Veckans ord

 

En odyssé genom Spanielsverige
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson

 Alla som håller på med spaniel kanske inte känner alla, men de flesta tycks känna till varandra; många åker omkring på prov och träningar, det talas om andra och det bloggas och jobbas med hemsidor. Det här blev vi varse på vår valphämtarresa till Skåne, Sverige är långt, men kopplingar och kontakter finns både inrikes och mot andra länder, främst Norge och England.

 Frejdiga människor…

Vi vill passa på att tacka alla vi träffade på vägen: Chatarina och Olle som gav oss nattlogi på nervägen på sommarstället i Hälsingland, Maria som bjöd på fika på nervägen och logi, mat och konjak på uppvägen. Så var det alla skåningar: Lena förstås, Sylvia och Cajsa, Thomas med familj och vänner, Miriam och Janne. Alla bjöd de på sig själva och på upplevelser. (Mer om människor och upplevelser kommer i en sak på ”Rapporter”).

 …och möe mad!

Vi åt och fikade oss fram längs vägen. Det var inte vilken mat som helst; där var rådjur, dovhjort och älg och en massa annat gott. Det är kul att vara jägare och spanielentusiast under sådana förhållanden – tack alla!

 Cully

Både hon och fyra av hennes syskon som vi träffade var förstås jättefina. Vår valp var naturligtvis finast! Maria tyckte att hon såg ut som en liten gräddbakelse. Hur som helst är vi riktigt nöjda med henne; alla valpar är i varierande grad lite stökiga i början, men den här är inte den värsta vi har haft. Det känns som om hon kommer att bli hanterbar för några som inte är så duktiga på att träna hundar. Hon går redan till dörren, är riktigt kontaktbar, nyfiken på det där sättet som också gör henne formbar. På valpars vis kommer hon skuttande tillbaka med något föremål man kastar ett par meter bort – jodå, det blir nog bra det här. Bäst av allt är att hon klarar bilåkning så bra. Den valp som så snällt finner sig i att bli snabbtransporterad från Skåne till Umeå kan inte vara dålig. Vi bara hottade in hongen i buren och körde; vi har visserligen AC i bilen men när tempen pendlar mellan 27 och 29 grader måste man stanna ofta ändå.

 Alla valparna var självklart bra. Vi tror att föräldrarna ger bra avkommor eftersom de är lugna och stabila och jagar så bra, lyder så bra och annars är så vänliga och trevliga. Vi har utan tvekan fått tag på en förnämlig valp, återstår för oss att förvalta den här chansen.

 Whoopi och Copper

På Toppeladugård visade Thomas oss hur Copper går. Annelie har sett det förr, men för mig var han en ny bekantskap. Han är en stadig bit. Han går som en komet, hårt och snabbt – liksom för övrigt Whoopi. Att gå mitt emellan dessa två och försöka hinna med att följa dem båda är inte lätt och man förstår hur grant det ska vara under jakt, när den säsongen kommer.

 Här fick också gamla Wilma gå en stund, min favorithund vid sidan av våra egna. Jag gillar inte Wilma så mycket för att hon skulle vara bättre än ovanstående, men jag har gamla band till henne som gör att hon kan leva resten av sina dagar på glada orr- och ripjaktsminnen från våra marker. Wilma är en speciell hund, men hon är go på sitt eget vis.

 Om mindre än tre veckor samlas vi alla, hundar och ägare i vårt norrländska torp för en veckas jaktkulturellt utbyte. Lena kunde inte komma upp i fjol – vilket var bedrövligt – men i år kommer hon för sjätte året sedan vi lärde känna henne för några år sedan. Thomas är en tidigare bekant, men han gör sin norrländska premiär hos oss, i år.

 Varav hjärtat är fullt

Ja då menar vi Skåne med dess fantastiskt vackra natur, människor och hundar. För oss är Skåne platsen för trevliga möten, spännande upplevelser och myllrande djurliv. När vi så på Internet hittade erbjudandet om att hyra ett fint gammalt torp på Fulltofta, var det en fullträff skulle det visa sig (mer om det i en kommande rapport).

 Vi har sagt det många gånger förr, men vi älskar våra resor till vår sydligaste provins. Det är en förmån att få låna en bit av Skåne, om så bara för en vecka.

 Hälsingland

Visserligen har jag själv släkt i Bollnäs, men jag har inte varit särskilt mycket där. Att då få stanna till hos Chatarina och Olle och alla deras släktingar var trevligt. Eftersom det är Chatarinas hemort visste hon att visa det värt att visa med alla gamla träslott och vacker natur. Vi sköt lerduvor en stund och umgicks i ett stort gäng av hennes släktingar, åt och hade trevligt. Här fanns en självklar spanielanknytning eftersom Chatarina är vår gamla tränings- och jaktkompis, men också en mer pikant anknytning i det att det fina grillade köttet var levererat av ännu en spanielmänniska boende i grannskapet, Elisabet i Edsbyn – spaniels, ständigt dessa spaniels!

 Maria, Trogen sin ras

Att träffa Maria i hennes hem, träffa och klappa alla hennes hundar som vi bara sett på bild, kanske var det mest spännande mötet av alla. Det blir lätt så när man har mailat i tre-fyra år, tagit del av tränings- och jaktbeskrivningar, tankar och idéer i både mail och blogg – men faktiskt aldrig träffats ”live”. Vi har nog aldrig medvetet tänkt på det, men dagens bruk och läsande av hemsidor och bloggar är utåtriktad kommunikation med andra som gör att när man väl träffar personen bakom känner man redan denna lite grann. Lärdomen är att Internet åtminstone i det avseendet bara kan vara positivt.

 Vi var av förståeliga skäl inte så pigga som vi hade önskat – bilkörande är tärande på den mänskliga organismen – men lite hann vi vara ute i markerna och spana och gå med hundar. Det talades förstås också en hel del om hundar (vanligt folk tar sig nog för pannan när de hör på sådana som vi) men där framkom att vi nog delar några idéer om jakt med spaniels. I alla fall så fick Jippi och Tezla gå i par en stund på en myr och de gick nog ganska lika. Vi antar att det skulle bli en fin jakt om vi fick släppa de värda damerna på rip- och orrmyrarna där vi håller till. Det är heller inget nytt att vi förespråkar just parsläpp sedan några år tillbaka när vi så ofta har testat det där uppe.

 Hur trogen Maria är sin ras får hon själv säga, jag tyckte bara att rubriken var snärtig och svår att motstå att skriva, men en sak är klar: har man tre cockrar, far, mor och son så är man nog lite av förespråkare av rasen. Roligt var i alla fall att få träffa alla – kanske särskilt ”Spräcklis” som är så lik Tezla i färgen. Och Maria: tyvärr blev inte bilderna de bästa, dels för att det ALDRIG är lätt att fota hundar, dels för att ljuset blev för dåligt framåt kvällen, men här kommer några, vi skickar också några till dig snart.

 Sverige, ett spanielland

Vår resa har varit ett frossande i spaniels, en odyssé som vi rekommenderar andra att göra. Man kan knyta hundliga såväl som jaktliga kontakter och vi finner att dessa kompetenta raser står att finna överallt i vårt avlånga land; ja till och med så långt borta som i Skåne! Tänk vad man kan finna om man bara har intresse av att söka, och tänk vad många beröringspunkter där finns, och tänk vad många spännande människor man stöter på om man håller sinnet öppet för det. Vi är så många nu att det borde gå att göra något riktigt bra av det – om vi alla drar åt samma håll. Väl mött hör ni, både på jakter och kanske i framtiden om och när vår nya valp är mogen för prov. Spanielvärlden är full av möjligheter och svårigheterna är till för att övervinnas.