Veckans ord

 

 Inget är som väntans tider
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan Hansson

 När vi för ca sex år sedan skaffade den senaste hunden, var vid det här laget den första fasen av lång väntan över; Tezla föddes den 18 april. Av två tikar fick vi välja först – telefonledes som vanligt eftersom vi alltid har befunnit oss hundra mil från uppfödaren. Vi tog den vita tiken. Den leverfärgade passade inte mina färgblinda ögon och uppfödaren tyckte att valpen var bra, så det fick bli så.

 Efterhand som tiden gick fick vi förbryllande besked om att vår valp bara blev brunare och brunare för varje vecka; den lilla jungfruligt vita valpen såg alltmer ”skitig” ut som någon hade retats med uppfödaren om. Till sist stod det helt klart; vår Tezla var färgad på ett inte alltför vanligt vis; liver-roan. Tydligen krävs alldeles specifika anlag hos föräldrarna för att valparna ska kunna bli så, men så måste vi också ha reflexhalsband på henne vid jakt.

 Så här sex år senare har vi fått försiktigt positivt besked igen; Whoopi visar tecken på att ”vara på det viset”. Även denna gång är det besked från Sjöbo och Lena och nu börjar det bli lite spännande – tänk att det ska vara likadant varje gång! Som barn som väntar på tomten.

 Vi har känt Lena i många år nu och kontakten har hållits och förstärkts för varje år; vi har sommarsemestrat i Skåne, jagat ihop både i nord och i syd och vi maratonpratar i telefon minst en gång i månaden. Inte lär det bli mindre nu när vi ”är med valp”! Ytterligare planer smids inför hösten – tänk vad ett spanielintresse kan medföra.

 Lena har ett förflutet som cocker-människa och efter ett tillfälligt återfall med Tezlas kull, har hon så länge vi har känt henne först och främst varit springer-människa. Nu vete gudarna om hon inte har gått och blivit Whoopi-människa. Visst är det så att Whoopi förtjänar all den uppmärksamhet hon får, bra som jakthund och bara ett litet spanielsök ifrån det där championatet. Själv minns jag för evigt en dag med The Turning Torso vid synranden, på Malmöslätten när Whoopi med risk för eget liv lyckades undgå att bli nedtrampad av horder av fältharar. I stället stötte hon och apporterade med ett upphöjt lugn jag aldrig sett maken till. Ändå är det en annan av Lenas hundar som för länge sedan stal den största delen av mitt hjärta, nämligen mamma Wilma.

 Äpplet faller inte långt från trädet; det har Whoopi bevisat och hon är antagligen till och med en bättre jakthund än sin mor, men Wilma har ändå det där odefinierbara ”det” som gör henne till en personlighet som så passar min blöthjärtade natur. Det kan förstås också ha att göra med att hon varit inblandad i några orr- och ripjakter där hon både serverat goda skottchanser och räddat eftersök på ett fantastiskt vis…

 Wilma är helsyster – från en tidigare kull – med vår Nenya och Whoopi är kullsyster med Johan och Cissas Whimsey. Om allt går som det ska blir vår valp den tredje från Lena som hamnar i Umeå. Umeå har politiskt utnämnda vänorter både i öst och i väst, men den kynologiska axeln torde gå i nord och syd. Man ska inte glömma att det är två andra uppfödare i Sjöbo som också har placerat spanielvalpar i Umeå med omnejd!

 Fågelskådning

Ännu en helg valde vi att inte åka till stugan. Det är nog dags att sluta lita på väderleksprognoserna; de har alltid fel. Inte för att det finns så mycket att göra där uppe än men det blev ändå betydligt somrigare väder än förutspått var. Det har faktiskt varit långt bättre väder än vi rimligen kan begära i april.

 Däremot har nog inte isarna gått upp i inlandet och särskilt mycket vårfågel har knappast kommit än. Tanken var att lite skådning skulle kunna göras i närheten och vi åkte en sväng till Brånsjön, klassisk rastplats för fåglar; det var bara det att den var så gott som torrlagd. Det har antagligen inte varit tillräckligt med snö i vinter för att det ska kunna finnas vatten i sjön och därmed var det väldigt lite fågel – om man nu inte menar gäss. Överlägset mest var det av sådana; sädgäss, grågäss och något som enligt kunnigare skådare än vi var spetsbergsgäss, men inga kanadagäss. Änder fanns bara sparsamt och någon mer spännande art än ett enda par av stjärtand såg vi knappt. Ja, det förstås, någon salskrak men sådana ser vi mycket bättre i vårt viltvatten uppe i stugan. Där har varit mer snö så där är det nog hög tid snart. Här vid kusten finns nog mer fågel i älven mitt i staden, men där är förstås det mest exklusiva storskrak.

 

 Med tanke på att de har ovanligt mycket snö i fjällen, har vi haft så lite i Umeå att det inte ens visar sig i bäckar och sjöar. Här förekommer gräsbränder så gott som varje dag och något regn får vi inte heller, men det blåser jämt och det gör torkan än värre. Vi behöver regn även om det kanske inte är drömvädret framför alla. Regnet skulle också få det att börja grönska.

 Träden börjar visa en viss otålighet att slå ut. Det är nära nu; nära att den riktiga våren smyger sig på oss. Efter den kommer förstås sommaren och när man tänker på den blir även vi otåliga; att det kan verka så långt dit. Så här efter dagens sista hundrastning har jag fått känningarna förstärkta; luften vibrerar av taltrastarnas spel från grantopparna och över ängarna sträcker morkullorna. Inget är som väntans tider.