Veckans ord

 

In i träningsselen igen
Text och Bild: Stefan Hansson

 Ljuset är på väg tillbaka och med det lusten att göra något när ledighet och väder så tillåter. Därför var det roligt i helgen när vi kunde dra ihop ett ordentligt utökat gäng för den första träningen på ett tag; ändå saknades något ekipage p g a löpning.

 Det var en massa hundar av alla former och färger som samlades på söndagen och det litet ovanliga var att den dominerande rasen var cockern. Tezla brukar få kämpa på som ensam sådan, men nu fanns två nya framtidshopp med förutom hon. Självklart var Tezlas rumskompis Nenya med tillsammans med två inte helt okända welshar, men också en litet yngre springerhane.

 Kocken och cockern

Platsen var hos Anna, cockern Frejas matte som var med för första gången med henne. Alla kämpade på med jyckarna i den inte särskilt varma dagen, alla utom jag som var ”sjukskriven” från hundträningen och i stället – för en gångs skull – skötte kameran. När så Anna efter träningen bjöd på sopplunch var vi nog alla rätt glada för det; den varma maten jagade kylan ur kroppen – tack Anna för det!

 Vi har en plan

Eftersom vi gör det här som ett kompisgäng kan vi ta ut svängarna litet extra, vara varandras bästa kritiker i gemytlig anda. Ingen behöver förställa sig och var och en kan se att här går att förena hundnytta med nöje; vi vet ju alla hur det är – inte ser vi våra egna fel, men med andra som tipsar kan vi komma längre.

 När vi tillsammans med Catharina ägnade förra vintern åt att träna i vilket väder som än bjöds, kan säkert en och annan ha tyckt att vi var smått galna. Vi började när det var som kallast, -20 och värre, vi var ute i snöstorm och regn och rusk. Visst gör grupptrycket mycket, alltid är det någon som drar med de andra, men vi vill gärna tro att det också finns andra aspekter att väga in, umgänge, nyttig träning för hundar och frisk luft och rekreation från vardagsstressen för hussar och mattar. Den planen höll, nu verkar vår inofficiella träningsgrupp ha lockat fler intressenter – något som bara är roligt – och vår plan har utökats.

 Det verkar nu som om större delen av södra Västerbottens kustland kan komma att bli skådeplats för våra utflykter; alla tycks ha något att föreslå, någonstans att vara och på så sätt variera scenarion och förutsättningar. Vi tror att det bara kan vara bra för hundarna att allt inte alltid är välbekant, att det skulle hålla dem på tårna. Tänk så bra med många som har goda och kreativa idéer att bidra med.