Jakt för alla
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan HanssonRiptuppen hånskrattar där den lyfter inom gott håll framför mig, själv fumlar jag som bäst med att få in en ny patron i min brutna bössa – och fågeln klarar sig undan. Anledningen till att jag tar längre tid på mig än vanligt att utföra detta byte, är att min uppmärksamhet till hälften är upptagen med att se hur det går för Nenya att komma in med den orrtupp hon är skickad att hämta. Hade ripan gått upp direkt efter att orren gick ned, hade jag inte hunnit bryta bössan och chansen till en ovanlig dubblé hade varit uppenbar. Nu blev det inte så – sådant händer, men eftersom den unga, spräckliga orrtuppen hör till mina absoluta favoriter, både som jaktvilt och middag på bordet är jag fullt nöjd ändå. Jag tar skottet i ett svårt läge och det gör inte saken sämre.
Situationen kan bara upplevas här i norra Sverige och jag vet att jag är privilegierad, både för att den typen av jakt finns här och för att vem som helst har råd med den – även en sådan som jag. Jakten är utan minsta tvekan en mänsklig rättighet, men tyvärr faller ofta det resonemanget på sin egen orimlighet på grund av ekonomiska faktorer; ser vi på hur priserna och konkurrensen om jakttillfällena i södra Sverige ser ut, förstår vi varför. För att nu inte tala om hur det är i andra länder. Vid samtal med Andy Robinson, som nyligen gästade oss, framstod hans berättelser om priset på jakt som rent av skrämmande; där har en sådan som jag inte mycket att hämta.
Jakten under veckan
Ett argument för den sydsvenska och engelska jakten brukar vara att där finns så mycket mer vilt (vad det nu är till för nytta om jag ändå inte har råd med den), men i år kan vi försvara oss bättre mot just det argumentet; det ÄR ett ovanligt gott år. Att vi inte skjuter särskilt många fåglar är en annan sak, men det beror till stor del på att de håller till på ställen där man knappt ser dem när hunden stöter. Hunden får vara hur bra den vill, men vad hjälper det?
I vår gästbok har Anders Pettersson skrivit och talat om att han har helt andra erfarenheter än vi av var viltet skall hittas och visst har han rätt i vad han säger; vi har haft fullt upp med fågel på sådana platser, men nog är det bättre att hitta dem vid stränder där man ser att skjuta. Annars är det så att jägaren bör vara där viltet är så vi har nog vackert fått söka oss in i de allra tätaste och fuktigaste bäcksnåren vi också, men där hör egentligen våra ripor inte hemma och när vi har stött dem en gång är det nästan lygens att hitta dem igen; de verkar dra iväg långt. Nå, det finns ju orre också och dem är vi mera vana vid att söka i tätningar.
Några fåglar har det ändå blivit, främst över Nenya. Hon har visat sin ras’ övertag över cockern genom att hon är starkare och uthålligare, något som sannerligen har kommit väl till pass i den värme vi har haft hela veckan. Mest har det handlat om ripa, nog har vi stött många orrar också, men de är etter värre än ripor på att klara sig undan våra onda anslag.
Tezla gör också ett bra jobb, bara under kortare pass och med inte alltid så bibehållen lydnad. Om Nenya har dåliga dagar ibland (särskilt när Tezla har fått börja dagens jakt och hon själv har fått vänta!), är Tezla mer oberäknelig. Det går undan, vanligen med bra hörsamhet, men så kommer det där oväntade rycket när hon tappar bort sig helt och jag tappar henne ur hand. Hornen växer ut och hon drar på sig en anmärkning. Nog tar hon åt sig och det går bättre en stund – men det är ju så spännande att hon glömmer sig ibland ändå!
Jag pendlar mellan förtret och glädje när jag för den hunden i skogen, men den där förtreten kan ibland förkvävas ovanligt snabbt när den lilla hunden gör något av sina minst sagt fabulösa eftersök; hon visar varför vi bör ha en apportör med när vi jagar.
Jag hade påskjutit en orrhöna som jag avgjorde att jag hade träffat, med erfarenhet VET man. Det normala i vår jakt är att man går efter en fågel – även när man inte tror den är träffad, man kan ju få stöta den igen – men den här gången gjorde vi det i eftersökssyfte. Hunden tog marken med sig i vanligt sök, men ca 100 meter längre bort började hon rota runt under granar, ta en löpa till nästa gran och vidare. Något var det och ytterligare en bit bort stannade hon mitt i steget i ett fält av högt lingonris, provnosade och tog upp hönan som hon sedan bar fram till mig. Som jägare gillar man sådana upplösningar på ett misslyckat skott; att fågeln hade tagit sig undan så långt visar att den goda apportören behövs.
Med Chatarina på jakt
Bild: Stefan Hansson och Chatarina LundbergDet passade bra att Chatarina ville komma upp och jaga med Hunter och Pelle. Husets hundar hade gått hårt i ett par dagar och kunde behöva avlösning. Ett så bra fågelår som i år vill man gärna utnyttja möjligheterna det erbjuder.
Det var antagligen den varmaste av alla veckans dagar, vilket inte direkt gynnade jakt med så intensiva hundar som spaniels. Eftersom det var så varmt kändes det naturligt att prova runt sjöar som vanligt. Jag hade låtit ett par såtar vila sedan länge och på ett sådant ställe började vi med Hunter. Trots att han markerade vilt på många ställen, hittades ingen fågel i markerna, men i en liten tjärn fanns i alla fall en knipa som sköts och sedan apporterades. Ingen hund är helt till sin fördel i sådan värme, ingen jägare heller, och efter någon timme bröt vi för att ta igen oss och byta jaktplats och hund.
Det var den yngre hundens tur, alltså Pelles. Han började genast i ett optimistiskt högt tempo, gick verkligen bra med den berömda ”farten och stilen”, men vad hjälpte det? Orrarna som vi snart gick på var inte den kull jag hade hoppats på – då hunden säkert hade fått stöta – utan ett gäng gamla garvade tuppar och sådana släpper ingen över bron! Hela min plan hade gått ut på att kunna lura ut dem mot sjöstranden där de brukar trycka bättre eftersom de inte gärna flyger ut över öppet vatten, men tji fick jag. Ett enda bomskott i dåligt läge blev följden, sedan såg vi dem dra över sjön och försvinna som små svarta prickar på andra sidan. Synd, för den unge orutinerade hunden hade presterat ett så bra sök att den hade varit värd en fågel.
Det är så typiskt att vi sedan gick på en ripkull med Nenya då några fåglar sköts. Hon har varit med så mycket att hon kunde ha fått stå över för andra hundars skull, även faktiskt för Tezlas, men nu blev det så här.
Nåja, det här gav i alla fall mersmak och Chatarina är naturligtvis välkommen tillbaka när hon vill. Hösten är lång och så mycket som vi jagar är fler spaniels alltid ett välkommet tillskott till vårt jaktparti.
