Veckans ord

 

Åter till skogen
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson

 Det var ett tag sedan sist. Närmare bestämt fyra månader sedan, men återseendet var kärt, även för jyckarna. Jaja, jag vet, man ska inte förmänskliga djur, men jag tyckte nog att jag när vi på fredagen gick upp i den doftande tallskogen ovanför huset, såg att hundarnas skyldrade med svansarna lite extra. Det rådde ingen tvekan om att de tyckte det var härligt och de beskäftiga sidoblickar Nenya kastade åt mitt håll varje gång hon slog över stigen, bekräftade detta. Trots allt är det där, uppe i skogarna, som det brukar hända intressanta saker.

 Vi har alltså dragit igång huset för säsongen. Allt var sig likt, allt fungerade, vattenpumpen under bänken surrade igång som om vi aldrig varit borta, det var bara att öppna in till rummet och slå på elementen. Vi behövde inte elda på hela helgen eftersom det var så pass varmt, i alla fall till på söndag eftermiddag då det började snöstorma. Så snabba kast kan det vara.

 Annars är all vintersnö borta. Det börjar som sagt dofta gott från skogen och det börjar knoppas på träd och buskar, vilket är i alla fall två veckor för tidigt. Syrenen skulle slå ut om det bara kunde fortsätta vara varmt utan kyligare mellanspel och på min bästa Sjöbo-ek sväller redan knoppar och det är i alla fall tre veckor för tidigt.

 Däremot ligger ännu sjöar och tjärnar slumrande under svarta isar med olycksbådande utseenden. Ingen skulle drömma om att gå ut på dem, men tyvärr har väldigt få sjöfåglar kommit. Vi såg bara något salskrakpar och krickpar i Sävarån – där vi för övrigt hade tänkt få vakta på bäver med kamera och kikare. Vi har ingen jakträtt där, men det hade någon annan som satt där och vaktade med studsaren. Stör inte den bäverjägare som vaktar tänkte vi och lämnade stället. Det var lika skönt eftersom det blåste isvindar; det är hårt att vara bäverjägare.

 Vi fick nöja oss med att kratta löv och stöka lite kring gården. Många ojar sig för sådant, men vi tycker nog att det hör till; vill man jaga och fiska i bekväm stugmiljö, får man också sköta underhåll. Dessutom är det faktiskt rätt avkopplande att pyssla på lantstället – det håller själen sund i en kropp som behöver röra sig.

 Skogsvandring och skogsfågel

Det sitter mängder av skogsfågel längs vägarna den här årstiden. Vår granne på andra sidan vägen sa att han har sett massor av framförallt tjäderhönor i år, men på söndagens vandring i skogen såg vi också gott om fågel. De som varit hos oss däruppe känner säkert igen sig när jag beskriver körvägen som går upp bakom huset, den väg som leder genom skogen, under lyslinjen och ändar vid de gamla grånade husen från förrförra seklet. Medan vi gick där seglade järpar då och då över vägen. Hundarna hade fullt upp med att söka i diken och omkransande buskar, men som vanligt reste järparna långt utom håll; de är ju inga spanielvilt. Däremot bullrade det högt av hårda tjädervingar då hönan vi stötte gick upp bara femton meter bort. I den bästa av världar kan man uppleva sådant, men vad tungt det ändå är så här års när vardagen obönhörligt tränger sig på efter helgen.

 Ödehus

Allvarliga och värdiga mitt i sitt eget förfall ligger de där, hus och uthus och lider, under den branta bergskammen. Här har bott och strävat människor sedan 1700-talet, men de hus som ännu står är från början av seklet efter. Vi vet eftersom det under en takås står inhugget ”O B L 1826”. Någon måste för nästan 200 år sedan ha antagit att där skulle finnas ättlingar att driva gården för evärdlig tid – vad visste han om industrialismen, avflyttning och urbanisering? Tanken kantrar till när man försöker föreställa sig hur han tänkte att det skulle bli, hur rasande fort hans mödosamt byggda hus i stället skulle förfalla, hans livsverk som skulle föda inte bara honom utan också kommande generationer. Vill man ge det en romantisk återkoppling kanske man kan skänka Mary Shelley en tanke; bara åtta år innan ”O B L” – vem han nu än var – högg in sina initialer i det färska furuvirket, kom hennes storverk ”Frankenstein” ut, det verk som hade som syfte att varna för tekniska landvinningar och vetenskapliga framsteg. Just då levde vår okände yxbärare i lycklig okunnighet om vad framtiden skulle ge och han hade knappast heller hört talas om Mary Shelley.

 Isolering

I andra änden av O B L:s århundrade kom järnvägen, landsvägen långt senare. Ändå var den som började bryta marken där uppe en soldatänka med flera barn som någon gång under 1700-talet blev vräkt från torpet nedåt kusten; vad fick henne att ge sig rätt upp i skogarna? Vid kusten och söderut trängde sig den större världen på med framsteg inom vetenskap och kultur, i Norrlands inland nöjde man sig med Bibeln, Katekesen och en bra yxa. Härdighet verkade tas för given. Var det helt enkelt frihetslängtan? Hur högt pris var man beredd att betala för friheten? Visserligen kunde aldrig fattiga komma åt de där framstegen och kulturen, men det säger väl en del om varför man valde att isolera sig långt upp i skogarna.

 Om man rundar de gamla ängarna finner man stora rösen av ur åkern mödosamt plockad sten. Så ser det ut runt otaliga gamla gårdar runt om i landet, men där uppe, där extrem vinterkyla och kort odlingssäsong härskar, måste livet ha varit hårt. I den större och senare tillkomna granngården fick man hundra år efter det att O B L hade huggit in sina initialer, erfara att det inte bara handlade om svält och missväxt; där dog en mycket stor barnkull helt ut av spanska sjukan. Föräldrarna ska enligt historien då ha gett upp och flyttat. Tbc var en ständigt närvarande gäst som härjade vilt i gårdarna. För att inte tala om loppor och löss…

 Nyromantiker

I dag får man lätt känslan av att teknik och framsteg är av ondo. Runt om i världen ifrågasätter allt starkare grupper t o m evolutionsläran och man kan undra vad de vill ha – egentligen. Var det bättre förr?

 I dag höjs röster för att begränsa flygande och att äga bil är fult. Vi behöver fler arbetstillfällen och vi behöver utvinna energi; historiskt sett är det de faktorerna som lett fram till vår välfärd – det ovan beskrivna fattigdomslivet är bister verklighet över större delen av världen. Att begränsa användandet av fossila bränslen är en sak, men att rena energislag och färdsätt ska motarbetas är en gåta. Här i Umeå pågår ännu efter flera års förseningar den segslitna kampen om var Botniabanan ska dras fram. I inlandet protesteras varje gång en ny gruva ska öppnas, gruvor som skulle kunna hålla liv i ett annars dödsmärkt norrländskt inland. Vattenkraften – som är ren, är av ondo – men de vindkraftverk som man vill bygga är alltid i vägen för att de skämmer utsikt, påverkar renbeteslanden eller fågellivet. Inget är bra.

 Allt mer talas det om att vi konsumenter ska handla närproducerat. Nå, det är gott och väl, det borde vi ha gjort för länge sedan (i alla fall så länge vi är beredda att betala mer och få bättre kvalitet på t ex kött). Allt för att motverka utsläpp av växthusgaser. Här framhålls t o m närproducerat viltkött som föredömligt! Tänk att man skulle få uppleva den dagen!

 Det är lätt att tänka naturvänligt – t o m att leva så – men att tro att det är möjligt utan en förnuftig teknikutveckling är utopistiskt, rent av barnsligt.

 Naturberoende

Så vad kan vi då lära oss av gången tid och nutid? Vi som har förmånen att äga och använda de gamla husen i de djupa skogarna där ingen längre kan få sin utkomst, där knappast en modern människa skulle palla med den hårda vardagen? Är vi beredda att avsäga oss den moderna världens bekvämlighet och relativa trygghet för att leva ”ekologiskt” eller ”klimatsmart”?

 Det beror nog på vad man lägger i orden, men med rätt omställning – en snar omställning! – kan vi kanske få fortsätta att fly staden på lediga stunder, något som många av oss är helt beroende av. Det förutsätter förstås att alla inte är emot allt som leder framåt. Se på Kirunaborna som inte protesterar när man måste flytta staden för att kunna utvidga gruvan. I stället frågar de: hur långt? Det skulle vara i gnälliga Umeå…

Tacksamhet

Vi är tacksamma för varje gång vi får vandra i doftande tallskog och se skogsfågel lätta framför oss, ibland även med möjlighet att skjuta efter dem och ta hem en ekologiskt framställd köttbit. Vi är lika tacksamma för att kunna skaffa hus i skogen till priser som skulle få en mellansvensk att tappat hakan, vilket också gäller priserna för jakt och fiske. Det som behövs för att möjliggöra detta i framtiden är framställning av bra energi och att arbete finns att få. Få skulle idag på allvar överväga att bo i sådan obygd, men för stadsbon är det gott att få komma dit när tiden så medger även om forna tiders glesbygdsbor aldrig skulle ha kunnat föreställa sig att skogen skulle kunna användas för rekreation, för dem ett okänt ord, men för oss ett uttryck för gränslös lyx.