Veckans ord

 

Träningsväder
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan Hansson

 Det var litet varmare den här helgen. Det är skönt att slippa frysa, skönt att kunna ta en fika i skogen utan att skallra tänder. Hundträning går så mycket lättare då.

 Det här börjar ge resultat nu. Det märks att hundarna har skärpt förmågan att koncentrera sig nu när de har vant sig vid de hundar som är med. Alla ses, alla får chansen till träning under överinseende av andras ögon som ser det man inte själv kan eller vill se.

 Gemensamhetsträning har sina förtjänster, det gäller egentligen bara att främst träna det hunden är mindre bra på och inte alltid harva på med det den redan kan. Det blir ju annars lätt så att bekvämligheten hos en som förare gör att det där litet tråkiga eller krångliga kan man göra en annan gång; problemet är bara att den gången kommer inte så ofta om inga andra är med och driver på. Nytt tillkommer också – sådant man aldrig tänkt på som en möjlighet förut.

 Det som gör det här litet extra stimulerande är att hundarna varierar så mycket i ålder. Vi kan helt enkelt inte göra det till något slätstruket likadant för alla och det får oss att skärpa till oss; mångfalden är helt enkelt bra. Tänk att vi börjar vara så många spanielintresserade nu att det går att samlas så många som både vill och kan dyka upp på i förväg överenskomna tider.

 Med den här gången var Chatarina med Pelle och Hunter, Jonas med Sigge, Anna med Freja, Elsebeth med Ezzie och så vi med våra odågor!

 

Ljuset i tunneln

Även om mars i det västerbottniska medvetandet fortfarande är en vintermånad, räknas den nog som något av en light-version av vinter, en månad när det kan vara fantastiska dagar med strålande sol utan att det är smällkallt – det hör mera den riktiga vintern till. Så här i början av februari känner vi att den tiden inte längre är så avlägsen, vi börjar skönja ljuset i tunneln.

 Vi har precis utstått vinterns enda riktiga kallperiod när tempen i Umeå sjönk ned mot -20, i inlandet mot -35 och värre ändå. Man kan undra om det är det som gör att Norrland halkar efter i all samhällsutveckling, snarare än brist på arbete o s v. Vem vill bo – eller investera – i sådana trakter? Fjällturismen i Västerbotten har enligt tidningarna slagit alla rekord p g a en rikedom av snö som fått människor att förlägga sin skidsemester där i stället för i mera snöfattiga orter. Sannolikt kommer turismen i fjällen även i framtiden att finnas som en ekonomisk drivkraft, det är klart, men vad har ett öde och tomt inland mellan kust och fjäll att komma med – särskilt om där är så kallt att det inte går att vara ute, särskilt som det inte finns några backar, fjäll eller hotell att tillgå?

 Det inlandet har att komma med – just p g a sin öde karaktär, frid och ro – är jakt och fiske i olika former. Det här gäller förstås den ljusa delen av året, men då finns oändliga möjligheter. Kanske inte möjligheter som bidrar till samhällsekonomin direkt, men väl indirekt eftersom människor som får uppleva jakt, fiske och annat i tystnad och frid, tenderar att hålla sig friska och arbetsföra i en tid som annars präglas av stress och prestationskrav. Vad har vi för nytta av hårt arbete (om vi har något) om vi inte får något ut av fritiden, med aktiviteter vi själva väljer?

 Nu i helgen har vi upplevt en vändning från kallt väder till milda vindar och takdropp. Vi vet att vi går åt rätt håll och vi vet att skulle vi få tre dagar med många plusgrader skulle all snön vara borta här i Umeå. Mer snö finns det inte. Vi vet också att det mesta av februari och dess fasor är kvar – men hoppet finns där. Jag har nyligen läst att det är just hoppet som håller människan frisk, så låt oss hoppas då.

 Med ljuset och mildare väder öppnar vi också våra sinnen mot omvärlden; tänker på den särskilda vän som i helgen har gått säsongens sista jaktprov, tänker på att nu föds snart en massa valpar och fåglarna står och stampar och börjar känna en dragning norrut. Vi kanske inte märker det ännu, men det är faktiskt inte så många veckor bort.

 Till det här ”norrut” och till inlandet känner också vi en dragning, men det får allt bli litet mer vår först innan vi börjar åka dit och till riktig vår är det längre!

 De här för landskapet typiska upplevelserna delar vi – och har under många år delat – med vänner från när och fjärran. Vi fortsätter gärna att dela så länge det finns de som är intresserade. Det ger oss också chanser att dela andras upplevelser på deras hemmaplan i utbyte. Kanske något även för andra att börja tänka på och planera i god tid nu när vi så sakteliga går mot ljusare tider. Det är bara ett enkelt tips, men ett vi gärna ger. Det ger också ett dubbelt värn för just Din jakt som Du vill försvara, därför att även andra har fått prova på och inse dess oskattbara värde. Det är också något att tänka på i våra tider.