Veckans ord

 

Somrig midsommar
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan Hansson

 Oboy, vicket härrrligt vaederrr! Ja, i midsommar alltså, inte ett moln och allt var så fantastiskt som det ska vara när det är sommar. Vi kände oss som i högtryckets förlovade land.

 Efter skogsvandring, fågelstudier och lite avkopplande fiske var det skönt att slå sig ned och njuta midsommarmiddagen som bestod av fasan, råstekt potatis, lök- och tomatsallad, nedsköljt med något gott i glas på hög fot. (Gottegrisar! kan jag höra någon muttra någonstans i Sverige, men hav tröst: om två månader sitter vi där igen och delar på ett par tjädrar till middag).

 Det var säkerligen första gången det åts fasan i vår stuga, men vi kan än en gång konstatera att fasan passar mycket bättre som människoföda än till apportvilt. All fågel smakar… ja… fågel! men det var inte dumt med något annat än de gamla vanliga riporna och orrarna – omväxling förnöjer.

 Annars är det den gamla vanliga enkla lantkosten som gäller i stugan så där på sommaren när den lagom till midsommar utslagna syrénen och spirean blommar som värst och doftar så gott; grillat, rökt abborre och annan sådan lättlagad mat som passar så bra när man vill njuta av värme och sol.

 Fågelungar

Att sitta där i gömslet medan solen värmer så skönt i ryggen och se fågelungar kila omkring på blankvattenytorna är inte så illa som tidsfördriv. Trollsländor prasslar förbi och vinden susar i starren. Den barska viggmadammen som vakar över en hel solfjäder av små bruna chokladbollar som guppar och dyker, men när honan vid fara skrockar lågt samlas alla runt mamma – rättning i ledet bara. Den vesslelika och skarpögda salskrakhonan missar inget. Hon vet inte säkert om det är farligt, men där bakom det fladdrande cammonätet hörs klickande ljud (kamerans slutare) och för att vara säker samlar hon också ungarna med ett strävt skrockande och pilar undan i starren.

 Annat är det med krickans ungar; där är det fri uppfostran som gäller! Som råttor kilar de ut och in i starrkanter och tuvor, hoppar och ruschar efter insekter, snattrar och silar vatten, hela tiden helt självständiga och utan att särskilt lägga märke till sina syskon som pilar omkring i andra tuvor. Mamman? Ja, hon syns aldrig till.

 Det vilar något karskt och uppkäftigt över krickungar. Frimodigt simmar de runt på blankvattnet utan att till synes bekymra sig över den enstaka gråtrut som söker sig till tjärnen. Det har hänt att jag svurit tyst och önskat mig något mer att skjuta med än kameran. Det syns också att ungar försvinner; kniphonan syntes senast med bara fyra ungar, svarthakedoppingen i den ändan av tjärnen har bara en unge kvar. Trist med trutar och en bra trut är en död trut; lämplig som apporteringsvilt faktiskt.

 Hundar

Som vanligt hade vi hundträning under veckan som gick. Tre springrar och fyra cockrar dök upp. Alla hundarna gjorde bra ifrån sig, men det finaste – enligt min mening – var att få se ett parsläpp med cockrar. Det är vanligt på våra jakter att vi går par med springer, welsh när Chatarina är med, men två cockrar i par var för oss något nytt.

 Lite sommarsega var väl både Tezla och X, men det gick bra ändå. Det kan vara lite fånigt eller rent av fördomsfullt, men man blir glad av att se cockrar jobba hårt. Det går kanske inte lika stilrent som med springer, men oj vad kul de är att se! Där snurras det ett extra varv runt en buske, där görs särskilda små skutt och öronen fladdrar lika mycket som tungorna – där vilar inga ledsamheter!

 Detta säger jag inte för att förklena cockrarna – oh nej. De orkar inte lika länge i vår tuffa terräng, men är inte mindre effektiva på hårt tryckande ripor eller orrar; de är bara annorlunda – tar saker på ett annat sätt.

 En del cockrar är mer speciella än andra. Rättare sagt; jag tilltalas mer av en del cockrars sätt. Tezla är en sådan, men vi glömmer nog aldrig när vi hade hennes moster Tilda till låns en hel höst – vilken jakthund. Hon hade också ett drag som gjorde henne till en riktigt trevlig jycke rent socialt. Definitionen är en lugn förtrolighet, en trygghet i hunden som vinner ett förhärdat jägarhjärta när hon kommer och sätter sig hos en efter väl utfört arbete. Kanske som ett släktdrag ser jag det också hos X. Alla de här nämnda hundarna är nära släkt och alla är de dugliga, men samtidigt keliga och tillgängliga. Precis som en riktig jaktspaniel ska vara.