm för hundarbete och vi fick ha förstånd att avbryta när hundarna inte längre orkade – något som arbetsgalna hundar kan ha svårt att lika sig med…
Jonas som var där först av alla, ville ha litet råd om ett som annat. Sigge är nu en ung springer som inte i något avseende skiljer sig från alla andra unga springrar vi har stött på; tittar man riktigt noga ser man energin krylla i pälsen på honom. Alltså inget att känna sig alarmerad för, men det skall ju hanteras och en hund skall formas.
Jonas ville bl a ha råd om Sigges fältsök; hur hunden går, hur han själv agerar o s v. Det var en snabb affär på några minuter, Sigge är en typisk representant för sin ras; det finns inbyggt i honom från början. Det som skall slipas är samspelet i kroppsspråk och signalsystem, men det är väl sannolikt att alla vi hundförare talar olika ”dialekter” i vårt kroppsspråk och i signaler så det är inte mycket att orda om. Som vanligt blir det säkert som för alla oss andra; den riktiga proberstenen blir när fastheten för vilt skall etableras. Jag har då aldrig talat med någon som har angett något annat som det allra svåraste i spanielträningen.
Ängen är annars perfekt för fältövningar. Hundarna får jobba för att ta sig fram, något vilt finns inte att störa och djupt nere i grönskan tvingas hunden till att själv hålla kontakt med sin förare. Det syns på bilderna på Chatarinas hund Pelle som knappt syns i gräset och rödklövern och likadant var det för Sigge och våra egna jyckar. Ingen skillnad för vare sig de rutinerade eller nybörjaren. För de rutinerade är det inte nödvändigt att gå i vilttomma marker kanske, men ibland behöver man som förare känna att man fortfarande kan samspelet med sin jycke, men för Sigge nödvändiga första lärospån.
Det som var allra bäst för honom var dock att tvingas hålla sig stilla, djupt plågad av att se andra hundar arbeta. Ingen lätt sak, men till slut gav han upp och lade sig ned, urbilden av Lidande Hund, men stilla blev han. Som en extra bonus började han också söka husses blick, en lätt sak när hunden tillåts arbeta, men ack så svår när den skall vara passiv. Egentligen också det typiskt för ivriga jaktspaniels.
På hjortrongula tuvor
Bild Annelie HanssonVi lallade på några timmar på myrarna varje dag och vi har nu ett helt betryggande vinterförråd av de fina bären. Det är gott att ha den sylten till frukostflingorna i vinter när snöstormen ylar runt knuten.
Det är svårt att fatta att en miljö som på vintern är så ogästvänligt kall och karg, men på sommaren är den varmaste platsen på marken. Det var som att bären kokade i sin egen saft under det tunna skalet och värmen flimrade över torv och bärtuvor. Går man för länge så börjar det vingla i skallen och det är då det är dags att söka rätt på någon liten skugga och få rejält med vatten. Ingen lätt sak i en marktyp där myrtallarna knappt klarar av att ge skugga.
Vår myr är ett kärt tillhåll. Inte bara kan den under lyckligare stunder ge fin fisk i tjärnarna, just i helgen gav den också mängder av bär, om bara någon månad söker vi orre och ripa där.
Det är något visst med den. Så här i halvårsrapporternas tider då vi får höra på nyheterna att företagen går med jättevinster, men ändå inte så mycket som väntat och att därför stora personalnedskärningar väntar, kan vi för en stund glömma verkligheten på myren. Inga krig i Mellanöstern följer oss heller dit, inga rapporter om det bistra arbetsmarknadsläget heller; på myren står tiden stilla och myren själv bryr sig inte ett dugg om mänsklig ävlan. Under alla år vi besökt platsen har inget förändrats, vi kan inte peka på en enda enskild myrtall och säga: ”den har vuxit”. Om vi så lever 50 år till, kommer knappast något att synas av myrskogens åldrande, utom möjligen att en och annan liten tall grånar och dör.
När den där månaden har gått har vi bytt hinkar och spön mot bössor. Tiden går fort så här under andra halvan av sommaren – på gott och ont. För oss som jagar är inte slutet av sommaren helt en signal om förfall och saknad av den nyss gångna, eller ändlös längtan efter nästa, för jägaren förstärks intrycket av skördetid – också något att värdesätta.
