Veckans ord

 

Djurens tid
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson

 Det gör ont att återvända till vardagen den här tiden på året! Det finns något i en rastlös människas själ som driver på upplevelsebehovet under våren. Tror jag i alla fall. Kanske är det lite av flyttfågel i oss, kanske är det naturens uppvaknande som tilltalar någon uråldrig instinkt; livet återvänder efter den mörka och kalla tiden. För oss moderna människor tror jag också att studiet av djur spelar stor roll; naturen och djuren representerar det stabila och beständiga i vår annars så stressiga och ibland lite ängsliga tillvaro. Det är också nu vi ser mest av dem, alla djuren! och de är mycket roligare att studera än pedagogiska teorier, vilket annars totalt dominerar min tid.

 Som höns längs vägarna

När vi kom upp på fredagen satt två tjäderhönor vid bäcken hundra meter innan vi kommer fram till huset. Väl uppe på gården flög järpar upp från kanten av potatislandet – det blev att direkt ge sig ut och prova locka in dem. Från samma plats skrämde jag också en morkulla på söndagen, så nog har vi djuren inpå knutarna.

 Det är det späda gräs som kommer upp på vägrenarna som lockar dit fågel, mest tjäderhönor men också orrhönor och det är inte få; bitvis sitter det en eller två på varje halvkilometer. Tydligen lockar också sälgens blomknoppar orrhönor för en sådan såg vi sitta uppspetad i en topp och mumsa i sig de saftiga stora knoppar som ännu väntade på att slå ut.

 Järptupparna spelar runt huset

Så här års är det lätt att locka järpar som i allra högsta grad bevakar sina intressen mot konkurrenter, men det är inte lätt att få dem att blotta sig helt. När det fungerar bäst är i kvällningen då ljuset blir sämre, men ur fotosynpunkt är det svårt att få rena ”skott”, det är lättare att skjuta järpe med hagelbössa än med kamera! Vi gjorde en del ärliga försök, men lyckades inte helt. Ändå är det fantastiskt att sitta där och ha fåglarna smygande runt en medan orrspelet rullar på överallt runt omkring.

 Morkullor

Det verkar vara gott om dem också. När vi rör oss i markerna stöter vi någon både här och där, men de verkar inte ha börjat sträcka ännu, kanske är det för kallt fortfarande – något som bara verkar alltför troligt när nysnön täckte gården på lördag morgon. Visserligen smälte den när solen började värma, men vi tycker nog att det var ett onödigt moment ändå.

 Bland djuren trivs vi och det finns alltid något att titta på så här års, alla delar av dygnet. Äntligen fick vi chansen att vänta ut bävrarna; om det står det nedan.

Bäver
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson

 Det är mitt i bäversäsongen och jakten pågår för fullt. På de marker där jag har jakträtt just nu finns inga bävrar och efter att under några år ha tillhört de ivrigaste av bäverjägare, ska jag också tillstå att min lust för jakt på dem har svalnat. Det finns en mängd skäl härför, men det går jag inte in på här.

 På lördag kväll satt vi vid en hydda och väntade och visst fick vi se bäver, flera stycken faktiskt. De visade upp alla sina ”bävriga” drag som att simma omkring och spana redan tidigt på kvällen; tyvärr simmade de också uppströms för att känna av vinden. Varje djur gjorde så och det slutade förstås med det sedvanliga smällandet med svansen och en långdykning in i hyddan när de fick vind av oss. Som tur var gjorde alla så och vi fick se dem allihop.

 En annan turlig sak var förstås att en gick upp på land och visade sig helt. Det hade varit ett lätt skott och nog kliade det lite i avtryckarfingret, men kameraskotten kändes efteråt mer värda. Det är lite av en upplevelse att sitta och se dem bland all bråte som alltid finns runt deras hyddor och också höra hur det gnags och plaskas där de drar fram. Det hade varit lite tokigt att bryta den friden med ett skott.

 Bävern är ett av den nordiska faunans allra mest fascinerande djur och den jagas i en tid då naturen vaknar, det tillför jakten så mycket mer än bara spänningen av möjligheten till ett skott. Den som har suttit så många timmar som jag, vid en å, med studsaren över knäna vet vad jag menar.

 Lite historik

Enligt Sven Mathiasson & Göran Dalhov Våra vilda djur (1987) sköts en av landets sista bävrar på just vår hemmamark år 1867 i Skorvbäcken, Åsträsk. Sedan dess har lyckade försök att återutsätta djuret gjorts, den har återvänt till sina gamla lokaler över hela landet, så också till vår bäck. Tyvärr har den aldrig blivit särskilt populär där och 125 år efter det att den var tillbaka såg man till att spränga hyddan i luften. Förevändningen var förstås att de kunde översvämma värdefull skogsmark, men eftersom den marken består av torr starrmyr och tynande myrtallar, har jag aldrig kunnat förstå det där.

 Efter det har några ytterligare etableringsförsök gjorts, men varje gång har man skjutit bort djuren. På omkringliggande marker är det dock gott om dem, delvis beroende på att jaktlagen har totalfredat dem – vilket kanske också kan verka lite dumt med tanke på deras jaktliga värde i form av päls och kött. En välskött stam i balans verkar mer attraktiv.

 Ett nyttigt djur

I gynnsamma fall bygger bävern en damm. I större vattendrag är det inte möjligt, men i mindre åar och bäckar gör de det och dessa dammar gynnar inte bara djuret självt utan också annat vilt såsom älg, vadarfåglar och änder, som finner både vatten och föda som frodas i dammarna. Det kan tyckas märkligt att bävern på sina håll i Norrland är så illa omtyckt när den – i bästa fall – kan tillföra den så omhuldade älgstammen så mycket.

 Ett märkligt djur

Bävern lever i familjegrupper om tre generationer. Det är ett av de djur som är helt okänsligt för inavel och när den äldsta generationen av ungar har nått två år får de flytta hemifrån. Det här styrs av födotillgången och kan också få alla bävrar på platsen att flytta. För jägaren är det främst ungdjuren som är intressanta, inte minst för det bättre köttets skull, men också som det korrekta sättet att reglera stammen. Man vill ju inte skjuta bort kapitalet, men heller inte riskera att man skjuter en hona med fullgångna ungar i sig – en synnerligen obehaglig upplevelse.

 Bävern har motsättbara tummar vilket gör dem förbluffande ”händiga” där de sitter och gnager på tunna kvistar. Den anses också ha djurvärldens tätaste päls med upp till 25 000 strån per kvadratcentimeter, en päls som dessutom tål vatten, en päls som en gång i tiden var en förbannelse för den och orsakade dess utrotning i stora delar av världen. Eftersom mer än en av världens storstäder en gång grundades på grund av tillgången på bäver, kan det tyckas en smula otacksamt.

 Håren sitter också på ett särskilt sätt i skinnet vilket gör att bävern kan känna strömdrag under vattnet och med hjälp av det precisionsdyka ända upp till en kilometer om så behövs. Precis som hos alla gnagare slutar aldrig dess tänder att växa, tänder som fordom användes som verktyg – så skarpa är de. Det mest fascinerande är ändå att bävern själv aldrig slutar växa; det anses att i en varmare värld, en miljon år bakåt i tiden, kunde bävern nå vikter som närmade sig björnens. I dag når en svensk bäver mycket sällan 30 kilo.

 Det var då

Ibland tänker jag att det skulle vara roligt att prova en bäver igen och om erbjuden skulle jag gärna göra det; tro inget annat, men när jag inte har någon omedelbar möjlighet på mark där jag själv har jakträtt, tycks jag ha svårt att aktivera mig och söka efter en chans att göra det. Däremot står det var och en fritt att studera bäver, eller, som nu när vi har tillgång till bra kamerautrustning, jaga dem på det sättet. Det är en fin helhetsupplevelse att spana efter bäver på våren när kniporna visslar förbi längs ån och morkullorna sträcker över. En gång var möjligheten att skjuta väl så viktig, men det var då; ibland räcker det med syn- och doftintryck i vårtid för att tillfredsställa ens drifter.