Veckans ord

 

Nu é vi kagiga!
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie och Stefan Hansson

 När vi efter tre timmar av slakt och paketering hottade in de sista fåglarna i frysen i går, visste vi att den säsong vi i år upplever är något i särklass. Antalet kullar i våra skogar överträffas bara i förunderlighet av det antal vilt vi lyckades fälla. Våra goda vänner från Skåne stannade i vårt tycke lite för kort tid, men de avlöstes av Chatarina och hennes welshar som drog sitt strå till stacken. Tänk: en dag sköt jag fyra tjädertuppar och två dito hönor över medverkande jyckar! Visst f-n blir vi kagiga av sådant! Att Jonas och Sigge var med en dag och bidrog till både stacken och trivseln gjorde förstås inte saken ett dugg sämre – och även han är en ung man med gott självförtroende…

 Leve spanieln!

Kagiga eller inte; fakta talar för sig själva, vi stod vid hemfärden för första gången inför det inte helt oangenäma problemet hur vi skulle få in allt vilt i bilen. Jaja, jag vet; jag brukar alltid säga att spaniels inte är de bästa på tjäder, men å andra sidan: det är väl som med spanielprov söderut på utsatta fasaner – finns det nog många kan ingen hund undgå att stöta vilt. Spaniels, ständigt dessa spaniels och på den här resan var alla hundar tjäderhundar.

 Nu var det inte bara tjäder som sköts, många orrar, några järpar – t o m ett par harar som hann bli lovliga innan vi åkte hem. Det enda vilt som det fanns ovanligt lite av i knipporna var ripa. Viltet sköts på flera olika marker och det tycktes som om förhållandena var lika överallt.

 Spaniels överallt

Cullys mor och far och två av syskonen var där, liksom moster Whimsey och mormor Wilma, Katten bland hermelinerna var Tezla. Vi hade precis hur roligt som helst och Tomas rungande ”JOHOO!” när han sköt sitt livs första tjädertupp illustrerade det perfekt – ekot (med skånsk accent) har nog inte dött ut ännu!

 Detta ska vi dock inte gå in närmare på här och nu. Så småningom kommer en fylligare RAPPORT om skåningars äventyr på norrländsk jord.

 Reserven kallas in

Med tre jaktdagar kvar och skånehundarna och Whimsey hemresta, var hundmaterialet tämligen skralt. Det visade sig att Nenya fick sjukskrivas och Tezla Lejonhjärta var, trots sin offervilja, lite lite att åka med. Det var då Chatarina trädde in på den jaktliga scenen i verklighetens jaktskog med Hunter och Pelle Erövraren. När så Jonas och Sigge dök upp sista dagen var det ett slagkraftigt gäng som drog till skogs. Nog hörs det väl på hela upplägget?

 Nog fortsatte vi att skjuta fågel och med Jonas som ”wing man” behövde vi aldrig oroa oss för onödiga bommar heller. Även om detta ber vi att få återkomma i en framtida RAPPORT.

 Till sist

Det här är ett kronår för tjäder, orre och järpe. Ripan verkar ha gått till sämre av någon anledning, men å andra sidan: där vi sökte dem i de tre första dagarnas regn kanske förhållandena gjorde att de inte gick att hitta. Kanske kan vi återfinna dem längre fram.

 Spanieln som norrländsk jakthund fick verkligen visa sin storhet, en storhet som förvånade även oss – sedan när blev spanieln en kraft att räkna med vid tjäderjakt? Den som ännu hävdar att spanieln inte går att använda som norrländsk skogshund borde byta samtalsämne – eller helst åsikt.

 God fortsättning på säsongen hör ni, det tänker i alla fall vi ha, men så är vi ju också spanieljägare med rätt att skjuta tjäder.