Veckans ord

 

Storm och mörker
Text och bild: Stefan Hansson

 Blåst är aldrig bra för jakten; blåst är djurens bästa vän undan ”jägarens onda anslag”. Blåst gör att man hör dåligt och djuren får en ursäkt att vara skyggare än vanligt. När det gäller järparna verkar det som om stormen ger dem frisedel att sitta och sura och vägra komma på lock.

 Det är inte bara det. För att kunna locka någorlunda effektivt bör fåglarna hävda revir så man kan reta upp dem så där lagom och då måste kullarna har splittrats upp; få har gjort det. Visst får man några fåglar, men lika ofta förstör man en timme eller två på kullfåglar som sitter och visslar överallt runt en, men de kommer aldrig ett vingslag närmare.

 Då ska det helst vara kallt och klart, kanske också ett par tum snö. Fortfarande i helgen hade vi 8-10 grader och så blåsten. Dessutom blev det igår aldrig ljust, som bäst gryning. Det var som det är ovanför polcirkeln en tid på året; som när solen aldrig går över horisonten och dagens ljus består av några minuter gryning innan det åter blir kolmörkt.

 Det får konsekvenser för jakten, mörkret gör att man rent har svårt att se fågeln när den kommer och sätter sig i mörk skog, särskilt om den landar på marken. Stormen gör att man oftast inte hör dem innan de sitter praktiskt taget i knäet på en. Det hände faktiskt igår; en kom utan att jag kunde placera ljudet och plötsligt satt den där, tre meter ifrån mig. Jag hade verkligen ingen aning förrän jag råkade snegla åt det hållet! Då såg den mig och flög upp i ett träd där den till sist snällt lät sig skjutas, men det visar hur illa det är med blåst.

 Nästa måndag tar jag en vecka ledigt och åker iväg och spolar huvudet från vardagstristess med plugg och stadsliv. Hoppas bara att det inte vräker ned en halvmeter snö då det bara är att bomma igen och börja vänta på julen som den sista muntrationen för året. Låt oss hoppas att jag får jaga en stund innan.

 Duktig hund!

Någon gång per år inträffar en felskjutning vid järpjakt – precis som det gjorde i lördags. Jag medför aldrig hund vid dessa jakter eftersom jag mycket sällan har mer än en halvtimmes gångväg tillbaka för att hämta en hund, men det visar ändå att min gamla tes håller; den viktigaste hunden är den goda eftersökaren.

 Jag hade skjutit ned en järpe som drog ur en björktopp. Där låg en näve dun på nedslagsplatsen vid ett dike i ett fält av torrt hallonris och bråte, som ytterligare svårighet också några spretiga vinfällen. Fågeln var borta och jag slösade ingen tid på att söka själv utan gick hem och hämtade Supersnufflaren Nenya Hansson; det är imponerande att se henne jobba sig fram till en ”runner”.

 Det tog inte lång stund innan hon hittade den under ett vindfälle 25 meter bort, men den måste ha krupit in eftersom hon fått tag på den bakifrån med följd att stjärtfjädrarna ramlade av när hon lämnade fågeln i min hand för avlivning.

 Att på detta sätt se en hund så väl hantera en blindapportering i en sådan terräng och när den inte varit med från början, är varken mer eller mindre fantastiskt. Min hund må ha sina fel och brister, men vid sådana här tillfällen känns hon helt perfekt, husets Första Hunddam.

  

Våra hundar
Bild: Annelie Hansson

 Så här mot slutet av säsongen funderar man lite på hur situationen är; hur står det till med våra jyckar? Visst har vi kontinuerligt redovisat jaktliga resultat här på sidan, både torra fakta och mer lättsamma texter, men hur ser hundbeståndet ut i innevarande stund?

 Nenya är vår äldsta – och det börjar synas. Hon har nu nått ”hemulstatus”. Med det menar jag att hon inte är en unghund längre. En typisk hemul i spanielskogen har fått arbeta hårt här i livet, har en del olater som är svåra att åtgärda, men som ändå i kraft av stor rutin presterar goda resultat. Ändå märks det att hon mattas en aning snabbare under hårda dagar och en för henne typisk olat är att hon i högre grad än tidigare kräver att det bara är hon och jag som jagar. Det behöver inte vara andra hundar närvarande för att hon ska börja strula på ett sätt som kräver korrigering, det räcker med att en annan jägare är med.

 Hemmavid har hon blivit lite tantigare – inte kroppsligt, hon är fortfarande mager och senig som en iller – men hon har blivit bekväm. Sista rastningen på kvällen tar hon lite motvilligt: ”måste vi verkligen gå ut nu – jag sov ju så skönt”! Hon gör också det hon ska fortare än någon annan av våra andra hundar, det är så skönt att få komma hem till korgen.

 Vår älskade gamla hemul har blivit lite egen, hon fyller åtta i mitten av maj. Visst ska hon kunna gå med nästan oförändrad fart och stil i ännu ett par säsonger, men sedan är jag rädd att hon de bästa åren ligger bakom henne. Efter att ha haft ett antal hundar genom åren vet man det; det är en mindre behaglig insikt. Tyvärr har ju hundar en alltför kort hållbarhetstid.

 Tezla fyller sju i mitten av april. Vårt lilla lejonhjärta är lika sprallig som hon alltid har varit, även om hon blir allt ”bitchigare” med åren. Hon är inte på något sätt farlig för andra hundar, eller ens orättvis, men det är hon som ska bestämma – om hon kan. Nenya nedlåter sig inte att bli fysisk med henne, behandlar henne som luft, i värsta fall väser hon åt den lilla ettriga cockern.

 Som vi har erfarenhet av sedan förut gör vi det omedvetna felet att låta den yngre hunden stå i skuggan av den äldre rent användningsmässigt. Det är inte första gången vi har tvingats inse att den mindre brukade hunden – i detta fallet Tezla – har kvaliteter hon inte fått en helt ärlig chans att visa. (Känner någon igen det här)? Hos Tezla märks ingen avmattning på grund av ålder – ännu. Som sagt förut så många gånger har hon inte samma ork som den kraftigare springern, men det är en annan sak. Riktig hemul har hon inte hunnit bli; tvärtom har hon utvecklats positivt i skogen, blivit förigare och lydigare, möjligen som en naturlig följd av att hon har fått mer tid i jakt.

 Hemmavid liknar hon Nenya, passiv tills det är dags att gå ut (eller det ringer på dörren då hon skäller och skriker som en ond ande!), men å andra sidan: regnar det så får man en sådan där blick, ”måste vi ut i det här”?

 Cully, fem månader gammal hyser aldrig några betänkligheter över att gå ut! Nyfikenheten och positivismen som är så typisk för rasen, den som vi så mycket uppskattar vid givna tillfällen och sliter vårt hår över vid andra, har hon i lika rikt mått som andra springrar. Hon är antagligen det bästa ämne till en jakthund vi någonsin har haft; läraktig, lydig och framåt. Med tanke på de andra hundarna är det nödvändigt att jobba på – Cully ska ju om några år ta över som jakthund nummer ett i huset.

 Här flödar energin och upptäckarglädjen – spralligheten följer som vanligt med som en bonus. Just nu har hon haft jobbigt med tandömsning och gnager tuggben som en besatt. Erfarenhetsmässigt vet vi dock att en valp växer till sig ordentligt när ömsningen är klar – än mer efter första löpningen som brukar göra underverk för träningen. Det är i alla fall vad vi har kommit fram till.

 Hon är framtiden. Alldeles säkert kommer fler som hon in i huset längre fram, men tills vidare har vi ju henne att arbeta med. Nästa år kan bli riktigt kul när mer allvarligt syftande träning får alltmer tyngd.

 Så här ligger det till med Hanssons Hundar för närvarande. Alla åldrar till trots är de friska och sunda och ännu finns en framtid att emotse med spänning, även för den allra äldsta av dem. Nästa år väntar på dem alla: Spanters Snövit, Fawitos Sweet Tezla och Fawitos Cully.