Veckans ord

 

Sommarkänning
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson

 Man tycker att man borde ha lärt sig efter alla år, men det verkar som om sommaren alltid lyckas överraska en varje gång. Nog ligger det kvar en rest av den stora snödrivan bakom lagården ännu, men jag inser att det nästa helg är dags att ge sig på gräsmattan för första gången. Inte för att det finns mycket mer än mossa, men tillräckligt med gräs ändå för att behöva klippas.

 Lika konstigt är det att sommaren alltid kommer en söndag. Knopparna har brustit, det hänger ett grönt skimmer i träden runt omkring – och visst gör det rejält ont då att behöva åka hem. Inte har vi mer än hunnit sköta om gården i helgen, men det finns en känsla i det också; man har inte ett torp på landet för att jobba ihjäl sig, men rekreationen blir bättre av en viss ordning på just det torpet.

 Det är ljuvligt att skrota omkring på gården i kakofonin av fågelsång runt huset. Under de senaste 10-12 åren har en ny fågel smugit sig in: koltrasten. Sådana fanns inte förr, men deras sång har vi hunnit vänja oss vid och vill inte vara utan den. Ringduvor har alltid funnits, men de har ökat i numerär och det bubblar både från dem och från orrspelet runt nejden. Vi har förresten en duva som varje dag provianterar på gården, svårt att säga på vad, men det ser ut att vara det späda gräs som just nu alltså börjar spira.

 Kaffegöken

När vi igår eftermiddag satt på trappen och drack kaffe, tjoade årets första gök till bakom lagården. Jag härmade den genom att blåsa i händerna och den blev alldeles galen; flög tätt över oss som ett litet jaktplan, snurrade flera varv runt gården med mellanlandningar i kantträden. Inte bara gol den utan tjattrade också upphetsat som en upprörd ekorre, ett märkligt ljud – men vad vet man egentligen om gökar? Vad jag än en gång fick bekräftat var att det går alldeles utmärkt att locka dem till sig.

Skadedjur

Jag vet inte säkert vem som är skyldig, men en av mina ekar har blivit uppäten. Jag tror det är råbocken vi har springande runt huset; varför han inte låter sig nöja med saftiga och savande sälgbuskar eller spirande gräs är svårt att veta, men han var väl sugen på skånska delikatesser. Förargligt är det i alla fall, men vad göra – skjuta honom? Nja, det är i så fall den som brukar skälla ut mig grundligt när jag i sensommarnattens mörker kommer upp på gården efter att ha suttit ute och matat myggen på rådjurspasset och den låter sig inte skjutas! Norrländska skogsrådjur är i princip omöjliga att komma åt och den här är alldeles särskilt försiktig.

 Taggiga djur

Det verkar som om vi får igelkottvalpar i sommar. Det är nog så att det var amorösa lekar på gång vid vår altan och det gick rätt lustigt till. Hanen snurrade varv på varv runt honan medan hon väste ilsket, hoprullad till en boll, men så småningom försvann de under altanen. De ville väl vara ifred, men det visar sig väl vad de gjorde; små nåldynor torde bli resultatet.

 Som jag skrev sist visste jag inte mycket om igelkottar, men jag har läst på och tydligen är det så det går till. Kul om vi får en kull på gården – hundarna tycker att de vuxna djuren är nog så spännande!

 Nedräkning

Om ca tio dagar är det dags för Whoopi att nedkomma; spänningen stiger! Varje mail vi får från Lena talar om att tiken blir allt tjockare för varje dag så nog blir det valpar alltid. Om de räcker till alla återstår att se, men vi är glada att vi nästan säkert får anledning att åka till Skåne i det specifika ärendet att hämta en valp – om inte åker vi ändå. Skåne kan avnjutas alla tider på året, lockar oss ständigt, men det är lite som med Stockholm; synd att det ska ligga så avsides till!