Veckans ord

 

Inte en droppe regn!
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson

 Vi hade strålande sol, ca 12 grader och hela skogen brann av färger i helgen. Visserligen blåste det väl mycket – man hör inte så bra och ljudet av en lyftande fågel är oftast avgörande för om man hinner få iväg ett skott i skog. I alla fall kändes det lika ovant som välkommet att slippa bli blöt en sväng varje dag som vi tvingats vänja oss vid i höst.

 Livets alldeles förfärligt trista verklighet gjorde sig dock påmind i helgen. På en sådan utbildning som jag går har man ingen förståelse för att folk vill vara lediga på helgerna – något som väl de flesta är ense om att man vill. Får man inte ägna sig åt det som är det man verkligen lever för två dagar i veckan, antingen man jagar, spelar golf eller något annat, är det åt h-e. Tyvärr är det ofta normen ”alltid i tjänst” som gäller för dem som bestämmer och då anses det självklart att alla ska tycka likadant. Tyvärr igen gjorde det att den enda riktiga jaktdagen blev lördag när söndagen tvunget måste vikas åt egentligen ingenting.

 Fullt med fågel i skogen

Desto värre då att inte kunna ägna all tid åt det; det är en ren plåga att behöva åka hem till staden så här på hösten. Det måste gå att hitta fram till en lösning så man slipper sådant tjafs som vardagen under den korta säsong vi har. Vi får jobba på det.

 En del fågel trycker ännu förvånansvärt bra. Inte för att det blev så mycket fällt, men ändå hyggligt. Nu gäller det att släpa sig igenom ännu en vecka av alldaglig ävlan innan man återigen kan ägna sig åt en mänskligare aktivitet; att jaga en fattig helg.

 Lejonhjärtat

Så här i Cullytider har vi lätt att glömma att vi har en vuxen hund från Lena; nämligen Tezla. Denna lilla cocker på tolv kilo förtjänar ett omnämnande – vilken hund hon ändå är! Hon har kunnat vara lite si och så, men i år har hon blommat ut till något alldeles extra det lilla Lejonhjärtat. Hennes korta ben bär inte längre än någon timme hur vältränad hon än är för hon ger allt, precis allt. Får hon vila igen sig klarar hon en timme till då hon går fram som en virvelvind i ständig kontakt, nästan helt utan vissla, utan att gå efter, utan att missa en apport hur svår den än är. För att nu inte tala om hennes stötar…

 Till den stackars sate som aldrig har haft förmånen att njuta av en cocker som i knähög dvärgbjörk på gungande myr kämpar som en gladiator och bland de glesa myrtallarna, i ett dike, stöter en tjäder hårt och effektivt, för att se den falla i en klockren träff från egen bössa, säger jag: du har icke levat! Detta hann vår lilla Tezla med den korta stund vi var ute på söndagen innan vi var tvungna att åka hem, detta visar med all önskvärd tydlighet att mänskligheten har gått fel någonstans när något annat än jakten har företräde.

 Så Lena, din ”glömda kull”, cockerkullen, bör framhållas jämsides med senare springerkullar. Utan vårt lilla ettriga Lejonhjärta vill vi inte vara – heder åt uppfödaren av en sådan hund!

 Till en nybliven jägare

Som någon kanske har märkt i vår gästbok har vår kamrat från många jakter gått och skaffat sig rätt att bära vapen i skogen. Chatarina: din värld kommer inte att vara sig lik efter detta! Mer än någonsin förut kommer du att söka efter anledningar att jaga när du borde arbeta (i alla fall enligt din arbetsgivare). Mer än någonsin kommer du att höra locktonerna från skogen (The call from the wild om du så vill). Mer än någonsin förut kommer du också att tycka att ”nog måste väl ändå hundarna få den motion de behöver!” (Något annat vore djurplågeri)! Mer än någonsin förut kommer du också att se nya anledningar till att skaffa ännu mer grejor ”som kan vara bra att ha” (handlarna ska ju också leva)! Grattis till ditt val av fritidssysselsättning, ditt liv går nu in i sin mest komplicerade fas – men hav tröst: du är alltid välkommen i vårt jaktlag. En dåre mer eller mindre gör väl inget!