Veckans ord

 

Vingesus över skogen
Av Stefan Hansson
Bild: Annelie Hansson

 Det finns en lång raka på byvägen nedanför järnvägsövergången där vi jagar. I mitt sinne kallar jag den Via Dolorosa, inte för att en vandring längs den medför några kroppsliga smärtor, men väl själsliga; det är många praktbommar på tjäder och orre jag gjort där – ja till och med på räv. Ingen törnekrona bär jag på dessa vandringar, men kanske borde jag medföra en narrmössa för dessa tillfällen.

 Vi är i järplockartider. Det är många ställen att besöka för en stund med pipan och ibland för jakten mig ut på vägarna eftersom all fågel dras dit den här tiden. Jag hade kommit ut på den ovan nämnda vägen och på impuls stannat vid älgtornet mitt på rakan för ännu en lock, öronen på skaft, ett öga på himlen; det är nämligen så att man rätt ofta får små orrflockar som flyger över vägen. Efter bara ett par minuter ångrar jag mig, ställer mig upp och tar första steget; då! Bakom ryggen hörs suset av vingar, jag snor om och ser en plog komma mot mig i full fart – änder!

 Det går så fort att jag bara får på en smäll i motskott – här hinns inte med att tänka på korrekta fotställningar och riktningsberäkningar – då fåglarna hunnit förbi. När jag svänger om igen försvinner flocken på andra sidan vägen över talltopparna, men en faller som en trasa och smäller i den frusna vägen med ett ”tjask”. Var den inte död i skottet dog den när den slog i; ingen fågel överlever ett sådant fall från 30-35 meters höjd.

 Frågan är bara vad det är för en fågel jag fått. Det är en krater i snön på vägen och ett rullspår flera meter bort längs diket, jag går fram och finner…en storskrak.

 Så behagade det Moder Natur

Med hjälp av ryggmärgen och instinkt har jag skjutit det mest avancerade och vackraste skott jag någonsin gjort under ett drygt trettio år långt jägarliv, för en storskrak. (Hade det varit orrar hade jag säkert i vanlig ordning bommat). Där står jag med en fullkomligt oätlig fågel på det mest osannolika av skottställen, en vid skog i övre Norrland där det varit förvånande nog att få skott på gräsänder – vilket jag trott det var (mot ljus himmel syns bara siluetter).

 Låt oss fortsätta diskutera sannolikhet. Hur stora är oddsen att jag på impuls stannar på en punkt, för att vid exakt rätt tidpunkt ångra mig och ställa mig upp exakt under överflygningen i en vild skog i ett ändlöst stort skogslandskap? Hur stor otur har den stackars skraken att just den person som faktiskt klarar ett sådant skott (i en by full av älgjägare) står där? Särskilt som jag aldrig skulle skjuta en skrak som ändå inte går att ha till annat än apporteringsvilt – jag skjuter inte gärna fågel som det inte är någon mening med. Jag kan bara tro att Moder Natur hade bestämt att nu var hans tid ute. Nåja, till sommaren blir den något för vattenträningen.

 Apropå vingesus

Häromkvällen när jag rastade jyckarna sista gången hörde jag ett kackel i mörkret ovanför mig. Snart kom en plog av spöklika skepnader sträckande mot stjärnhimlen; svanar. Stadens ljus reflekterade fåglarna så de var nästan självlysande i nattmörkret. Hade de bara varit tysta hade de säkert kunnat bli tagna för UFO:n.

 Åter till järparna

Vi vet att det finns mängder av järpar i år, frågan är bara hur vi ska komma åt dem. Även nu i helgen har vi sett massor, men tyvärr håller de fortfarande ihop i kullar och de allra flesta vägrar låta sig lockas. Visst får vi några enstaka, men de borde kunna räknas i dussin nu. I alla fall halvdussinet på en eftermiddag skulle vara rimligt.

 Det har varit för somrigt hittills i år. Det behövs frost, kanske lite snö; nog fick vi snö i helgen, men blötsnö och rätt hård blåst och sådant brukar göra dem helt apatiska – vilket märktes. Två dagars jakt gav bara tre stycken, varav två halshuggna på fem meters håll. En av dem sköt jag där den landat med ett slammer på ett gammalt rostigt oljefat i ett hallonsnår!! Så märkligt är det att det fåtal som visar sig praktiskt taget sätter sig i knäet på en. Det gäller att ha is i magen och vänta tills de sträcker på halsarna och då kapa av dem, utan att träffa själva köttbiten. Låter det svårt? Nja, det är det nu inte, men man får vara lite kall.

 Det är inte mycket kvar av säsongen nu. Vi får hoppas att järparna börjar hävda sina revir och därmed låter sig lockas. Spanieljakten är i stort sett över när all fågel börjar bli för skygg att släppa ett sådant ekipage nära. Dessutom börjar vi vara trötta på att springa i skogen efter en hund och järpjakten brukar vara en lämplig avslutning av själva huvudjakten när man får smyga omkring och skjuta en järpe här och var, fundera och planera.

 Järpjakten är kontemplativ till sin natur. För nutidsmänniskan kan det vara något att utveckla när stressen i samhället bara blir hårdare och hårdare.