Veckans ord

 

Vettig jakt med quiver butt
Text och bild: Stefan Hansson

 Var iväg och jagade med Andreas i veckan. ANDreas har grejor. Ja, för andjakten alltså; inte bara bössa och hund och fika, utan också en stor säck med andvettar i kulörta färger, och det mest originella av allt – en quiver butt.

 Vad kan då den sistnämnda vara för innovativ nyskapelse? Jo en bakdel av en gräsandgubbe i plast som inte bara sticker upp som en lök ur vattnet, den vibrerar också och går på batteri.

 Vad är den då bra till? Jo – importerad från Amurka som den är – anses den locka änderna ännu bättre om den placeras bland de vanliga vettarna. Som alla vet är amrisarna världsbäst i att uppfinna olika gadgets för jakt och fiske, men jag får nog medge att denna var bland det mest originella jag har sett i jaktsammanhang.

 Om det nu berodde på den eller på de vanliga vettarna, vet jag inte, men det slog faktiskt en and mitt bland plastfåglarna, men bara en. Av någon anledning var det inte någon av de mera aktiva dagarna för de stora feta gräsänder vi redan sett. Andreas har skjutit över vettar i flera år, så ock detta och det fungerar vanligen.

 Norrlandsrusningen

För den som inte vet går det ut på att när man inte kan smyga i skydd längre rusar man allt man kan emot andflocken och hoppas hinna i håll innan änderna kommer sig för att lyfta. Väldigt ofta lyckas detta (antagligen för att de stackars fåglarna blir paralyserade av synen av den tokiga f-n som beter sig så galet).

 Det var det som hände när vi parkerat på vägen ovanför ån; vi såg en hel andflock i kröken nedanför en fårhage. Vi smög genom hela hagen (man FÅR faktiskt det där), nådde vattenkanten och där var det stopp för vidare smygning – bara en rusning återstod.

 Det gjorde han bra, Andreas. Han nådde så långt att han fick ned en drake som började simma undan direkt den tog vatten, men luttrad andjägare som han är, avfångade han den. Jag gillar det. Dels ska inte viltet lida mer än nödvändigt, dels försvinner de alldeles för lätt i håligheter i stränderna och det spelar ingen roll vilken hund man än har; krypa in i trånga hål kan de inte.

 Gamle Ville var hunden för dagen och han skötte den här apporten lika bra som den han senare fick på en knipa – än leva gamla gudar.

 

 I sista ljuset smög Andreas på en flock änder, men se där hjälpte ingen skicklighet i världen; de gick loss för snabbt och den bålde jägaren kom inte i håll. Synd, han hade varit värd en i alla fall efter den ansmygningen, men en snygg bild blev det ändå.

 En fin dag

Den här resan var planerad och inställd ett antal gånger, mest på grund av min livegenskap i en utbildning som effektivt hindrar allt eget arbete och ansvar (den är usel). Det var riktigt kul att resan till sist ändå blev av. Tack Andreas för en jättetrevlig dag och en insyn i andjägarens kärva vardag som jag inte visste alltför mycket om.

 Norrländskt jaktprov

Vi har varit på jaktprov i Norrbotten. För mig var det första gången någonsin jag har bevistat en sådan tillställning, men det hade sina poänger. Det var många trevliga människor där, dels ett retrievergäng ditkallade som specialister vid särskilt svåra eftersök, dels faktiskt större delen av vår träningsgrupp här i Umeå! Fick också en intressant visning av jaktlabradorarbete – som jag inte vet särskilt mycket om – men också möjligheten att prova på att gå som skytt på ett spanielprov. Grattis alla som gick till pris med sina hundar. Elsebeth med Ezzi, Hasse med Bruce och Darin, Chatarina med Hunter, men kanske framförallt Helena och Anki som startade på jaktprov för allra första gången och fick pris för både Maltes och Hugos nybörjarjobb.

 Ur en jägares synvinkel

Fasanerna på provplatsen var inte goda att tas med. Det var nu inget nytt; som den minnesgode besökaren vet var vi ditbjudna i fjol för att jaga – fågeluslingarna är skygga som orrar! Jag vill verkligen passa på att poängtera detta för de som till äventyrs skulle kunna ha moraliska betänkligheter på att jaga på sådana fåglar. En fasanjakt som sköts korrekt är inte en ”put-and-take-jakt” och det bevisades för oss en andra gång.

 Nog hade jag kunnat skjuta rätt många fasaner om det hade varit som vanligt när man jagar skogsfågel – då förekommer inget finlir, ”skolat spanielsök”, som domare Erik Björne uttryckte det, då eldar man på antingen det är en enligt regelboken korrekt stöt eller inte.

 Därmed INTE sagt att det skulle vara något problem med att hålla på reglerna, jag menar bara att visa hur olika erfarenheter man faktiskt kan ha av det här. För att fortsätta det resonemanget – trots min bristande erfarenhet av prov – dristar jag mig att påstå att varenda hund som gick till pris var väl värd det. Det lilla fåtal fasaner som kunde stötas, som inte gick upp långt framför hundarna, höll till där det var så tätt att skott knappt var möjliga. Ändå klarade sig några fåglar för att de direkt gick i riktning mot dem som gick bakom och väntade på sin tur och skott var inte tillåtna. Säkerheten är viktigare än något annat, kanske särskilt för mig som av någon anledning utsetts till huvudskytt och provledare. Inte för att det nu var något problem alls. Totalt deltog ett halvdussin skyttar och ingen som helst farlighet uppstod. Nu lärde jag inte känna precis alla, men grabbar, jag korsar gärna bössor med er fler gången om det passar.

 Det var ett snyggt genomfört prov och domare Erik, en jovialisk herre som jag trivdes väl med, orsakade många trevliga skratt och dömde – tyckte oerfarna jag – på ett bra sätt.

 Totalintryck

Jag är ju inte den lämpligaste att föra hund på prov – Annelie får ta det med Cully en dag – men jag medger utan omsvep att det var väl värt ett besök. Nu hade ju jag ett ovanligt glassigt jobb, men ändå! Jag tycker faktiskt att provet höll en mycket hög kvalitet, fåglarnas skygghet och stundtals lite oberäkneligt väder med snö, gjorde att det var riktiga jaktförhållanden. Se där, tänk att jag någon gång skulle skriva något sådant!

 Bäst ändå, för min personliga del, var samvaron med likasinnade, att träffa nya likasinnade och att faktiskt få dela glädjen över hundarnas insatser med deras stolta förare och ägare. Tack alla för en riktigt trevlig totalupplevelse!