Veckans ord

 

Våren runt hörnet…
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan Hansson

 Vi upplevde årets första försommardag på lördagen, det var ljuvligt skjortärmsväder, det började skifta i grönt och hundarna skuttade glatt på ängen. Vi hade en fin träningsdag med Catharina, lunch (soppa på höstens svampskörd) och samtal om jakter och vapen att föredra. En riktig dag för entusiaster alltså.

 Annars var det svårt att hitta träningskompisar så här i påsklovstider. Snart är helger mer eller mindre obokningsbara på grund av resor till stugor o dyl. Vi övergår till kvällsträningar när de ljumma vårkvällarna är ljusa länge. Nog är det fint med vår!

 …och alla djuren

De börjar också vakna till. På lördag e m åkte vi ett par kilometer norr om där vi bor och spanade efter muffloner – och visst fanns de där, tackor, lamm och en magnifik bagge med horn som gick runt hela skallen på honom. Den här flocken är frilevande och har funnits där i många år. Det är inte troligt att någon jagar dem eller stör dem på annat vis så oskygga som de är. Man ser dem från E 4:an och stannar man är det inte så att de flyr när man smyger närmare. Trevligt att se dem där varje år är det i alla fall. Många gånger strövar också rådjuren omkring i närheten, så det finns trevliga naturupplevelser att få.

 I Nydalasjön börjar det tina fram strandvakar där mängder av änder och svanar samlas. Än så länge är det mest knipor och gräsänder, men de kan vara underhållande nog. Libidon styr med all kraft vårkänslorna kan uppbåda, här avlas och bråkas, här ”stridsflygs” och ”näbbas” så fort tillfälle ges – och det är inte sällan! Änder måste vara bland fågelvärldens grälsjukaste och det hålls inte alltid inom familjen; en upphetsad kniphane kan mycket väl ge sig på närmaste gräsanddrake – antingen det behövs eller ej. Viggarna som låg längre ut på viken iakttog en betydligt värdigare stil, men det kan förstås ha berott på att de var det enda paret där; de hade ingen att bråka med.

 Snart bygger vi gömslen för fullt i vårt viltvatten på jaktmarken uppe i skogen; vad skulle vi ta oss till utan dessa tider med alla upplevelser naturen ger? Det är gott att ha växt upp i en miljö där sådant har värdesatts; det bär man med sig hela livet och det är något att vara tacksam för.

 

Spanielklubb för framtiden

Jaha, så kanske det är dags att bli medlem i en hundklubb igen. Det har inte varit riktigt vår grej de senaste åren, vi har inte sett någon personlig nytta av att tillhöra någon, kanske särskilt SSRK som inte riktigt levt upp till vad man har rätt att vänta sig av en hundklubb. Det kan gälla många saker, men en starkt bidragande orsak har varit tonläget bland medlemmar som har varit lite för magstarkt av och till.

 Det är dags att se framåt. Inte för att vi i avkroken Norrland har någon direkt nytta av att vara med, men väl indirekt. Inte heller har vi just nu något intresse av jaktprov (sådant kan ändras), men det betyder ju inte att vi inte noga följer vad som händer. Visserligen ska man inte gå enbart på jaktprovsmeriter för att avgöra avelsdjurs värde, lika lite som man ska döma elevers värde helt utifrån vad betygen säger. Ändå är det meriter/betyg som får stor tyngd därför att vi vet inget bättre sätt att värdera kunskap/färdighet. Nu när vi själva går i valpväntan har vi erfarenhet av tiken, mamman till tiken och känner uppfödaren väl. Hanen känner vi inte så väl, men referenser räcker bra i just det här fallet. Ändå känns det bra att veta att där också finns formella meriter – tänk ändå!

 Tänk inte på vad klubben kan göra för dig, utan på vad du kan göra för klubben (för att travestera ett mer känt citat av en stor statsman i det förgångna). Det minsta man kan göra då är att betala in sig som medlem. Det är också ett sätt att hålla liv i den formella verksamheten, i en levande spanielkultur och att dra sitt strå till att människor som verkligen tycker om att prova, får chansen.

 En klubb behöver bra folk som leder den, inte minst en bra ordförande. Den här har fått en nygammal sådan som kommer att göra ett bra arbete. Vi känner Andreas sedan många år, vi räknar honom till en av våra äldsta och närmaste vänner. Andreas har också jagat med oss i den mån han har kunnat finna tid till det och där var den första jakten redan 1995 då han fällde sina första ripor över spaniel. En bra hundklubb ska ha en hängiven jägare som ordförande och jag vet få som är ivrigare än Andreas och som är så positivt inställd till att lära av andras erfarenheter – också det en bra egenskap hos en ordförande. 

Det kan tyckas underligt att en som själv inte har en spaniel ska vara ordförande för en spanielklubb, men självklart är det en lysande idé! En som inte äger en spaniel kan se saker mer objektivt; intresse för att jaga med spaniel är förstås också en bra egenskap.

 Vi hoppas att förnuftiga människor förvaltar förtroendet på ett bra sätt; att spanielns ställning som jakthund stärks och att många fler inser värdet i samarbete och utbyte. Vad Andreas anbelangar: Lycka till med jobbet!