D-dagen…
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson…närmar sig, och det med stormsteg. När ni läser detta borde jag ha gjort min första dag på morkulla eftersom de blir lovliga just idag, men tiden vill inte riktigt medge mig den möjligheten till njutning. Livets allvar pockar på uppmärksamhet, massor att göra, många ställen att besöka för saker som inte har med jakt att göra. D-dagen (25 aug) kräver förberedelser för sig själv och många åtföljande dagar, men jag hoppas i alla fall att få ett par dagars morkulljakt från mitten av veckan innan det är dags för själva ”huvvudjakten”.
På fredag är det alltså dags igen. Mycket skall förberedas, annat borde ha förberetts bättre – som hundarnas konditionsträning – men det varma vädret har gjort att det knappt ens på kvällen har gått att ge dem motion tillräckligt. Det kliar förstås mer och mer i avtryckarfingret, man undrar hur det ser ut med fågel på skogen och som vanligt går det inte att ha någon egentlig aning. Att jag har en järpkull ovanför huset vet jag dock sedan förut och häromdagen hade jag igång en tjädertupp på samma ställe.
En sak står dock fram till dags dato klar; blir det inte massor av regn måste fågeln sökas vid vatten, sjöar och tjärnar. Det är inte lönt att söka längs åar eftersom de i stort sett har torkat ut. Det blir litet av en utmaning att dra igång årets jakt.
Hur det än går med jakten är det en sak som är precis som vanligt; vi får huset fullt av gäster till premiären. Det har blivit så de senaste fem åren. Vilka som kommer varierar, men det vanliga är att det är någon eller några nya och det här året är inget undantag. Ibland undrar folk varför vi gör det – vad vi vinner på det. Det självklara svaret är förstås: goda vänner, något man aldrig kan få för många av. Läs om årets upplaga av vår jakt i kommande ord.
Utställning
Törs vi erkänna att vi har bevistat en sådan tillställning? Nå, nu är det gjort i alla fall, men den var för spaniels, åtminstone det kan vi anföra till vårt klena försvar.
Efter att med någon regelbundenhet ha tränat med Chatarina och hennes welshar under året, har vi kommit att tycka mycket om rasen och därför åkte vi gärna till Hörnefors ett par mil söder om Umeå och bevistade tillställningen. Själva utställningsmomentet har vi inte en aning om hur det fungerar, hur en ”fin” welsh skall se ut och så vidare, men en sak är klar; om vi hade varit domare där hade vi nog snart blivit tjärade och fjädrade och kastade i den närbelägna Hörneån!! Domare var nu i stället Christine McDonald, kennel Northey, och sällan har vi varit så rörande oense med någon om vad som är bra och mindre bra: de hundar vi tyckte såg bra ut, blev av henne utslagna allra först.
Löjligt nog insåg vi snart att de hundar jag tyckte bäst om var de som var mest lika världens vackraste och mest rastypiska jaktspringer (Nenya) och Annelie hade en misstänkt förkärlek för små och nätta hundar som låg närmast cockern Tezla…
Är WSS en jakthund?
Med risk att få på nöten för det påstår jag att jag såg en del welshar som faktiskt påminde rätt mycket om jaktspringern, de litet tunnare och luftigare, de med små öron och finmejslade huvuden och inte så mycket läppar och hår. Kanske har jag bara fattat fel, men de ser ut att ha kropp för att arbeta hårt – något som inte borgar för att de egentligen kan jaga i och för sig, men det går vilda rykten om att de faktiskt kan det.
Vi vet att Chatarina har det som mål, liksom att en del andra utställare påstod sig ha det med sina. Enligt uppgift är det inte helt ovanligt i rasens hemland, men en mer oväntad uppgift var att de är vanliga som jakthundar i Tjeckien! Hur det än förhåller sig med det här är det alltid roligt att tala med människor som befinner sig långt ifrån ens egen verklighet – och kärleken till deras ras gick inte att ta miste på. Är de också dugliga i jakt är de bara att gratulera och hundar är alltid hundar, vi tycker om dem ändå – just för den sakens skull. Skall vi vara helt ärliga är knappast våra jaktspaniels mer än något slags glorifierade sällskapshundar som vi gör allt vi kan för att hålla i form och träna under de tio månader av året när det inte är jakt. Från slutet av augusti och ca två månader framåt skall de helt plötsligt förvandlas till effektiva jakthundar. Se där, ett utslag av sällsynt klarsyn och uppriktighet, men det är så det är. Vore hundägare kloka skulle vi antagligen ägna oss åt något vettigare och mindre kostsamt, men då skulle vi förstås inte ha några hundar att tycka om – året runt.
Äntligen riktiga hundar!
Utropade jag där jag stod bredvid Chatarina, där vi stod och såg en polis ha uppvisning med jaktspringer på narkotikasök. Chatarina – som är en person utrustad med ett rikt mått av humor – log syrligt mot mig och sade: ”Och inga fjolliga welshar?” Tonen är rå men hjärtlig.
I själva verket var det ett mycket bra initiativ att bjuda in en engagerad narkotikabekämpare och hans vältränade hundar. Det kändes som en informationsstund i skolan till en början, men själva ”liveuppträdandet” med hund lyfte hela händelsen, det skall både polisen och WSSK ha all heder av.
Det var spännande att se en pigg jaktspringer arbeta på det sätt den gjorde. Det är ju en bit från fågeljakt, men ivern och fokuseringen var inte att ta miste på och man kanske kan säga att det hundarbetet fyller en funktion i ett samhälle som inte mår helt bra, på ett sätt som lämnar fågeljägaren litet i skuggan. Ändå kände en inbiten spanieljägare väl igen sig när polisman Harry Nilsson beskrev sitt förhållande till hundarna; de är extremt förarbundna – inga andra fungerar bra med hans hundar. När samförståndet mellan förare och hund är bra befäst fungerar de som ett urverk tillsammans. När jag talade med honom beskrev han hundens arbetsförmåga och vilja på samma sätt som vi gör varje gång vi talar spaniel och jakt. Nog är det väl tur att det finns jakthundsraser som är avlade så de passar brottsbekämparna i samhället så väl!
Hundprat
Som gäst hos Chatarina, Olle och deras ungar slås man alltid av värmen och trevnaden som möter en i dörren. En söndagslunch i deras soliga trädgård leder förstås direkt till en situation där hundpratet står som spön i backen, inte minst denna gång när Christine McDonald befann sig där. Det är märkligt att ämnet hundar verkar outtömligt och det minskar sannerligen inte trevnaden för oss frälsta.
Visserligen befinner vi oss allra längst upp på läktaren så länge det gäller utställning och diskussionen hur en spaniel skall se ut, men det visade sig snart att Christine är precis lika insatt i den jaktliga verkligheten, dels med welsh, men dels också med jaktspaniel. I familjen McDonald finns även en jaktspringer och alla tycks delta i traktens jaktliga aktiviteter. Vi hade en flera timmar lång ”chat” om spaniels och jakten med dem, både här och i England. Hennes slutsats var dock att det vi håller på med inte kan kallas spanieljakt i egentlig mening.
Nu jagar vi med spaniel och vi skjuter fågel över dem, så på något vis måste det ändå vara spanieljakt, om än inte i dess tänkta form, men hon tyckte det var roligt för vår skull att vi har morkullorna som vi jagar på det rätta sättet!
Christine är en mycket trevlig, öppen och mångsidig person och vi kan inte annat än lyfta på våra imaginära hattar för engelskt hundkunnande. Att jaktliga verkligheter skiljer våra länder åt var en intressant fråga att diskutera, men samtidigt fanns en samsyn som gjorde att diskussionen kändes fruktbar.
Vi anpassar vår spanieljakt till rådande norrländska verklighet för att få den att fungera – och vi njuter ohämmat medan vi gör det. Att någon har synpunkter på det tar vi med fryntligt jämnmod, bara alla är nöjda. För oss är jakten och hundarna viktiga, men lika spännande är människorna bakom hundarna. Att åsikter stundtals går isär, att skillnader finns spelar ingen roll när alla njuter lika mycket av diskussionen i sig själv. Tack kära hundar för alla goda vänner, gamla och nya – och tack så hemskt mycket familjen Lundberg för en trevlig lunch!
