Veckans ord

 

 Nedsläckning
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson

 Sista helgen i stugan innan vi stannar hemma ett par månader under värsta vintern, innebär nedsläckning av stora delar av huset, bara i vattenbärande delar lämnar vi underhållsvärme. Det har varit vintrar när vi har hållit andan när TV har rapporterat om köldknäppar då tempen har legat mellan minus 30 och 40 grader i flera dagar. Hittills har det gått bra, men det är alltid litet oroligt.

 Litet dystert är det också att avrusta en säsong som sträckt sig från april till nu. Just i helgen var det ändå trevligt när Johan, Cissa och lilla Saga, dottern, var på besök. Med var förstås också Whimsy och det är litet lustigt med henne. Våra jyckar har känt henne sedan hon var liten valp så hon smälter in i flocken på ett mycket naturligare sätt än många andra, möjligen med undantag för några welshar vi känner. Det är väl så intressant att studera hundars sätt att vara och alldeles uppenbart är att de skapar band med dem de vant sig vid i tätare kontakter.

 Toppjakt

Johan ställde sig på skidorna tidigt i går morse för att kanske få skott på någon fågel, själv fick jag nöja mig med mitt flera veckor långa och träliga ryggskott och ta en promenad med damerna och jyckarna på byvägen där det är jämnt och bra att gå. Jag är inte den som ryggar för en jakt på vintern, men det var inte att tänka på.

 Nå, det var inte fel att gå med dem och småprata, det var ett tag sedan vi sågs och det fanns en del att uppdatera, men visst, i skogen fanns skaren kvar under 10-15 cm mjuk snö som gav suveränt före; nog grämde jag mig litet…

 Vädret

I natt har det hällregnat igen och utan idog grusning skulle det vara livsfarligt att gå ut. Av förra veckans två centimeter snö återstår bara blåis – som dessutom är våt. Ortopeden har nog att göra denna vinter.

 Det känns som en vårdag egentligen; det är några grader varmt, det märks att ljuset stannar längre och gräsmattorna här omkring är fortfarande gröna. Än kan det komma massor av snö, men med en sådan start blir nog inte vintern så lång och just ljusets återkomst livar upp, det finns hopp om livet.

 Ändå – om man skall se det i perspektiv av drivhuseffekt – så är det här vid kusten det är konstigt med vädret. I lördags, när vi åkte upp till stugan, hade vi minus fyra i Umeå, men på biltermometern sjönk tempen i inlandet ända ned till minus 17, i stugan minus 14. Snö fanns om än inte så mycket, men där uppe är vintern, om än mild, inte extrem eller ens onormal, den kan vara sådan. Ändå är det inte fågelvägen mer än några få mil dit. Västerbottens inland är helt enkelt en kall region, särskilt bland alla vidsträckta myrområden.

 I väntan på fåglarna

Det dröjer nog länge än innan de är tillbaka, om man undantar en trana som det var bild på i VK nyligen och som aldrig brytt sig om att flytta, men under tiden skall vi börja ägna oss åt organiserad hundträning. ”De Tappra Få” eller ”Träningsgrupp Nord” – om vi nu skall sätta namn på verksamheten – vill hålla just densamma igång. Bara för att tala för oss själva skall gudarna veta att det behövs; vill ni så ses vi.