Veckans ord

 

 

En valp har fötts på denna dag!

 Ja inte bara den; allt som allt nedkom Whoopi med åtta valpar, tre hanar och fem tikar. Jag har själv hört dem pipa på telefon när matte Lena ringde. Ändå sa sig Lena misstänka att det var ännu någon fler på gång; som gammal i gamet har hon erfarenhet att luta sig tillbaka mot.

 Strax efter klockan 14 kom den första och på ca 3 timmar var alltså åtta födda. Allt hade gått lugnt till och när jag strax efter klockan 18 talade med Lena sov tiken stilla med en valp fast vid varje spene. Det ska erkännas att tanken infann sig att jag just då befann mig i fel ände av landet; nog vet jag vart jag helst skulle ha velat vara i den stunden.

 I dag hade jag sista seminariet för den här terminen – och vilken trevlig present blev inte det här? Sommarlovet har just börjat och nu väntar en lång härlig sommar innan vi på högsommaren drar söderut för att hämta guldklimpen. Tänk att det här med valpköp alltid ska innebära så mycket väntan!

 Matte Lena har haft ett kämpigt dygn med en tik som började vara orolig redan i går kväll, men nu är det klart och allt gick bra. Grattis till tillökningen Lena, vi hörs snart igen!

Whoopi som valp

 Mera sommar
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson

 Allt är grönt nu. Inte bara här i Umeå, utan också i inlandet. I skogen runt huset dånar det av tusen humlor som drar nytta av det blommande blåbärsriset – tyvärr blandas det med det pipande ljudet av blodtörstiga mygg, stora som åsnekalvar. Det är överlevande från förra årets kläckning, än väntar den stora invasionen av årets generation.

 På gården har gräset blivit klippt för första gången och potatisen är satt; ligger och lurar tryggt i jorden i väntan på den där riktiga sommarvärmen som ska få dem att skicka upp blasten. Det är försommar, även om det är lite kyligt i vinden, men den är tidig; min enda kvarvarande ek kommer att ha små blad nästa helg och det är gott och väl två veckor för tidigt. På granarna syns nu de första tecknen på att de inom kort kommer att se spräckliga ut av årets ljusgröna skott; under dem skjuter ormbunkarna upp sina krulliga, nya blad. Kanske är det här den bästa tiden på året.

 Under takskägget finns ett litet hål som i en följd av år har varit ett populärt tillhåll för småfåglar att bygga i; för några år sedan blåmes, under ett par år sädesärla – i år har den grå flugsnapparen hunnit först. Stuggrannens lilla dotter har spännande saker att titta på i två trastbon nere på deras gård; överallt skyndar skogens djur på med årets föryngring.

 Vid viltvattnet

Även i vår lilla tjärn ligger fågel på ägg. Andhonorna är nästan helt osynliga och kommer bara ut på vattnet korta stunder för att äta; inte långt från stranden vet vi om två svarthakedoppingbon. Särskilt spännande är det att se skiftbytet på boet när den som ska avlösa kommer bort till sin partner som ligger där och dåsar på det litet slarviga bo som mest påminner om en hög med gräsklipp. De liksom gnäggar åt varandra och avlösaren kommer, gärna med ett litet strå – som en olivkvist? – och erbjuder sin partner som ivrigt tjattrande går ned från boet och lämnar plats för maken/makan att rumstera om innan denna lägger sig ned. Intrycket av fåglarna är att de är så tuffa att till och med partnern måste närma sig försiktigt; vi såg när salskrakhonan råkade simma för nära den ruvande fågeln att smockan hängde i luften. Vi ser det som en förmån att få studera fåglarna så nära.

Inte bara fåglar provianterar i tjärnen. Bäst vi satt där i vårt gömsle kom en älg ned på andra sidan vattnet för att vada runt och äta – ja vad? Det var svårt att säga på det avståndet, men gissningsvis var det väl spirande starrgräs. Denna ”Nordens tapir” ser verkligen uråldrig ut där den plaskar omkring och ibland kör ned hela huvudet under vattnet för att beta, lång i nosen och med stora öron som hela tiden rörs och sonderar omgivningens alla ljud.

 

 Skyggast i klassen är utan tvekan krickorna. Många gånger har vi haft salskrak och dopping just utanför kammoflagenätet och de har knappt reagerat för ljudet från kameraslutaren ens, men krickorna är ett sällsynt varskt släkte! Vanligen ser vi bara ryggen på dem innan de upprört visslande drar sin kos.

 Måttligt skygg är göken däremot när vi lockar in dem till kameran. Upprepade gånger höll de på att flyga oss i huvudet när de upprört hoade förbi. Ibland kom två och sannerligen ekade hoandet mellan bergen under hela den tid vi satt där. Vissa – som svarthakedoppningen – har gökat färdigt för i år, andra åter lär fortsätta ett bra tag till innan de har ”minerat” ofrivilliga fosterföräldrars bon. I alla fall av allt hoande att döma.