Veckans ord

 

Urkrafter
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson

 Vi har igelkottar under altanen. De har precis kommit ut och verkar lite slöa där de ligger i eftermiddagssolen och slumrar. Dessa urdjur är märkliga, gäller för att vara ett av jordens nu äldsta levande däggdjur, men hur mycket vet vi om igelkottar? Mina kunskaper om dem är i alla fall av det mer begränsade slaget.

 Häromdagen bjöd de på ett skådespel; de baxade runt varandra, väste och morrade, men av vilken anledning undandrar sig vår bedömning – förspel, eller hederligt slagsmål? En av dem var i alla fall en riktig attackigelkott; sprang med blixtens hastighet mot den andra och det var då baxandet började.

 Tillbaka vid tjärnen

Äntligen kom vi iväg ned till vår fågeltjärn. Ännu så länge är det nog lite för kallt för att så många fåglar skulle ha hunnit anlända; alla sorter fanns där, men det var ganska få av varje sort.

 Även där verkade urkrafterna. Ovanför våra huvuden fick en hackspetthane njuta frukten av sitt idoga hamrande på torrakor då han fick lägra en jamande hona (visste ni att hackspettar kan jama?) men snart var han tillsammans med sina kollegor i full gång med hamrandet igen. En kompis brukade säga att det finns två riktigt dumma fåglar här i världen; en är göken som sitter hela sommaren och sinnesslött kokoar i träden, den andra är hackspetten som sitter och dunkar huvudet i ett träd hela dagarna. Huruvida det är sant får stå för honom, men nog vore det tyst om ingendera bidrog till vårkonserten ute i markerna den här årstiden.

 Fåglar är roliga. Vi tröttnar aldrig på att studera deras beteenden; svarthakedoppingarna som med alla sina ljud systematiskt undersöker alla starrtuvor som sticker upp ur vattnet, gräsandhonan som uppe på flyttblocket inspekterar andkojan som är inredd där, men också många andra fåglar och deras bestyr. I tjärnen fanns en ensam salskrakhona som snokade omkring nästan uppe på land, stegrade sig av och till i vattnet, men den annars ständigt närvarande hanen syntes ingenstans till.

 

 I strandgräset smyger krickhonor omkring, snabba som vattenråttor, endast störda av grälsjuka grönbenor – krickhanarna är försiktigare och ligger ute på redden, bara störda av bråkande kniphanar som aldrig är tysta. Det är egentligen bara viggarna som iakttar någon värdighet. Kan inte vara alldeles lätt i urkrafternas tjärn.

 Ruvningstider

Om sjöfåglarna ännu håller på att förbereda sig för föryngringstiden, gissar vi att skogsfåglarna redan har lagt sig på ägg. De mängder av skogsfågelhönor vi såg förra helgen var som bortblåsta den här. Kanhända är det i så fall en smula tidigt, men de ska ju kläcka ut en ny generation ungefär i mitten av juni så det kanske stämmer ändå.

 Ännu dröjer det nog ett tag innan morkullorna lägger sig på ägg, men hanarna gör i alla fall sitt för att göra det möjligt; oj vad de flyger! Annelie varnade en kväll i stugan för att gå ut eftersom hon höll på att få en i huvudet när den lågsniffade över gården, högljutt pispande i hennes öron. Kanske är det ändå den mystiska morkullan som bäst symboliserar urkraften där uppe i skogarna, i skogarna där vi trivs som allra bäst.