Veckans ord

 

Studiebesök i spanielskogen
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson

 Ibland får man ovanliga, men alls inte otrevliga förfrågningar; i detta fall från en bekant som undrade om vi kunde hjälpa en av hennes elever med att visa spanieljakt eftersom eleven ifråga skulle göra ett arbete i utbildningen hon går. Det handlar förstås om en hundutbildning på ett av våra gymnasier i Umeå. Klart att vi kunde det!

 Lena, som vår besökare heter, ringde och vi bestämde jakt på lördagen – vi är ju ändå alltid ute så det passade ju bra. Dagen innan hade jag sett en hög tjädrar, skjutit några järpar och sett ett och annat på den korta stund jag hann vara ute när vi kom upp på eftermiddagen – nog borde det väl bli en visning att minnas?

 Pyttsan! Nog fick Lena se bra hundarbete eftersom både Nenya och Tezla gick hyfsat bra, men pricken över ”i”, att få se stötar och apporteringsarbete, blev det inget av med. När vi stannade bilen flög en orre ur ett träd en bit bort – som vanligt! – men det enda vi såg i skogen under jakt på hela dagen var en ripa som höll till på ett sådant ställe att det var omöjligt att få på ett anständigt skott. Inte ens järpar såg vi!

 Nog är det väl konstigt; under den senaste tiden har vi haft några personer med för att visa och varje gång har det gått så här. Vi har fällt ett flertal fåglar på dagarna på sidorna om den viktiga dagen, men när det har varit som allra viktigast har de varit som bortblåsta. Det känns nästan som om man vill för mycket så det bara blir pannkaka av hela visningen. Nåja, vi hade i alla fall en osedvanlig tur med vädret.

 När det gick bättre

Som nämnt ovan sköt jag några järpar på fredagen, fast jag egentligen var ute efter att söka änder, och Nenya fick göra ett kvalificerat eftersök på en av dem, men söndagen bjöd på ett uselt väder. Nenya var halt på ett framben, Tezla var lika trött som jag på morgonen, så vi tog faktiskt en sovmorgon, den första på mycket länge. (Jag minns faktiskt inte när det hände sist).

 En liten stund innan hemfärd gick jag upp ovanför huset för att prova locka någon järpe. Jag stötte två stora kullar, men de gick inte att lura med pipan – som vanligt innan de har bildat fasta revir – ändå fick jag två genom att smyga på dem där de tryckte i träd ut mot åker över vilka de inte gärna flyger. Ändå var det roligaste att jag stötte massor av orrtuppar längs skogsvägen och kraftledningsgatan, och jag fick faktiskt också en med hem. Det var annat än på lördagen när Lena var med.

 Lövfall

Det är som allra värst just nu. Inte bara är fåglarna räddare än vanligt, de är också svåra att hitta. Förhoppningen är att alla löv har fallit ned nästa helg då det brukar gå lite lättare igen. Kanske har också änderna äntligen börjat anlända, de som är på väg ned till Skåne där de gärna skjuts under benämningen ”Norrlandsänder”. Får jag ha ett ord med i laget får skåningarna nöja sig med dem som blir över.

 Med lite tur har frosten slagit till så järparna har börjat hävda revir och låter sig lockas. Jag har nog aldrig varit med om att det har funnits så många så det borde bli kul. Annars verkar det nu som om jag får sticka emellan med några fasaner också, men det är en annan historia.

 Flyttfåglar

Det händer mycket i den vägen just nu; överallt finns jättestora flockar med kanadagäss, ofta uppblandade med sångsvanar – änder förstås, men det verkar som om de i år undviker våra marker, i alla fall så här långt.

 Vissa år skjuter vi många gräsänder under den värsta flyttiden, andra år knappt någon. Svårt att veta vad det beror på, men kanske skiljer sig flyttvägarna åt från år till år, kanske beror det på något annat. Just i år har vi lagt märke till att de få och glesa fräkenfläckar som drar till sig änder, nu är helt nedbetade av sångsvanar. De har ökat explosionsartat de senaste 25 åren och de syns verkligen överallt. Kan de ha blivit för starka konkurrenter för att änderna ska stanna och rasta var som helst? Vi har ingen aning, men vi kan konstatera att arten nu har intagit alla vatten som vi regelbundet söker av – som i fredags…

 Jag sökte av en av mina åar när jag i en krök kom på en svan som betade i den rätt täta vassen. När ån bara är ca 5 meter bred förstår ni hur nära jag var, men svanen hade inte hört mig där jag gick på den mjuka strandängen. Jag stannade inte ens till av ovilja att skrämma den i onödan, trampade bara vidare som om inget hade hänt. Fågeln ”honkade” till en gång och sträckte på halsen, men när den såg att jag gick undan fortsatte den strax att beta.

 Så orädda var sannerligen inte min ungdoms mer sällsynta sångsvanar! Då var en observation av dessa något man berättade för likasinnade om; om än det inte var sensationellt att se dem, var det heller inte så vanligt att det störde. Kanske kan man säga att farhågorna för den svenska faunans fortlevnad åtminstone ibland är en smula överdriven; generellt sett ser vi numera betydligt fler av de flesta vattenfåglar – sångsvanar inte minst – även om det känns svårare att förklara deras alltmer orädda beteende.