Veckans ord

 

Tillbakalutat
Av Stefan Hansson
Bild: Chatarina Lundberg

 Så här i älgjaktstider blir det svårare med vår jakt, den på småvilt. Den Heliga Kon ska nedläggas och i det sammanhanget väger småviltjägarnas intressen lätt. Så här första helgen blir det alltså lite tillbakalutat, man får vänta tills älgjägarpotentaterna har sagt sitt och då har ofta halva dagen gått.

 Röd och vit förstärkning

Med Nenya ännu i viloläge på grund av ett mycket enkelt ingrepp, en stor vårta på ett ben som slets upp vid jakt, var det välkommet med en walesisk förstärkning. Nenyas sår sitter utsatt till på ett bakben där påfrestningarna är stora och visserligen funkar Tezla bättre än någonsin, men orken för ett kortbent litet lejonhjärta som ger allt i skogen, tryter ganska snabbt.

 Så här i älgjaktstider har det blivit svårare att jaga fågel. Älghundar springer omkring och splittrar kullar, allt folk i skogen som drar fram överallt skrämmer bort fåglarna från deras normala visten, men gör dem också nervösa och svårare att komma nära. Älgjägarnas kända oginhet mot småviltjägarna grundar sig i tanken att vi ”stör älgarna”; i själva verket är det nog småviltjakten som lider mest skada.

 Ändå gjorde Pelle ensam och Hunter och Tezla i par det bästa de kunde – och visst blev det några fåglar, någon tjäder, några änder och ett par orrar, men alltså inget onormalt märkvärdigt för årstiden. Så här års ska man få hyggligt med fågel när man jagar med spaniel.

 Egentligen finns det inte så mycket att säga om helgens tillbakalutade jakt, men en sak kan nämnas särskilt; utmärkt eftersöksarbete.

 Vi har känt Chatarinas Pelle sedan han var unghund, har sett hur han mognat rätt sent, varit slamsig inte minst i apporteringen, men nu är det helt annorlunda. Kanske är det för att han i jakten får skarpa uppgifter som skärper viljan, kanske beror det på att han har mognat, kanske är det en kombination av båda, men med Pelle som hund behöver man inte oroa sig vid felskjutningar. Om man nu inte tycker att felskjutningen i sig är jobbig, vilket jag gör.

 Wanted, dead or alive!

När tjäderhönan rasade ned inne i det tjocka snåret, hann jag se hur hon stack iväg åt vänster i sedvanlig full fart. Pelle släpptes, fann nedslagsplatsen, slog en snäv ring, stack på löpan och en bit bort fick han fatt i fågeln. Chatarina kallade in hunden som kom direkt och lämnade av fågeln för avfångning. Inga krusiduller, inget tjafs och inte en fjäder var rufsad; den hunden har gjort fina framsteg. Vid tre års ålder har han fått en helt annan blick, en odefinierbar blick som inger förtroende.

 Vid ett dubbléläge på orre på söndagen gick ungtuppen ned paket, hönan som fick andra pipan försvann bakom en björkskärm. Skottet kändes bra och jag hade en känsla av att hon vinglat till omotiverat mycket när skottet gick, vi hade ett nytt eftersök.

 I svårt vide och slokgranar gick vi i väldigt sakta spanielsök framåt, men bara 25 meter bort markerade Pelle, slog en ring, kom rätt i vind och hittade strax hönan där den låg död i det höga blåbärsriset; fågeln levererades direkt till mattes hand. Pelle hade gjort det igen. Pelle är välkommen tillbaka när han vill.

 Hunter, Chatarinas andra hund, gjorde sina främsta insatser på andjaktens område. Han bärgade ett par krickor, men också en gräsand på ett lite underligt vis.

 Vi sökte av en vik när Hunter dök in i en buske och kom ut med den livs levande fågel som skadad tryckte där. Om det var en av mig påskjuten and som vi inte hade räknat som träffad, eller om det var någon annans är svårt att säga, men det spelar ingen roll; anden togs om hand och ansvaret var taget. Hunter är också välkommen tillbaka när han vill.

 Höstens färger

Det går inte längre att dölja sanningen; sensommar har övergått i höst. Vi önskar varje dag att hösten skulle bli den där klara med hög och torr luft, inte som nu med ständig fukt och nederbörd. Det ska regna varje dag, om än bara en skur, och vi minns knappt en fin dag under den senaste månaden när vi inte blivit våta under jakt.

 Träden börjar skifta färg. Det ska inte förnekas att det känns lite vemodigt, men nog är det vackert när man som i lördags sitter vid en tjärn medan järpar visslar på en holme utanför, vattnet ligger spegelblankt och skogen speglar sina färger i vattenytan på andra sidan. Nog är det till god hjälp att vara jägare för att tackla medvetandet om att vi går mot mörkare tider, så småningom snö, kyla och elände. När den tiden väl är inne kan vi också värma oss vid minnet av en väl använd jaktsäsong, äta en god middag på höstens skörd i glada vänners lag vid värmande levande ljus. Det är sannerligen svårt att föreställa sig livet skulle gestalta sig utan det. Nog är det tur att man föddes till jägare.