Veckans ord

 

Lysande framtidsutsikter
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan Hansson

 Är hemma helt kort från stugan för omgruppering inför det som komma skall i slutet av veckan när gästerna börjar ramla in. Har ägnat tio dagar åt mycket trist rutingöra på gården, men också plockat bär och svamp. Vi har t o m hittat lite kantareller!

 Viktigast av allt är ändå att vi har inventerat de båda marker vi jagar på – och mes amis!: det kryllar av fågel i år! Nu känner de flesta jägare till att sådant kan ändra sig – ofta hör man älgjägare som upplever att tidigare sedda mängder av älg är som bortblåsta när jakten väl börjar – men så här långt ser det fantastiskt bra ut.

 Huggorm, 210½-järpar, hallontjädrar och strandripor

Vi stannar vid det lilla hygget; ute i buskarna lyser rött av tunga, mogna hallon. Det är en välkommen syn ett sådant här år när det har verkat så dåligt hittills. Här ska plockas, men först säger jag åt Annelie: ”Jag ska bara gå en liten snabbis med Tezla också!”

 Meningen är inte först och främst att hitta fågel utan snarare att slipa på lydnad och motionera, men verkligheten vill något annat – bara 25 meter bort rusar vår lilla spräcklis in i en tjäderkull som frossar på hallon. Det är fem hönor och två tuppar, givna dubbléer för två bössor, som hunden sitter för tio-femton meter bort. Vi går efter och får ett par perfekta stötar till i bäcken där kullen gått ned igen och hela tiden sköter sig den lilla hunden perfekt. Det är inte på något vis självklart, det vet alla som känner Tezla, och tio minuter senare blir det svårare då hon hinner ta ett par språng efter den ripkull hon stöter ur starren i strandbrynet i den närbelägna sjön. I medvindssöket stöter hon fåglarna rakt emot mig och det blir lätt att mota henne.

Det är så typiskt en sådan varm dag att fåglarna går i vattenbrynet (se vår artikel ”Strandfåglar” i Svensk Jakt 2006/7) och därför söker vi också ofta runt tjärn och sjö. 

Det var en äventyrlig dag för Tezla. Ett par timmar tidigare hade vi sökt av ett litet berg med massor av järpvittring och på vägen ned fick jag ganska bryskt bryta hennes annars så fina sök så hon skulle undgå att bli ormbiten. Väl nere på vägen möttes vi av matte som lockade på en ivrigt svarande järpe med spanielpipa 210½! Faktiskt hade den också kommit och satt sig fint på en tallgren! Tyvärr var inte kameran med just då, men händelsen var lustig.

 Runt gården springer det fullt av järpar och även där visade de sig mottagliga för spanielpipan, särskilt en som satt utanför fönstret en morgon och visslade så Annelie knappt kunde somna om efter att ha gett Cully en tidig morgonrastning.

 Cully – igen.

Att begära något av en valp på tolv veckor, något som överstiger vanlig valpträning, är vanskligt. Det plus man får brukar vanligen vara något att vara blott tacksam över; Cully är det där undantaget som får oss att häpna. Aldrig har vi haft en så lättsam valp, aldrig har vi upplevt att en valp så på en gång tar till sig träning. Inte heller har vi med henne förväntat oss eller begärt mer än av andra valpar, men när man provar sig fram och hon går från klarhet till klarhet på det sättet hon gör, vore man bra dum att inte utnyttja denna så formbara tid.

 Följaövningar och sådant som inkallning, ett och annat sitt på lite avstånd om ingen störning finns, går hur bra som helst. Det var när vi skulle testa lite apporteringsvilja som hon fick oss att tappa hakan.

 En hämtning på ett par meter på gräsmattan var väl inget för henne, flera meter – eller många – gjorde hon lika lätt. Hon sprang glatt ut, kom in igen, krånglade visserligen med att inte vilja släppa, men det kommer sedan; det är en helt annan övning. När vi så testade av veva ut den där dummyn en bra bit ut i skogen i högt blåbärsris och bland täta smågranar, markerade hon bara fallet, plumsade rätt ut i det blåbärsris som uppslukade henne, plockade apporten – och kom in med den. I de fall hon missade markeringen övergick hon till ett systematiskt sök – självständigt utan att vi sade något – hittade och kom in igen. Vi har sett vuxna hundar ha svårt med sådant. Vi har slitit vårt hår med tidigare valpar. Vi saknar ord.

 Det här fick till effekt att hon behöll fokus hela tiden, det blev aldrig för lätt eller för tråkigt och dessutom släppte hon villigare för varje apport. Låter det här som båg? Låter det överdrivet om ens egen hund? Jaja, tro vad ni vill, men så här långt – märk väl, vi vet allt om bakslag! – ser det väldigt bra ut.

 Lite ”vattuskräck” hade hon dock. Visserligen gjorde hon misstaget att gå för långt så hon fick simma några tag – vilket hon gjorde lika bra – men vatten var nog lite ruskigt. Hon som nu visat sig gilla apportering lät sig knappt luras på blankt strandvatten, men om hon fick hämta ett par meter ut, om hon bara bottnade och om dummyn låg i gräs och fräken, gick det hyfsat. Precis som om gräset var lite mer landlikt.

 Vi tror att vi har haft turen att få tag på en riktigt bra valp, hon liknar ingen vi har haft tidigare, även om de hundarna sedan blivit fullgoda jakthundar. På fredag dimper gänget ned hos oss i stugan då vi får se två av Cullys syskon. Det ska bli riktigt kul. Det ska bli riktigt kul att begå premiärveckan med goda vänner igen. Det blir den här sommarens höjdpunkt.

 Kära gäster

Vi önskar er alla välkomna på fredag, antingen ni kommer ända från Skåne eller ni är vänner från närmare håll. Ni vet vad som gäller; hårt slit i skogen från bittida till sent, plågade hundar, svett och smuts. För att inte tala om maten! Bara enkel, fattig lantkost på skogsfågel och liknande, svamp, skogsbär och potatis som man måste gräva upp ur jorden. Sådan är den norrländska jägarens lott.

 Väl mött!