Än lever vi!
Av Stefan Hansson
Bild Annelie och Stefan HanssonVår gemensamma familjeledighet kunde knappast ha inletts bättre, i alla fall inte sett ur ett svenssonperspektiv; sol och värme som slår alla sommarens tidigare rekord. Visst finns det avigsidor med det, men ärligt talat är det skönt.
En av knepigheterna med vädret är att det är svårt att träna hundar inför den säsong som börjar om ett par veckor. De behöver all den konditionsträning de kan få, men det vore djurplågeri att göra det när det är så varmt, vad man kan göra är förstås att låta dem simma. Att vistas vid vattnet är också alltid trevligt med den svalka det ger när vinden tar fart över vattnet. Somliga föredrar att kasta sig i det.
Besökare
Det dröjer alldeles för långt mellan tillfällena, men Johan och Cissa kom upp med Whimsey en dag och som stolta spanielägare åkte vi raka vägen ned till vattnet för bad och hundträning. Just träning, för ingen av jyckarna såg ut att vilja bada vare sig för svalkans eller för konditionsträningens skull; de bara plaskade omkring i strandvattnet och väntade på att alla dummies skulle plockas fram. Tre storögda långöron glodde uppfordrande på oss från vattenlinjen – ja sådana är de våra jaktmaskiner. Nå, om det var det som krävdes så…
Långa medvindsapporter blev dagens uppgift, inte alldeles lätt, men en nyttig övning. Värdet av motionsmomentet kan dock ifrågasättas: väl långt ute i sjön visade det sig att jyckarna kunde vada bitvis, så lågt är vattenståndet. Ån som rinner ut ur sjön är i princip tom på vatten, litet sorgligt eftersom den är ett av de pålitligaste andjaktsställena på marken. Det blir att hoppas på höstregnen tills det är dags för de stora flyttfågelflockarna…
Hallon och ringduvor
Vi hade inte väntat oss att några hallon hade kunnat undgå att torka bort, men faktiskt fanns det ganska gott om dem. Däremot hade deras gröna, slingriga innevånare – hallonmaskarna – tydligen torkat bort; bären vi fann var riktigt fina. Inget doftar heller så mycket sommar som de härliga bären och till vintern hjälper doften av upptinade sommarbär en att härda ut till varmare tider; det vore synd att inte ha dem.
Det har gjorts tappra försök att komma åt någon duva, men det stannade vid det – försök alltså. Metoden är att passa på vissa platser efter någon grusväg i skogen – och nog finns det duvor, men aldrig där man såg dem dagen innan, eller rent av samma morgon. Stationära är de, punktliga likaså, men de varska fåglarna höll sig hela tiden utom håll och byte av pass betydde naturligtvis att de då flög över där jag satt stunden innan. Det där med duvor verkar inte vara min grej.
Järpar
Vid en av ”duvjakterna” sprang jag på vägen ut rätt in i en hel, stor järpkull alldeles bakom huset. De såg fullväxta ut, bara stjärtfjädrarna såg korta och spretiga ut. Hade det varit på rätt sida om 25 augusti hade jag utan tvekan kunnat få flera stycken av de orutinerade ungfåglarna, men ännu får jag vänta med att hytta åt dem med bössan. ”Dem ser du aldrig mer”, sade Annelie när jag berättade om händelsen senare. Tyvärr kan hon mycket väl ha rätt. Det där ligger väl inom ramarna för lagen om alltings jävlighet; bättre en fågel i handen, än tio i skogen, men det krävs förstås att de går att återfinna den dagen de blir lovliga…
