Veckans ord

 

Nytt studiebesök
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson

 Vi hade som ni märkte besök redan förra helgen, vilket resulterade – bland annat – i fina bilder i Lenas photobucket ( http://s61.photobucket.com/albums/h70/flatteligan/ ), missa inte det när de blev väldigt bra.

 Den här helgen fick vi nya besökare från Forslundagymnasiet, gamla träningskompisar, Helena och Anki. Helena, lärare på hundutbildningen, hade förstås med mamma X och Hugo och Anki, elev på skolan, hade Malte. Meningen var förstås att vara med på riktig skogsjakt med spaniel.

 När dimman lättade

Då kunde vi äntligen ge oss ut i en av höstens vackraste dagar så här långt. Innan solen hade bränt bort dimman var det inte lönt; vi hade varken sett hundar eller eventuellt vilt att skjuta på. Det var så klart gästernas hundar som i första hand skulle få chansen att prova, och prova fick de, hela förmiddagen gick åt, men med klent resultat. Det var nu varken hundar eller förares fel – som vanligt när vi har gäster ”som ska prova” gick mycket fel. Inte för att det var rent på fågel, men allt sammansvor sig mot oss och riktiga skottanbud uteblev.

 Malte och Hugo

Unghundar som de är båda två var de roliga att studera. Komna ur samma kull skiljer de sig åt; Hugo gick på som nybörjare brukar, lite orutinerat, men bra ändå. Malte var till en början svår att få ut nog långt som vår jakt kräver, men sedan kom andra släppet med honom – och jisses vilken sprutt han fick! Tänk vad lite fågelvittring kan göra för att tända hundar, och tänk vad mycket som sitter naturligt i dem bara instinkten vaknar till. Malte gick riktigt snyggt, det var bara synd att han inte fick utdelning i en stöt, men det är svårare så här långt utåt hösten. Ändå tror vi att både ungdomarna har framtiden för sig; det kommer nya höstar.

 Den Xtravaganta hunden

Min nyfikenhet skulle till sist stillas; jag skulle få gå skytt för Helena och X. X är hunden som allra mest i världen liknar vår Tezla, bortsett från att hon är blue roan och Tezla liver roan. Även till söket påminde de väldigt mycket om varandra, utom möjligen att X inte går på lika hårt – vilket inte behöver vara någon nackdel. Kanske hushållar hon med energin och orkar lite längre och det var verkligen inga problem för henne att få upp fågel; det var bara det att de inte var särskilt skjutbara – känns det igen?

 Under hennes släpp drog hon på ett ställe åt ett visst håll och Helena vände henne, samtidigt som jag tyckte mig höra ett varningskackel från en orrhöna från det hållet. Jag bad föraren om kursändring – och visst hade jag hört rätt; hönan lyfte strax i en tätning. Dessa fåglar är ändå för j-a! I stället för att flyga rakt ut och kanske ge mig en riktig chans, vände den bakåt mot förare och Annelie och Anki vilket gjorde att jag inte vågade ta andraskottet som var renare än det första och den klarade sig. X stötte ytterligare en ungtupp jättefint, men även denna gång valde fågeln att hellre flyga mot människor och jag fick hålla inne skottet. Det var riktigt synd för den kunde jag nog ha fått, men det visar hur snabbt våra skogshöns lär sig om faror: ”IQ:t växer med månaderna”, som Helena skrattande sade.

 Trenden håller i sig; när vi verkligen vill visa går det på tok: och Helena och Anki – det sköts faktiskt en fågel sedan ni hade farit. Det vill säga: en enda av mig. Vår ännu inte nämnda gäst gjorde desto bättre ifrån sig.

 Trädskällarjägarens stora stund

Oavsett vilken ras vi föredrar lyckas vi ibland bättre än vanligt och en sådan dag hade kusin Mats som sköt några tjädertuppar på bara några timmar. En envis otur förbyttes därmed i en framgång som nog är trädskällarjägaren förbehållen så här långt utåt senhösten. Det besannar vad jag brukar säga när jag jämför spaniel med spets och den faller inte ut till spanielns fördel. Nog har vi skjutit en stor hop med dessa stora fåglar i höst men då i en tid när fåglarna trycker betydligt bättre än nu. Den tiden är förbi och nu har de klassiska nordliga raserna, i form av spetsar, sin stora tid. Nog håller jag på mina spaniels i vått och torrt, men det går inte att förneka att andra raser ibland går bättre, i alla fall på vissa arter.