Veckans ord

 

 

Tystnaden är bruten
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson

 Tillfälligheternas spel tycks driva fram litet mildare väder lagom till helgerna. Det är fredag den 16 februari när detta skrivs och efter en sväng med hundarna på skogen, kan jag konstatera att talgoxarna har börjat plinka på så där som de gör på vårvintern. Det är trevligt och humörhöjande, även om vi vet att väderlekstjänsten förutspår en ny dos av rysskyla till nästa vecka, om än inte lika skarp.

 Lördagsnöje för frälsta

Med dårars envishet finns de där på lördagen. I snö, hagel och drivis springer de omkring med sina hundar, spanielägarna som får Hamptjärnstugans parkering att se ut som ett hunddagis.

 Så är det antagligt att helgens pulkåkande och korvgrillande familjer ser på oss; man skall nog vara litet speciell för att hålla på med sådant där ser de ut att tänka. För oss frälsta är det förstås den självklaraste sak i världen att använda en snöig och blöt lördag till hundträning och samvaro.

 Ett par ekipage saknades även denna dag, en ”ny” hund var med och tränade, nämligen Rufsan, Catharinas äldsta hund. Hon uppvisade stor apporteringslust (kan man lugnt säga) – liksom de andra jyckarna. Problemet är snarare att låta apporterna flyga fritt, men få hundarna att inse att alla inte skall hämtas av dem, men det blir bättre eftersom hundarna vänjer sig vid gruppträning. Ändå syns det hur ont det kan göra när de tvingas se andra jobba och inte de själva. Jonas valde att låta Sigge passivt titta på hela tiden.

 Det var kul att se Frejas villiga men unghundstrevande apportering, roligt för mig att låta Nenya se på medan jag gick med Tezla i stället. Tezla är ju inte min hund egentligen, men hon går in för sitt arbete väl så bra som sin äldre kompis, så när Annelie ändå fotade så…

 Ändå var nog det trevligaste att se den lågflygande Rufsan ge sig in i arbetet med hull och hår. Hon har aldrig varit med på det här viset förut när det finns större skäl i att träna hennes son Hunter och den ännu yngre Pelle. Hon är lika gammal som vår Nenya – men än leva gamla gudar!

 Aktivitet och träning är inte allt

Så här när man sitter på kontoret märker man hur nära man är sina spaniels; i skrivande stund ligger de vid mina fötter på det kalla och hårda golvet i stället för i en bekväm korg. Vi tillhör dem som inte kan ha ett inrett hundhus för dem att vara i – vill det heller inte. Hundarna kanske inte är de allra bästa sett i strikt mening, men för oss är de familjmedlemmar och så uppfattar de nog sig själva, dit vi går, går också de. Till slut utvecklar man en omedveten känsla för var de är, man upplever inte att de är i vägen, snarare att det skulle vara tomt om de inte fanns där någonstans inom räckhåll.

 Det här är en hundhållning som passar oss, men vi är ändå glada för att vi inom någon månad skall flytta till en ny lya, ett ställe som ligger precis på stadsgränsen med bara skog, äng och myr utanför knuten. All träning och motionering blir mycket lättare än i dag; det ser vi fram emot, en ny vår på ett nytt ställe med nya möjligheter – men hundarna fortsätter ändå att tassa omkring oss inomhus, inom räckhåll och som familjemedlemmar. Sådana är de våra spaniels.