Veckans ord

 

Sommartider och valptider
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson
Valpbilder: Cajsa Månsson

 Här på kvarteret har vi länge sett valpar i varierande storlekar. När vi surfar runt på nätet kan vi se att folk har fått hem eller väntar hem valpar. Åter andra söker. Då talar vi förstås om spanielspekulanter som vi träffar på ibland.

 Så här långt utåt sommaren minskar förstås utbudet drastiskt på goda spanielvalpar. Vi har fått för oss att det utbud som funnits har varit ovanligt litet; kan det vara så?

 Veckans valprapport

Som tur är för oss har vi hunnit vara med att tinga en valp som idag är tre veckor gammal. Vi fick igår veta av Lena att de både ser och hör nu och tänder har de fått. Allt har gått jättebra så här långt och vi skulle ge mycket för att få se dem live. Så här långt får vi förstås nöja oss med bilder som goda vänner förser oss med.

 Lena berättade vidare att hon planerar att låta dem vara ute i hage till veckan om vädret så tillåter när de blir alltmer mobila. Det måste vara skönt att kunna flytta ut åtta livliga små valpar i trädgården några timmar om dagen. Tänk den som vore i den trädgården! På fredag är det fem veckor till vi anträder färden till jaktspanielns förlovade land Skåne; först då får vi också kika in i nämnda trädgård.

 Då har redan vår valp utsetts av Lena. Ännu är det för tidigt och sedan är det för sent för oss att välja själva, långt bort boende som vi är. Det är inte så lätt att vara jaktspanielentusiast när man bor i en avkrok som Umeå. När vi köpte Nenya var inte valet svårt eftersom hon var den enda tiken i kullen och nu när vi köper vår andra jaktspaniel av Lena får vi ännu en gång lita på hennes omdöme. Inte för att det spelar så stor roll för vem är förmäten nog att påstå sig veta vilken valp som passar en bäst vid bara åtta veckors ålder?

 Det ska bli skönt att komma ned till Skåne igen. Det är några år sedan vi var där sommartid; Skåne är alltid väl värt ett besök, men sommaren är ändå fin.

 Kvällsträning

Antalet deltagare varierar från gång till gång, livet består ju tyvärr av så mycket annat än att träffas med sina hundar, men ändå har den improviserade träningsgruppen hållit igång ända sedan i vintras. Rätt bra med tanke på att det är en informell grupp människor med likadana intressen som deltar. Ändå har maillistan där veckans planerade träning – som föreslås av vem som helst eller i samråd gången innan – utökats över tid. För 1½ år sedan var vi tre stycken som i smällkall januari började kämpa med hundar som nästan hoppade på tre ben p g a kylan och nu är det en ganska imponerande samling på denna lista. Som sagt: alla är inte med varje gång, men alla är välkomna när de ändå dyker upp.

 Personligen tror jag det här är ett bra sätt att dela framgångar och motgångar, fråga, svara och samråda. Här är alla lika mycket amatörer eller experter, ingen ledare finns – utom den som vid just tillfället ifråga har en bra idé för just den gången – och det enda som påminner om organisation är att en person hanterar maillistan där alla kan lämna förslag och säga: den här gången kommer jag alldeles säkert.

 På Kullaskogen

Kulla är det sådant där bra ställe där motionärer, hästfolk och hundfolk alltid rörs. Ändå finns plats för alla och det är sådant liv och rörelse där att känsligt djurliv, så här års, drar sig till lugnare marker. Där kan man träna apportering, dressyr och små fältsök på tallhed där inga djur störs. Det är ju också så varmt i sommarkvällen att hundarna inte stoppar för tuffare tag.

 Anki och Malte visade prov på ett fint unghundssök. Det är roligt med dessa spaniels att de liksom vet hur de ska göra redan så unga; det som behövs är förarens finslipning av det de egentligen redan vet och kan. Det kommer att gå bra för Malte.

 Sigge som hunnit bli lite äldre visade prov på ett ”go” av sällan skådat mått. Att den hunden kan jobba! Han saktar inte ned märkbart ens när han apporterar, bara skopar upp dummien och löper raka spåret in till husse Jonas.

 Whimsey och Nenya fick gå ett litet parsläpp, en liten mjukstart inför höstens jaktäventyr. På jakterna blir det allt vanligare att våra hundar får jaga i par med andra hundar och det känns viktigt att de vänjs vid att arbeta i alla möjliga konstellationer med andra. Inte för att de två inte känner varandra väl – Whimsey är ju en ständigt återkommande gäst hos oss – men just dessa två har aldrig gått i par förr.

 I veckan är det en ny träning på samma plats, få se vilka och hur många, som då dyker upp. Umeå är inte längre en vit fläck på spanielkartan.