Semestertider
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie HanssonNatten mot lördag vräkte det första regn vi haft på ett par månader, ned. Välsignat regn åt pären hörde jag en gång någon kalla det, och nog var det bra, men enligt grannen fanns bara 8 millimeter i hans vattenmätare och det räcker inte på långa vägar.
Regnet förde med sig en annan luft. Kanske inte direkt höstlig, men den gav en aning därom med den friskhet vi inte känt på länge. Solen sken som aldrig förr resten av helgen och söndagen var så varm som de brukat vara den här sommaren.
Hundträning
Det litet svalare vädret fick oss att tro att träning kvällstid skulle vara möjlig; helt sant var det nu inte. Det vi upplever som rimlig värme, upplever hundarna som tungarbetad, tungor hänger långt ute och sidor går som bälgar.
Ändå funkade allt som det skulle i de moment vi gjorde. Det är fantastiskt att se en jaktspaniel gå som en klocka, eller snarare en pendyl, i ett helt arbetspass utan att man knappt en enda gång måste ge signal, vare sig ljud eller handsignal. Lika frustrerande är det förstås när det mesta går på tok, vilket händer då och då. Ibland kanske man har svårt att se hundar som individer som då och då har en dålig dag.
Jag är ingen vän av knappt märkbart förande av hund med små, små signaler om det är av anledningen att det bara skall vara så, det är bättre att använda de signaler som står till buds om det gör att hunden funkar bättre. Däremot känner jag mer och mer att spaniels funkar bättre med det stillsamma förandet av den, i alla fall med de hundar vi har. Det tycks vara ett säkert sätt att stressa upp dem genom att vara övertydlig, ett sätt att lura dem att tro att nu är det något extra på gång och följden blir att de drar framåt med stor risk att gå ur hand. Det är då det är så lätt att börja låta allt högre och naturligtvis blir hunden ännu svårare att hålla i hand. Dessutom tvingar det tysta förandet hunden att hålla koll på föraren, om han visslar och skriker vet hunden ändå var denna är.
Nå, det här är vi nog många som stundtals har syndat mot, inte minst undertecknad. Det är inte alltid lätt att behålla sitt lugn, och logiskt tänkande – som är så självklart innan man går ut – tenderar att tappa i värde. Det är ju så att våra jaktspaniels har allt med sig, det är egentligen inte en fråga om att träna en spaniel i jakt, utan ta vara på det den är född med och forma det till något som tjänar till att etablera ett fungerande team. Även förare har bättre och sämre dagar och tricket är att minimera antalet sådana, helst träna bort dem helt, men det är ju förarens ansvar och inte hundens. Våga lita på hunden, våga låta den jaga ut och göra det den skall – våga vara sparsam med visslingarna, det är då hunden lyssnar och det är då flytet i söket och skönhetsupplevelsen som vi eftersträvar, kommer fram.
Familjeledigt
Äntligen är det dags även för oss att få vara lediga tillsammans allihop ett par veckor. Det är förstås på tok för litet, men bättre än ingenting. Det skall bli skönt att sitta ute och äta en god middag i eftermiddagssolen på söndagar och veta att vi inte skall stressa hem till staden efter att ha sugit på helgkaramellen så länge som möjligt. Fisket brukar bli bättre i augusti och i morgon får vi skjuta ringduvor, svårt men det kan gå. Sommaren ser ut att hålla i sig ett tag till så det gäller att njuta ledigheten så gott det går.
Det här betyder att det kommer att bli glesare mellan våra uppdateringar en tid, kanske – om vi har något ärende hem – att något ändå kommer in, annars blir det längre fram när det skall skrivas om den pågående norrländska jakten. Stay tuned, som engelsmannen säger!
Mera jakt
Av Stefan HanssonI år sker en jaktlig förändring – till det bättre. Både när det gäller jaktlig kvalitet och faktisk yta att jaga på; jag har skaffat jakträtt även på grannmarken. Jag går alltså från 8000 ha till ca 12 000 ha. Den sammanlagda summan för det uppgår till 700 kronor. Det som en del så varmt vill framhålla som en folkrörelse även för den lilla människan, är verklighet i våra trakter. Det borde tjäna som mönster för all svensk jakt; alla borde jaga mer och det för en symbolisk summa – hur kan det annars kallas folkrörelse?
Nu vet jag att långt ifrån alla ser det så, inget har ett värde om det inte kostar skjortan, man framstår själv i så mycket bättre dager då. Åter andra skulle ge sin sista skjorta för det som är så naturligt för mig och mina likar, men det skulle förutsätta ett boende på våra breddgrader. Jag antar att var och en vet bäst vad som är lämpligast, men där ser man kanske tydligast hos vilka den heliga lågan brinner starkast. Antagligen finns det ett antal 08-politiker som gnisslar tänder när de märker att Norrland är svårare att avfolka än de kunnat tro, för de dumma j-a som bor i Storuman eller någon annanstans gör knappast någon hemlighet av att jakten är en av de tyngsta anledningarna till att de vägrar flytta.
Inte har vi några jättemängder av fågel på alla våra tusentals ha, inte heller har vi de allra bästa hundar sett ur den striktaste av meningar, men de går hyggligt bra efter de förutsättningar som ges – en och annan fågel blir det också. Det viktigaste är friheten att röra sig på stora marker och ha CHANSEN och FRIHETEN att verkligen få jaga allt det man bara orkar och viltet vi skjuter har vi råd att äta upp själva. Det blir många och långa, hårda jaktdagar för oss som har drabbats av ”fågelviruset”. Så antingen vi bor i Storuman eller någon annanstans är vi nog lika dumma, eller som vi föredrar att se det; särskilt gynnade som kan jaga på så stora marker, att varje dag är en helt ny dag med helt nya saker att upptäcka. Kalla mig gärna för en romantiker, men även om viltet söderut trängs i större stammar, är trängseln bland människor mer än vi anser oss behöva. Vi flytt’ int’!
Den här nya marken har fördelar som t ex att de fåglar jag så här långt har tvingats se fly in på grannmarken, kan jag nu gå och söka upp igen eftersom jag har jakträtt även där. Det finns också ett starkt nostalgiskt värde i den; det var där jag började min jaktliga bana på allvar för så många år sedan när jag var i tonåren. Något äldre lärde jag mig också att jaga med spaniel på den marken, något jag aldrig har upphört med, även om själva jaktutövningen har flyttats till andra marker. Det skall bli skönt att återvända till platsen för brottet så att säga.
Spanieln på den tiden hette Narya, kanske den bästa hund vi haft – eller kommer att få. En odåga var hon på många vis, men för mig som skulle lära mig spanieljaktens finesser utan någon handledning, utan någon tidigare erfarenhet av vare sig hundar eller rasen, kom hon att göra mig till det jag är; en riktig spanielmänniska. Det var mängder av vilt som sköts av oss och andra över den hunden – klassisk spanieljakt? Ja, det måste det ha varit eftersom vi sköt så mycket fågel över en hund som jagade under bössan, i all enkelhet, i anonyma Norrland.
Numera heter husets första hunddam Nenya och det skall bli roligt att ta med henne till Naryas gamla tassemarker. Jag har en del att återupptäcka. Husets nuvarande båda hundar är av en annan sort än de gamla, men inställningen har inte ändrats, snarare förstärkts; livet vore fattigt och grått utan jakten. Det är överflödigt att påpeka att jakten är synonym med spanieljakt så där under barmarkssäsongen. Det finns inga skäl att tänka om angående val av ras – vi håller oss till våra mångsysslande och kompetenta långöron.
Blyförbudet igen
Av Stefan HanssonI senaste Jaktmarker och Fiskevatten (nr 8/2006) finner jag den braskande rubriken: ”Blyförbud kan få allvarliga följder” (sid 19). Skribenten Thomas B Andersson hänvisar till ett faktaunderlag ett antal konsulter tagit fram åt den konsekvensutredning som regeringen tillsatte förra sommaren angående ett eventuellt blyförbud. Det intressanta med den är att man nu har beräknat kostnaderna för samhället om denna lag skulle träda i kraft.
Enbart beräkningen av kostnaden som skulle tillföras staten vid inlösen av 250 000 kulvapen, som skulle nedklassas och därför vara oanvändbara i jakt vi känner till och reglerar idag, visar att skattebetalarna skulle pungslås på ca 2 milliarder. För de 200 000 hagelvapen som inte tål järnhagel och som skulle behöva bytas ut, anges ingen kostnad, men det är väl att anta att den skulle uppgå till ungefär lika stora summor. Här nämns alls inte den mängd ammunition som skulle behöva lösas in, men där handlar det med all säkerhet om stora summor. Man kan undra om det är värt priset för symbolvärdet i att förbjuda den enda metall som dels (det har forskningen visat) är den enda lämpliga eftersom den i fast form inte korroderar och därmed inte kontaminerar, dels också ur djuretisk synpunkt är lämpligast. För vissa politiska partier ja, men för dem som kan se igenom propagandavärdet, nej.
Fakta, logik, sunt förnuft, djuretiska hänsyn, samt ekonomiska, visar tydligt att vi skall fortsätta använda bly i vår ammunition, fortsätta använda våra nuvarande vapen. Jag har ännu inte hört talas om några tecken till att staten kommer att kräva sanering av alla hundratals tusen ton av blykablar som diverse statliga verk har skottat ned i marken under alla år; hela debatten handlar om jägarna, vi som anses vara de som främst förgiftar naturen med bly. Jag antar att det anses billigt att kräva jägarna på ansvar, men vilka astronomiska summor skulle det inte kosta att sanera naturen från blykablar? Ändå har de alltid använts just för att de inte korroderar!
Idag finns det bara två politiska partier som fortfarande förbehållslöst kräver ett totalt blyförbud i ammunition; V och Mp. Allt tyder på att vi bör fortsätta använda bly och man kan naturligtvis undra varför de ändå vidhåller sin ståndpunkt. Svaren kan bara vara ett. Det framstår med smärtsam tydlighet att man skall komma åt jägarna till varje pris, ingenting annat. I deras metodik, och antagligen uppfattning om demokrati, styrs tänkandet av att straffa medborgare ekonomiskt med att inte ersätta, eller beskatta tills medborgaren gör som de vill. Se på våra höga bensinskatter. Kan man då inte ana att det är OK att låta individerna själva ta kostnaderna för byte av vapen och ammunition? Helst faktiskt ge upp jakten helt; det är ju dessa partiers stora mål.
I höstens val vore det mindre lyckat att ens överväga att lägga sin röst på något av dessa partier. Kanske också att lägga den på något parti som stödjer, eller stöds, av dessa två. Själv är jag alldeles för mycket jägare för att göra det i alla fall.
Nyligen rasade ett gäng socialdemokrater mot att Jägareförbundet bedrev politisk propaganda och ifrågasatte förbundets rätt till det allmänna uppdraget; förtäckt hotande om man så vill. Jag är medlem i förbundet. Undrar om jag då enligt samma sossar inte har rätt att tycka till, eller om jag som medborgare med rösträtt kan göra det ändå?
